Niiiniskitchenlife

Godmorgon FREDAG!

Välkommen underbara FREDAG. Veckan börjar nalkas mot sitt slut igen och snart har vi en skön helg framför oss. Vår helg bjuder på innebandy och förhoppningsvis lite softa oxå. Veckorna går i vanlig ordning alldeles galet fort. Nåt jag inte berättat är att vår Milobebis fått dagisplats. Det är ett dagis som ligger alldeles i närheten av oss, det ser jättemysigt ut på utsidan med söt trädgård med äppelträd. Huset ser ut som en stor villa, gult med vita knutar. Detta var ett allergidagis tidigare men det har numera tagit bort, det hade ju inte gått annars eftersom vi har en tjock-katt.

Tänk…. vår Milobebis har blivit så stor så att han snart ska knata runt på dagis. Det känns faktiskt helt sjukt. Husbandet tror jag tar det allra hårdast. Han VILL inte att Milo ska behöva gå på dagis.
”Nina, ska vi liksom lämna han där och så ska han vara där själv hela dagen?” fråga han mig igår. ”Eeeh, ja hjärtat, jag vet att det känns konstigt men så är det ju för dom flesta barnen!” försökte jag lugna honom. Han får en sån där blick som betyder att han mår riktigt dåligt över nåt han inte kan rå över. Han måste lämna sitt barn där. Men jag tror att alla föräldrar går igenom det här. Jag gjorde det med dom 2 stora, FETMYCKET. Det tog rekordlångt tid att skola in båda dessutom. Thedde tog 4 veckor och Elliot tog 6!!! veckor. Nuförtiden kan man skola in ungarna på 3 dagar. Det är olika från dagis till dagis. Som det ser ut i nuläget är det husbandet som ska skola in Milo på dagis. Det kommer gå jättebra, och min erfarenhet med alldeles för lång inskolning med dom stora grabbarna säger mig att jag kanske inte är så bra på det där med inskolning? 🙂 Jag hade dagmamma till dom stora och hon sa alltid att jag skulle ringa tillbaka efter 5 minuter för att höra att dom lugnat sig när jag lämnade dom. Det gjorde jag… men jag hörde gallskrik direkt när hon löft luren, i flera jävla veckor höll det på. En morgon bara grät jag när jag åkte från dagmamman, jag hade fullt med tårar i ögonen när jag kom till en korsning och såg inte tanten på cykeln som kom från vänster. Jag körde rakt på na!!! Hon ramla omkull och cyklen var helt krokig. Jag ut gråtande och lyfte upp henne, kroka tillbaka cykeln gjorde jag oxå och hon hoppa upp på den igen och cykla iväg. Vi var nog båda JÄTTECHOCKADE. Jag vet än idag inte hur det gick, men med tanke på att hon cyklade iväg så kan det väl inte ha varit så farligt.

Så… nu sköter husbandet det där! I februari börjar inskolningen. Inga fler överkörda tanter på cykel….

Nu lite bilder på vår Milobebis


Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.