Niiiniskitchenlife

Ja men visst är det trevligt med dessa gynekolog besök? Det är så häääärligt att slänga upp murvan i en stol som är allt annat än en behaglig upplevelse!

Om 2 veckor ska jag göra ett sånt däringa cellprov. Jag är livrädd förstås. Jag som är en hypokondriker (på riktigt) är så rädd att dom ska hitta nåt. Har inte gjort ett cellprov sen vi satte igång bebisverkstan med Milo så det är väldigt längesen. Usch, jag drar mig för det medans logiken i mig säger att man måste gå dit och undersöka sig ifall man har nåt och att det hittas i tid. Usch, nä, nu pratar vi inte mer om det för nu.

Det jag däremot kan prata om är den här känslan man har när man ska slänga sig upp i den där stolen. Man kommer in i ett rum och så står den där stolen och riktigt hånler åt en. ”Komsi komsi med lilla muttan nu” mumlar den till en. Man brukar få prata en stund först. Tror att det handlar om att man ska ”break the ice”. Alla vet ju att det inte är någon underbar upplevelse att bli undersökt och har man då inte pratat något först så blir det lite makabert på nåt sätt. Det blir som att det första hon ser på mig är min murva. Eeh, trevligt. Nä kanske inte. I alla fall. Sen ber hon/han om att man ska klä av sig. Då brukar jag alltid klura på om jag behålla strumporna på eller om jag ska ta av dom? Det ser ju så fuuult ut och stå där med bar pulla och strumporna på sig (hur man nu tänker på vad som ser snyggt ut eller inte i detta skede är för mig ett mysterium). Men sen brukar jag besluta mig för att behålla dom på. Jag försöker väl att behålla dom kläder jag kan liksom. Det värsta är om jag tagit omaka strumpor just denna dag. Kanske inte har hunnit sortera strumporna ni vet, rycker på sig ett par för att märka det när man tar av sig skorna och ba: FAAAAN i helskotta. Det var ju gynundersökning idag.

Sen sätter jag mig lite fint på kanten sådär. drar lite i tröjan för att murvan inte ska synas. Vill liksom inte visa i onödan. Här är det svårt att veta om man ska kasta upp benen på en gång eller om man ska vänta tills hon fått på sig handskar och smort den där sjujefla stora spateln som dom brukar stoppa in. Jag brukar avvakta jag. Vill ju liksom inte ligga där i rummet med pullan inochutvänd när hon håller på och pular med andra saker. Sen sätter hon sig på sin stol och rullar fram till mig. DÅ ser jag startskottet för att kasta upp benen. Här sitter ju liksom gynekologen i fitthöjd om ni förstår vad jag menar. Usch…. fy faen säger jag. Det är här det är som jobbigast. Då ska det riktas lampor mot hugget på en. Ämen…. måste man det? Ser man verkligen så dåligt så att detta är nödvändigt? Sen så kör dom in den där monsterspateln som är gjord i något slags rostfritt material och formad som en konsoll skulle man kunna säga. Kör in den och så drar dom neråt liksom. Usch…. Sen stoppas det in pryttlar som ska klippa av en bit därinne i huggeriet för att se om det kommit nåt som inte ska vara där. KNIPPS. AJ! Det gör ont som fan tycker jag. Sen drar dom ut den där spateln. Känns som att en elefant blir utdragen kan jag tycka. Som att det har varit lite mycket ”going on” därinne i musslan. Sen är det två fingrar in och trycka på magen. På båda sidor och sen mitt på. Här får man oftast ögonkontakt. Ämen varför kan jag aldrig låta bli att titta åt ett annat håll för? Måste jag glo på henne liksom. Så där står hon framåtlutad över mig med 2 fingrar inne i mussolinin. Det måste jag verkligen tänka på om 2 veckor. ”Titta bort för faaaan Nina”. Sen brukar det oftast vara klart. Ja om allt känns som det ska och ser ut som det ska.

Hon drar ut alla attiraljer och så brukar man få lite papper att torka sig med. Här brukar jag ta världsrekord i att ta på mig mina kläder. Oftast hamnar trosorna ut och in och korvar sig men det skiter jag i fullständigt. Kläderna ska på i 300. Jag är väldigt flammig på bröstet (blir det vid nervositet, när jag är arg, när jag är full och lite andra saker) vid det här laget. Man vill liksom springa ut fort och låtsas som att det inte har hänt. Det här är ju deras jobb liksom. Ungefär som när jag snickrar ihop ett bokställ. Jag klurar ju inte så mycket på det efteråt. Det gör säkert inte gynekologer heller. Dom har det här med ”fittgöra” som jobb så det kan ju inte vara nåt konstigt, eller? Är det så att dom pratar om det efteråt? När dom gjort en undersökning på någon som, vänta hur ska jag säga det här, har en sån där pulla som är ltie fladdrig. Ja, som drar till fikarummet och ba: ”HAHAHAHAHA, fy faaarao alltså… ni skulle sett fladdermufflan jag precis kollade alltså. AHHHAHAHA!” nä såklart inte. SÅ gör dom ju inte. Det är ju bara min hjärna som får lite funderingar ibland.

Ni killar som läser härinne AAAAAAANAR inte vad det är ni slipper! Ni har verkligen värsta flytet som slipper det här. Sen att ni nångång fått ett tops uppkört i kisseriet, vad är det? Nä….. tacka vet jag när ni får hoppa upp på en brits och visa hela härligheten på detta sätt. Då kan vi börja snacka! 🙂