Niiiniskitchenlife

GODMORGON! Eftersom jag åkt på en släng av ryggskott så kan jag inte ut och promenera nu, därmed kan jag blogga riktigt supertidigt. 🙂 Jag smörjer med tigerbalsam och stretchar så länge.

Förstfödde

Här är Thedde riktigt liten. Min förstfödda. Tiden går så fort…. Om ni läser lite bloggar så har ni säkert snappat upp att många av de kända bloggerskorna är gravida. Katrin Zytomierska, Blondinbella och Fotbollsfrun (Norge) för att nämna några. Blondinbella och Fotbollsfrun väntar sina första barn. På något sätt gillar jag att läsa om andras graviditeter medan mina egen var mer eller mindre [SPYYYYY – MÅ ILLA – ONT ÖVERALLT – JÄTTEMAGE – 40 KILO +] så var i alla fall mina inlägg på bloggen med Milo. Eftersom Thedde och Elliot föddes -96 och -98 så fanns inte mycket till bloggar.

Jag har aldrig gillat att vara gravid. Nä, det har i stort sett varit en pina från början till slut. Jag minns min första graviditet. Det är förresten den graviditeten jag mådde minst illa vid. Även om jag kräktes och mådde illa. Ja ni förstår. Allt var nytt och man hängde bara med kändes det som, hade ingen aning om vad som väntade. När barnmorskan sen upplyste mig om att jag hade dåliga järnvärden och behövde äta järntabletter började jag tugga just järntabletter. När 2 veckor gått och jag stod på toaletten och försökte bajsa ut en termos mitt i natten läste jag mig till att järntabletter gör att man blir hård i magen! No SHIT! Det var ett rent helvete. Vidare läste jag mig till att man inte får ta vad som helst mot förstoppning som gravid utan man skulle äta katrinplommonpure. Smakade skit men åt det gjorde jag, ja tills jag kunde få ut den där termosen.

Sommaren -08, Milo i magen.

Förlossningarna har alla gått bra. Eller bra? Så länge man får ut barnet friskt så är väl allt bra? Sen att det känns som man ska dö, spricka, svimma och skita på sig om vartannat, det hör till. Det fanns dock så mycket som man hade velat veta inför sin första förlossning. T ex så frågade jag min barnmorska hur vanligt det är att skita på sig under förlossningen? Hon viftade bort det med lavemang och så vanligt är det inte…. Jag sket! Så jag skämdes typ. Hann inte ta nån lavemang och kroppen levde sitt eget liv. Släppte ut diverse fostervatten, kräks, kiss och bajs om vartannat. Själv var man bara omtöcknad av värkar och ingen kontroll. Herregud, när man nästan tror att man ska dö så struntar man rätt hårt i vad som kommer ut och inte kommer ut. Eller det man vill ska komma ut [barnet] kommer oftast ut sist av allt och det är det som är målet. Barnet ska ut.

Efter många om och men, ett huvud som satt snett inne i bäckenet, för tidiga krystvärkar m.m. så bestämdes det att han skulle bli utdragen med sugklocka. 3 riktigt hårda drag så kom han, conehead. Läkaren nästan smackade upp honom på min mage, det enda jag såg var den blåa lilla stjärten. Det var den finaste lilla stjärt jag någonsin sett! Dock försvann han snabbt, han hade lite svårt med andning och slem skulle sugas ut. Han hade varit stressad och svalt en del meckvatten [fostervatten med bebisens bajs]. Vi hann och bli lite oroliga men när dörrarna slogs upp och dom kom in med honom så bara brast allt. Jag hade turen att få känna den där enorma lyckan, den där omvälvande lyckan som är så stark. Mitt barn, vårt barn, en hel liten människa som man älskade mer än sitt eget liv.

Första magbilden med Milo.

Den första perioden efter man fått barn är liksom mer eller mindre kaos. Bebisen ska suga på tuttarna typ hela tiden. Man kan få hemmorojder [ett helvetes påfund]. Plötsligt finns inte tid till varken egna toabesök eller en dusch. Ska du duscha får du ha bebis i babysittern bredvid dig. Efter 4 dagar rinner mjölken till och du blir den deppigaste människan på jorden. Nästan så man bara ångrar alltsammans. Ska man orka med ansvaret? Av att vara mamma? Femte dagen är man vrålkär i sin bebis igen och allt är glömt. Man känner sig smal tills man provar jeansen och inser att man inte ens fick upp dom över knäna. Jag minns att stora barnens pappa trodde att Thedde sov hela nätterna de tre första månaderna av hans liv. Jobbarkompisarna hade frågat och han hade svarat att han sov hela nätterna. Jobbarkompisarna var gröna av avund. Tills han nämnde det för mig…. ”Va, vadå sover? Jag är uppe och ammar minst 3 ggr varje natt!” utbrast jag. Inte fasen märkte han det, han sov ju…. Ja tills jag fick förstoppning igen. Minns att jag just ammat och bytt på Thedde. La honom och han somnade om. Gick på toa för operation ”få ut termos”. Kände att det kanske skulle gå denna gången…..då vaknade Thedde. Gallskrek gjorde han och Magnus vaknade inte. Jag gallskrek ”Massagnuuuuuus” från toan men karln var verkligen dödligt sovande. Det var bara att bryta mitt i och gå till ungen…. Men då grät jag, och var förbannad, jag ställde till en scen mitt i natten och gormade om att ”man för i helvetes jävlar inte ens får gå och skita i lugn och ro.” Så sen den natten började han faktiskt att vakna av barnen.

Ja så var det lite att bli mamma….därför är det kul att läsa om alla förväntningar och se hur de tänker kring förlossning och bebisens ankomst. Själv håller jag ju på att skriva en bok om det. Nångång ska den bli klar. 😉