Niiiniskitchenlife

Nu satte du lunchkaffet i vrångstrupen va? Eller så svimmade du av kontorsstolen.

Nej, jag är INTE gravid. Däremot är det idag på dagen 5 år sedan jag gick ut på bloggen och berättade att jag var gravid med Milo. För exakt 5 år sedan var det denna överskrift som stod på bloggen. Det inlägget kan du läsa HÄR!

Milo 2 dagar gammal, Milo på min mage i samma sekund han kom ut och jag i bilen på väg till förlossningen.

Ni som läst hos mig en längre tid vet ju att det inte blev lite extra mycket ligga runt ägglossning och ett streck på en sticka för att skaffa Milo. Det blev ett H E L V E T E. Jag var naiv nog, trots 2 utomkvedshavandeskap tidigare i livet, att tro att det bara skulle gå vägen, smidigt och på en gång, varför skulle det inte göra det när jag redan hade två? Efter en lång betänketid om huruvida jag ville skaffa mig en trea med min nya man eller inte så föll det som en självklarhet att tillslut göra honom till pappa. Men så jäkla fel man kan ha? Det var inte alls lätt, det var vidrigt.

Liggat kunde vi och allt som hörde till. Tajming, varannan dags ligga och se till att simmarna var pigga och krya. Sen började en galen observation på diverse graviditetssymtom. Kissnödig? Halsbränna? Stick i livmodern? Svullen pulla? Trött? Illamående? Listan kunde göras lika lång som kinesiska muren. Jag knarkade även teststickor på nätet, jag handlade vid ett tillfälle 100 pack graviditets test! Ni hör ju själva, går det ens att kissa på 100 stickor på en livstid? Jag tror jag hann kissa på 75% av dom. Till slut blev det också som en drog. 1 vecka innan beräknad mens började jag kissa. Morgonkissa. Sen smällde jag på lampan vid 4 blecket, väckte maken med en kissticka i fejset: ”Är det inte ett litet streck där?”

Strecket kom. Både 1,2 och 3 ggr. Men lika fort som stickan blev blå så var det över efter några veckor. Blodet rann längs benen och embryo-helvetet hade än en gång bestämt sig för att inte stanna. Första gången hann vi berätta det för 2 förväntansfulla storebröder som hoppade jämfota på självaste julafton. Vid trettondagen var allt över. Jag hann att hålla tal på min bästa väns militärbröllop SPIKNYKTER där jag druckit alkoholfritt vin under hela kvällen, för att morgonen därpå vakna av ett blodbad i sängen. Jag satt och grät i timmar på toalettgolvet. Resan på 30 mil hem var ett helvete. Jag hann att börja känna glädje för att äntligen få göra maken till pappa, se hans stolta ögon över att hans bebis låg i min mage för att andra sekunden känna ett stick i livmodern, gå på toaletten för att återigen se det där röda blodet förstöra hans dröm.

Efter en rad utredningar senare hittades inget direkt fel. Makens simmare var tipp topp men mina hormoner hade börjat ge upp av alla missfall. Hur länge skulle man orka? En mörk kväll sa jag till maken att han skulle gå vidare i sitt liv. Jag kunde ändå inte ge honom något barn. Jag var beredd på att släppa honom….av kärlek….och en önskan om att få se honom lycklig på håll över att ha blivit pappa. Efter diskussioner som inte lutade åt min önskan bestämde vi oss för att försöka en sista gången. En privatklinik kontaktades och jag fick medicin. ”Nu när du blir gravid börjar Du med dessa vagitorier så ska du se att det blir bebis även för er” sa den gråhåriga farbrorn till läkare. Två veckor efter var jag gravid. En vecka efter det blödde jag igen. Inte mycket men tillräckligt för att jag skulle tro att det var över…IGEN. Men ett ultraljud i V.7 visade på ett tickande hjärta OCH makabert nog en liten blödning till. Slemhinnor sa den okänsliga ultraljudsläkaren.

Min graviditet var ett töcken av illamående, småblödningar och en känsla av att allt skulle gå åt helvete. Hela tiden. Aldrig njöt jag. Aldrig gladdes jag. Jag gick över 10 dagar på min graviditet. 6!!!!! Gånger åkte vi till BB för att övertala dom att sätta igång mig. Jag var säker på att jag (likt en väninna) skulle förlora mitt barn på övertid. Jag grät, jag skällde och skrek att jag bestämde över min kropp. Ingen satte igång mig! Barnet måste få komma naturligt sa läkaren. FUCK YOU, det är ditt fel om det dör tänkte jag.

Dagen D kom. Värkarna rev och jag hade helt glömt hur det kändes. Jag grät och skakade. Gick på toaletten och blödde som en stucken gris. ”Ring till förlossningen” sa jag till maken. Normalt men kom in sa förlossningen. Med en och en halv minut mellan värkarna kom jag in. Fortfarande säker på att jag skulle förlora honom på målsnöret.

Efter 21 timmars förlossning kom han till slut. 5 kg tung och 54 cm lång. En gigant. Det första mina ögon letade efter var om han andades, han var blå men började gråta ganska så snabbt. I den sekunden släppte allt. Efter alla missfall, efter all hopplöshet, efter all längtan, efter allt gråt, efter all oro så fanns han här. Han andades, han såg frisk ut, han fanns på riktigt. Att få se Tony bli pappa var det finaste jag sett i mitt liv. Allt i hans kroppsspråk, ni vet när en person förändras på en sekund. Det var så vackert så jag har svårt att glömma just den stunden. ”Varsågod” viskade jag. ”Vi gjorde det”.