Niiiniskitchenlife

Var inne hos Vimmelmamman och läste…..

Hon berättar om en kvinna som är bonusmamma åt en pojke som är 13 år. Hans mamma gick bort i cancer…..

När jag läser texten så är det som min hypokondri slår mig hårt i ansiktet. Det är som hypokondrin får ett ansikte i Lottas (Vimmelmammans) text. Jag knäcks och gråter lite för det är just detta min hypokondri handlar om.

Ja skriver en kommentar inne hos Lotta:

Med hypokondrin vid min sida läser jag din text och tårarna bränner innanför ögonlocken. Min hypokondri har sitt starkaste fäste i just den här historien Du berättar. Man får och kan inte dö ifrån sina barn och så gör man det ändå. Hypokondrin får ett ansikte, en rädsla som ibland är för tung att bära. Det är då jag tar avstånd, det är då jag drar mig tillbaka. Vill bara vara i min djupa sorg som hypokondrin ibland ger mig. Efter några dagar reser jag mig sakta igen, vågar börja leva, eller vågar jag…..vilken dag som helst kan jag drabbas. Jag känner efter? Varje symtom känns som något farligt men jag försöker ändå fly ifrån det….

….och igen….

….och igen….

….ibland lyckas jag bra. Ibland lyckas jag inte alls. Oftast lyckas jag så att jag ändå lever mitt liv. Andas. Umgås. Sköter mitt jobb. Är mamma. Men sällan är livet en lycka för mig, oftast svärtas den ner av den där rädslan.
Vet inte varför jag berättar mitt livs historia här för dig Lotta. Min kappsäck…. Men min verklighet som jag lever med dagligen slog mig just hårt i ansiktet av din text.

Många är terapitimmarna men att ha varit hypokondriker i stort sett hela mitt liv har satt djupa spår så att släppa det helt har jag redan gett upp hoppet på. Kanske någon dag? Vad vet jag….

Tack för en fin text, du är fantastisk på att skriva. Dessutom är du så vacker så det gör lite ont!

Kärlek & Kram från Nina! ❤️