Niiiniskitchenlife

Ja idag fyller han år min fina man. 37 fina år.

Det är få människor i världen som vet så mycket om mig som han. Innan han kom in i mitt liv hade jag fortfarande inte släppt in någon på mitt inre. Levde fortfarande ett liv där jag försökte vara duktig, vara alla till lags och alltid lite rädd för att inte bli älskad för den jag var. Jag var helt enkelt rädd för att visa mitt rätta jag, kanske skulle det innebära att jag blev lämnad? Ja en helt bisarr tanke men ack så sann.

När han kom in i mitt liv var det för att ha lite skoj tillsammans till en början. Men inte var väl jag beredd på att denna varma, genuina och äkta människa skulle svepa undan fötterna på mig. Han var så äkta, varm och så otroligt snäll emot mig. Behandlade mig som en drottning….

För första gången kände jag hur jag kunde vara mig själv. Visa vem jag var djupt på insidan. Utan att vara rädd för att han skulle sluta älska mig, eller lämna mig. Tänk hur man är….?

Ja har också haft svårt att släppa på alla mina känslor. Förstår du vad jag menar då? Att våga visa hur mycket man tycker om någon pga rädslan för att förlora någon.

Den riktigt stora förändringen i vår relation kom när jag gick in i väggen. Utmattningsdepression hette det visst. Detta var mitt i vår jobbiga period när vi försökte få barn tillsammans. 3 missfall och en oerhörd inre stress gjorde att jag inte längre funkade normalt. Jag blev sjukskriven och Tony fick rodda med allt annat. På det sätt han stod vid min sida då har aldrig någonsin någon gjort. Han stred för mig i sjukvården, han roddade med barnen varannan vecka när jag inte orkade, han satt vaken med mig på nätterna när ångesten var för stark, han stod stark och trygg vid min sida och jag kunde för första gången i mitt liv bara falla och bli svag. Jag vågade för första gången visa hur jag innerst inne mådde och kände. Hade aldrig någonsin tidigare tillåtit mig själv att göra det.

Jag har vid tillfällen nästan testat hur starkt han står där. Du vet varit hopplöst pms:ig, sliten, trött, sur, hypokondrisk och bara en riktig pain in the ass. Ändå har han stått där. Älskat mig och stått stark vid min sida. Det var nog inte förrän då jag vågade tro på hans kärlek. Att den var på riktigt. Att jag kunde lita på den. Att jag fick vara mig själv och han fortsatte ändå älska mig.

Med facit i hand så var jag nog rätt hårt fucked up när vi träffades. Känslomässigt och psykiskt. Hade genomgått en separation. Hade väldigt mycket ångest som jag flytt ifrån i åratal. Jag hade som man brukar säga, bara kört på. Så ibland tänker jag att han kom i min väg när jag behövde honom som mest. Lite som att han var skänkt från ovan till mig.

Så Tony, min fina vackra Tony. Stort grattis på din födelsedag. Jag älskar dig från mitt djupaste inre och vill bli gammal tillsammans med dig. ❤️