Ojojoj…. den här dagen har helt gått i stress. Milobebis är TACK GODE GUD äntligen
lite bättre! Han har inte haft feber sen inatt, peppar peppar X 3000.
Varför stressigt kan man undra? Jo, eftersom saker och ting har tagit sig en liten liten vändning så är det nu huxflux en jäkla stress med att få en massa ärenden gjorda, viktiga papper som ska in och viktiga samtal som måste ringas. Tidspress på viktiga saker är skitjobbigt, då vill man göra saker och ting i lugn och ro. Idag är inget lugn och ro. Milobebis är fortfarande krasslig såklart och då är han allt annat än självgående. Det är bara mamma som gäller nu så det hjälper föga att storebröderna erbjuder sig.
Ja, när allt det här är klart så vill jag verkligen skriva vad jag varit med om. Hur alla turer gått och hur det sedan slutade. Det är en process som pågått sedan den 18:e oktober 2010 och nu börjar det närma sig ett avgörande slut. Jag vet inte hur det kommer att sluta själv heller?! Just nu kan jag bara säga att det ljusnar lite igen men jag vågar inte hoppas nåt då mattan ryckts undan så många gånger förr. Men om ni bara är snälla och håller en liten tumme åt mig så är jag er evigt tacksamma? Gärna nåt litet peppande ord, det skulle faktiskt inte heller skada! 😉 Saknar era kommentarer… känner mig så ensam här inne på bloggen!
