Niiiniskitchenlife

ÖNSKEMÅL:

Hej fina Nina!
Jag skulle vilja veta hur du tycker det är med en ” sladdis”.
Vi väntar otåligt på vår tredje lilla kille som är beräknad om åtta veckor. Det är samma år som våra äldre killar blir 11 och 14 år. Jag själv blir 36 och sambon 40. Visst är det ungefär som det ser ut i er familj, förutom att Tony är yngre.
Dina äldre killar, hur såg dom på att få syskon när dom var ”stora”? Tycker du att Milo är ”ensam” eller är han tight med brorsorna? Vilka är de största skillnaderna på att vara en ”ung” och ”gammal” mamma? Är oron större eller mindre? Sömnbristen lättare eller svårare att tackla osv….
Många kramar!!

INLÄGG:

Först, GRATTIS! Så mysigt för er. Mina stora killar var 10 och 13 år när vi fick Milo. Jag var 36 och Tony var 28 år. Så lika är det ju. 🙂 Först hade jag ju inga planer på fler barn. Mådde ju som en påse skridskor med Elliot med 30 spyor per dag i 20 veckors tid. Resten var som en magsjuka…så att ett barn till för mig var som HEEEELL NOOOO! Gå och skaffa dig en ny brutta och skaffa dig barn med liksom. Men sen var jag ju på tok för KÄR och Tony på tok för barn-KÄR(förhoppningsvis Nina-KÄR också) så plommonpullan vaknade till liv och till slut var ”försöka skaffa barn” det största mission vi hade.

De stora barnen hade redan tjajat om ett syskon så vi visste att det var välkommet från deras sida också. De fick nämligen veta om det första missfallet och var väldigt ledsna. De andra två höll vi tyst om. Både Thedde och Elliot beskyddar sin lillebror, dom är väldigt måna om honom och har behov av att få ses varje vecka även om de är hos sin pappa. Milo ser upp till sina storebröder massor. Blir överlycklig varje fång dom kommer osv. Jag tror att det är så det kommer bli sen också, beskyddande storebrorsor och han som ser upp till dom. Jag var coolare som mamma som äldre, mycket coolare men samtidigt lite hönsig hur nu det går ihop? 🙂 Sömnbristen var MYCKET JOBBIGARE att tackla som 36 åring än som 24 åring! Samma med återhämtning efter graviditet, tog mig flera år…håller fortfarande på ju. 😉 Största skillnaden är att jag njuter mer av att ha ett litet barn nu än jag gjorde då. Jag var så stressad tillbaka in i mitt ”vanliga liv” igen som yngre. Jobba, bli smal, festa med kompisar igen osv. Sen Milo kom så har jag bara njutit, tagit mig tid med honom och bara suttit fast med honom på nåt sätt. Allt har fått ta mer tid. Jag har inte stressat med vare sig viktnedgång, jobb eller fest utan bara låtit allt ta sin tid. Det var väldigt annorlunda och härligt. Sen är han en väldigt harmonisk pojke idag och vi får ofta höra ”Är han alltid såhär lugn och självgående?” Kanske beror det på oss? Vet inte? Kanske har vi påverkat honom att vara sån eller så är han helt enkelt en sån sort. 🙂

Ni har nåt härligt att se fram emot! Massa lycka till! ❤️