Go`kväll hemma i stugorna!
Hoppas att ni haft en bra dag, har solen skinit där du bor får du gärna berätta om den. För här skiner den då rakt inte. 🙂 Dagen har handlat om jobb nästintill hela dagen, med undantag för en promenad med mamma i morse och att jag hämtade Milo på skolan. Så idag har det inte varit direkt något fancy här inte. Har släpat runt i myskläder hela dagen och det har varit riktigt skönt en dag som denna.
Hittade bilder i kameran från när Milo fick hålla i lilla kusin Edward för första gången. Han har inte velat men så för några dagar sedan ville han prova. ♥
Vi andra satt med tårar i ögonen bredvid. Det var så fint på nåt sätt. Milo var så till sig och lite fascinerad av honom, han tycker så mycket om sin lille kusin. Det roliga är att kusin börjar förstå mer och mer och är så otroligt nyfiken på sin stora kusin. Edward kikar efter Milo hela tiden och har gärna honom bredvid sig och blir gärna underhållen av honom. Då ler han med hela ansiktet. Åhhh myyyys…
I helgen när vi var på dopet kom vi in på det här med att vilja ha mer barn. När jag och Tony bestämde oss för att försöka få Milo så bestämde vi att det bara skulle bli ett barn tillsammans, men sånt säger man ju bara. När vi väl blev gravida efter alla missfall så var det inte alls självklart att det skulle vara lätt att skaffa fler barn tillsammans heller. När sen graviditeten blev så jobbig som den var och förlossningen också så fanns det inte på kartan att vi skulle försöka få fler barn. Dock så har man en biologisk klocka i sig som tickar lite hela tiden….än värre tickar den när man börjar närma sig åldern där det blir svårare att bli gravid osv. Det sägs ju att det blir något av ett hormonellt kaos. Att hypofysen skriker NEJ men äggstockarna JA. När man börjar närma sig en ålder där det inte är det lättaste att bli gravid tvingas man till ett beslut, ett beslut om att försöka igen eller inte, för snart är det försent.
Jag är glad att vi aldrig kände att vi behövde ta ett sånt beslut. Det måste vara jättejobbigt. Jag var mer än nöjd med mina 3 friska barn, och Tony var i ärlighetens namn lite förskräckt efter min graviditet och förlossning. Så vi har aldrig behövt. Det har bara varit så självklart att det blev Milo och inga fler. Det är rätt skönt när man är ”klar”. När inte suget finns längre.
Jag kan se tillbaka på tiden med riktigt små barn som rätt tuff. Som en period i livet då det var sömnlöst, mycket sjukdomar och vab, jaga en liten ettåring som inte förstod hur farligt allt kunde vara, klä på tjocka overaller, bära och kånka. 🙂 Nu är vi i en period då vi tycker att det är så skönt med att Milo klarar sig mer och mer själv. Han hämtar mjölk ifrån kylen när han vill ha det. Han kan breda en smörgås när han blir sugen. Han klär på sig själv. Kan hjälpa till med enklare hushållssysslor. Ja men sådär….när det underlättar. Att börja om nu….oh herreminjee…NÄE. Jag är klar och det är en så skön känsla. Det är som att man får lite ro. Jag har vänner som har sug fortfarande. Som funderar på en till, ska vi? Ska vi inte? Vad gör vi? Det suger i livmodern och man överväger och funderar. Det är en liten stress det där för många.
Nu njuter vi av lille Edward. Jag tycker syrran kan skaffa 2 till lite snabbt, hehe…. 🙂 Det är så fasligt mysigt att gosa med honom och få pussa på hans lena hud och dofta på hans underbara bebisdoft. Klämma på hans runda lår och bära och kånka på honom, sen när vi gosat färdigt dumpar jag över honom på syrran. 🙂 ♥
Om du har barn, är du klar? Är barnfabriken stängd eller går du och hyser en längtan efter en liten till? Vill kanske inte din sambo eller är ni inte överens? Berätta gärna.
Nu ska jag inta soffan hörni! Ha en fin kväll!
