Niiiniskitchenlife

Jag skulle ju berätta en till grej från vår hemresa.

Exet Magnus kom och hämtade oss på Arlanda. Vi damp ned i ett kylslaget Sverige med en liten kofta på axlarna. Jag knäppte Milos luvjacka och bad honom skynda till bilen.

Vi satt och pratade om resan så Magnus missade avfarten, vi hamnade i Uppsala. Haha…nåväl, det blev en längre resa hem men hem kom vi.

Glada i hågen rusade vi in för att vi äntligen skulle få träffa Majlis. Äntligen skulle vi få krama på vår lille hårboll.

Hon är helt galen i ett armband som jag köpte i Mallorca. Biter och sliter i det som aldrig förr…..

Vi öppnar dörren och slås av lite kylig, lite instängd doft. En av barnen har varit hem och städat och öppnat fönstret för att vädra. Tydligen hade kompostpåsen möglat….haha! Då byter man den typ inte en enda gång på den tiden vi är borta. Jag satt nämligen i en ny innan vi åkte.

Typiskt ungar säger jag, eller bortcurlade ungar. Även om jag stod och hytte med näven om gormade om att det minsann skulle vara städat på samma sätt som det var när vi åkte. Dom hade plockat bort det värsta ändå, det ska jag säga….men någon medalj i städning är det ingen av dom som får. Så går det när man alltid gjort det åt dom, jäkligt sent och komma nu och tro att det ska ske underverk.

I alla fall. Fönstret stod vidöppet i köket och hur vi är ropade på Majlis så var hon borta. Elliot hade säkrat fönstret med gardinen men den måste hon ha lirkat upp på något sätt. Då förstod vi att hon måste varit en modig kisse och kastat sig ut från fönstret. Hon har endast varit ute och strukit runt trappan därute på sommaren men sen har hon swischat in igen. Livrädd.

Jag klädde på mig och gav mig ut för att leta.

”Majliiiiiiiiis” skrek jag. För varje Majlis jag skrek desto mer tårfyllt blev det.

Var hon borta?

Hon som aldrig varit ute måste vara ihjälbiten av en stor katt eller en hund.

Eller överkörd?

Ja de tankarna man har just då är allt annat än snälla! ? Milo dök upp bakom mig och började också tappa hoppet. Det var kolsvart ute och ju längre tiden gick desto räddare skulle vi bli över var hon tagit vägen.

Rätt vad det är så ropar Tony;

”Här är hon”!

Alltså den stenen som lättade ifrån mitt bröst, och de snabba benen som Milo fick….ja det har aldrig tidigare hänt. Vi har en trähög bakom huset som hon satt och tröck under.

Äntligen fick vi träffa henne igen. Alla klappade och pussade på henne och hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon gick fram och tillbaka, hoppade upp i knät och ner igen. Hela tiden spinnande. Sötis!

Hon har suttit fast på mig sen vi kom hem. Där jag är, där är hon. Hon sover på mig eller bredvid mig, hela tiden. Ligger jag i soffan och kollar TV så ligger hon på mig.

Så mysigt så, sen är vi väldigt glada över att hon inte att sprungit bort av rädsla eller något annat hänt.