Niiiniskitchenlife

Hej på er!

Nu sitter jag i sängen, nybadad och nyäten. Är faktiskt helt utpumpad, dagen har såklart varit påfrestande på många olika sätt så nu är tröttheten ett faktum. Att vara rädd och nervös tär oerhört på krafterna.

Dessutom så höll liksom allt på att gå åt skogen! Ska berätta….Vi sov ju på hotell inatt. Mamma, pappa, syrran och hennes familj skulle möta upp oss på Arlanda. Vi ringer på morgonen och allt är som det ska. Nästa gång jag ringer så står vi i incheckningskön.

Vi på väg mot incheckningen.

Då berättar mamma att Pierre, syrrans man glömt sitt och Edwards pass hemma. Syrran hade sitt med sig i väskan. De beslutar snabbt för att åka till polisstationen vid Arlanda och skaffa nytt till dem båda. Dock så drar detta ut på tiden och klockan går. Jag och Tony har redan gått in genom säkerhetskontrollen så vi är ”på andra sidan” så att säga.

När allt är klart får de inte tag på taxi, polisen ska köra dem till Arlanda med blåljus bara de får in en bil. Bussen går inte som den ska så paniken stiger. Jag springer runt som en yr höna på Arlanda och letar information. Tony googlar febrilt efter telefonnummer där vi kanske kan nå TUI på Arlanda för att de inte ska stänga incheckningen. Ja men du fattar – freakin KAOS! Informationen säger att det är 20 min innan man måste checka in innan planet går som gäller. Jag ringer pappa och jag hör hur han nästan börjar tappa hoppet om att de ska hinna. Sån J Ä K L A panik!

Efter många OM och MEN så kommer de till slut och hinner med 5 minuters marginal att checka in. De var förstås helt slut och svettiga, min rygg dröp av svett kan jag meddela! My god!

Kan säga att de nog var en stor lättnad att få sätta sig tillrätta. Lille Edward i min pappas knä. Han AVGUDAR min pappa. Precis som Milo när han var liten. Han var helt galen i min pappa. ❤️När jag ringt mamma och hörde att de hunnit kunde vi sätta oss tillrätta och ta en stunds njutning innan planet skulle gå. Det roliga är att min barndomsvän Satu och två av hennes kids skulle åka till Teneriffa bara 20 min efter oss så vi hann sitta ned en stund tillsammans.Här var vi på väg in mot planet. Här började jag känna att allt kändes lite annorlunda. Här står jag i regel och hyperventilerar eller andas inte alls! Har oftast en riktigt obehaglig panikkänsla i kroppen. Men den här gången kände jag ett märkligt lugn i kroppen som jag aldrig tidigare känt i dessa sammanhang. Sa inte ens att jag var rädd till flygvärdinnan som välkomnade oss, det för jag alltid annars. Vi bokade platser med extra benutrymme för att jag skulle ha lite space. Det kan jag VERKLIGEN rekommendera till dig som är rädd! Det gav mig luft och frihet på något sätt. Kändes inte alls trångt och panikartat liksom. Jag hade dessutom Milo bredvid mig och Tony bakom. Av någon konstig anledning var Milo rädd vid starten. Dock ska jag säga att jag ALDRIG pratar om min flygrädsla inför honom JUST för att jag absolut inte vill överföra den på honom. ”Kommer vi krascha?” frågade han plötsligt när vi satte på oss bältena. Jag förklarade att vi inte skulle det. Berättade om all statistik som jag själv suttit och präntat in i skallen innan resan. Vet ni hur bisarr känsla det var? Som att jag var en annan person som satt där och lugnade mitt barn – fast typ mig själv också, utan att Milo visste det. På något sätt satt jag och väntade på att jag skulle flippa ur. Bli för rädd och inte orka med Milos rädsla mitt i allt. Men det hände inte. Kände mig som en trygg maskin på något sätt. Som i en krissituation måste hålla ihop sig själv för att lugna personen som är rädd. Helt jäkla bisarrt! Självklart var jag rädd och spänd, men inte på samma sätt….. Milo klarade allt toppen. Tyckte starten var häftig. Jag spände fingrarna lite hårdare i handtagen men var faktiskt inte sådär hysteriskt rädd som sagt. Djupandades lite och kände mig mer spänd och lite tagen, typ så. Sedan pratade jag med Milo. Sa saker som ”Visst är det häftigt när det går så fort?!” ”Nu ska vi upp till solen”?! Satt också och förklarade de konstiga luftgroparna och varför det blir så. Ja men jag säger ju, heeeelt bisarrt! Milo tyckte om att flyga. Var inte alls rädd sen när vi kom upp på höjd. Dessutom köpte vi hörlurar med tillgång till film och spel. Bra som tusan! Vi spelade också memory med ett spel vi fick när vi klev ombord. Vi bjöds på heeeeelt fantastiska vyer! Alltså att flyga vid solen där ovan molnen är ju tammetusan så otroligt vackert. Jag har inte ens sett på det på det sättet förut. Nu kunde jag se allt det vackra t.o.m. Tjitt-tjattade med mamma och pappa. Med syrran. Tony satt vid oss ibland också. Drack en öl till maten på planet, en massa vatten också. Hört att man blir uttorkad på flygplan. Träffade en av oss härinne också. Hon kom förbi mig där jag satt och berättade att hon läser min blogg. Hade sin lilla tjej i famnen. Hon frågade hur det gick för mig också? Så roligt att du kom fram och sa hej! ❤️Sedan gick vi in för landning. Jag som lider mest under start och land kunde fokusera ifrån det då Milo var så nyfiken på allt och ställde 100 frågor. Luftgroparna, det oregelbundna vajandet, och farten som bromsas är ju fasen obehagligt alltså, men Milo fick mig att vara den där trygga borgen bredvid honom. Helt otroligt faktiskt hörni, sån otrolig skillnad från tidigare flygningar.Jag har en liten filosofi. Jag tror att terapin liksom fortsatt att göra sitt jobb med mig. 4 år senare känns det som det ändå hjälpt mig avsevärt. Jag känner mig liksom inte ”botad” eller vad man ska säga. Men jag känner en oerhörd skillnad….Nu hoppas jag att det fortsätter och att jag får liknande upplevelse på vägen hem också. Hörni, nu är jag så trött så det finns inga gränser. Vaknade 2 inatt och kunde inte somna om. Imorgon blir det en dag vid poolen. Milo ska göra bomben säger han, jag ska ligga under ett parasoll och försöka njuta av livet.Ha en fin kväll! ❤️Kram Nina