Kram Nina ♥
Ja vad säger man, jag trodde jag var klar innan jag träffade min sambo som är 9 år yngre och inga barn…..jag har två grabbar på 22 och 19, jag själv är 42 och kan tala om att vi jobbar satan för att få till en lillebror/syster!! Jag var väldigt noga med att förklara för min sambo när vi träffades att några ungar till blir det inte, få fick han se sig om efter någon annan! Sen råkade min bästa kompis och hennes man bli gravida med nr 2 och de var rörande överens att de bara skulle ha 1! Så när vi stötte och blötte ja eller nej till nu världens bästa och finaste lillasyster så började jag vackla rejält i mitt beslut. När vi sen träffade både storebror och den nya fina lillasystern och jag såg hans blick på barnen hans omsorg och var där och bar och kånka innan någon av oss andra ens hade en chans:) jag då insåg jag att jag inte kunde göra så mot han, att han inte skulle få bli pappa, i just den stunden började projekt bäbis!!! Som tyvärr inte funkar alls, 🙁 min kropp verkar inta alls vilja samma som mig!! Men vi försöker väl lite till, annars får vi väl tänka på IVF!
Finns en mening för allt!!
Puss och kram till dig Nina!
Jag ville länge inte fler barn och det var så skönt!! Nu vill jag men åren sprang ifrån mig, vi hade svårt att bli gravida i trettioårsåldern så det tåget lär ha gått för nu är jag över 40 and then some ;-))
Ja..fabriken är stängd. Dels är jag för gammal och med 3 vuxna barn så känns det skönt ha tid för egna hobbys och aktiviteter.
Men i Januari ska jag bli mormor då dottern blir mamma till första barnbarnet. Det känns himla roligt ♥
Jag är 45 år. Är mamma till två vuxna tjejer, den äldsta är 26 år och den yngsta är 19 år. Så jag är ju med tanke på min ålder, over and done 😉 Fabriken får gärna hållas i trim och testköras med jämna mellanrum- men produktionen är verkligen för länge sedan nedlagd.
Fast jag har aldrig riktigt känt den där dragningen i livmodern efter bebis- men jag ÄLSKAR barn/bebisar/småfolk. Har alltid gjort. Vi kommer väldigt bra överens.
Jag var ju en ung mamma när vi fick vårt första barn ( ja-pappan var ju inte direkt lastgammal han heller, några år äldre än mig) och det var omvälvande. Väldigt läskigt och stressande, men fullkomligen underbart. Den där ungen alltså- hon var ”min” så var det bara, vi var menade för varandra. Visst fick vi frågor om syskon till henne- men nä jag kunde inte, jag var så stressad över att inte kunna vara en riktig familjeförsörjare till den här personen som jag älskade över allt annat. Det var ganska knapert- men Jag ville ge henne allt som jag bara kunde. Så ”vi” bestämde oss för att vi skulle nog vara en trio. Det var så det skulle se ut.
Men .. så kom jag på att det här med hormonspiral låter ju som en supersmidigt p-medel. Slippa komma ihåg piller och med en stor förhoppning om att slippa mensen beslutade jag mig för att prova spiralen och var då tvungen att sluta med p-piller för att kunna sätta in spiralen vid första riktiga mensen. Under tiden körde vi faktiskt skyddat- men jag blev gravid.
Åh! Som jag är glad över det . Jag kan fortfarande än idag bli lite blödigt tårögd när jag tänker på att hon ”såg till att komma ” på något vis. Som sin syster- var hon menad att komma till mig, speciell och älskad från allra första stund. Jag hade ju envist planerat att vi skulle vara en ”trio” men min första hade ju hunnit blivit 6 år och ekonomi och tron på framtiden såg både ljusare och lugnare ut.
När tvåan kom – då var vi komplett då var vi en kvartett!!
När jag ser tillbaka kan jag faktiskt tänka ibland- faaan att vi ( jag) inte vågade skaffa flera barn.. 1 eller 2 till åtminstone. Med facit i hand -vet jag ju att vi hade klarat det. Men då-mitt i livet , vågade jag inte ta steget. Jag är ju själv skilsmässobarn och var ganska orolig över att vi inte skulle palla trycket, ekonomi och kärleken till varandra med många barn och det slit som det faktiskt är under småbarnsåren.
Men jag är SÅ så otroligt tacksam över mina tjejer. Att jag fick bli deras mamma! Allt jag har lärt mig från dem under åren. All denna kärlek. Den stolthet jag känner i hela kroppen när jag tänker på dem. Obetalbart!
Idag har det plussats på ytterligare : jag är mormor!! <3 Till två barn pöjken är 5 år och tösen är 1 år.. och ÅhÅh ÅH!! säger jag bara.
Jag trodde väl aldrig att det skulle vara så HÄR underbart att få vara mormor. Jag älskar det. Jag älskar dem!! Två helt underbara individer- som är en del av mig och min man, som ser till att vårt familjeträd grenar sig (<— hahaha undrar om jag har PMS eller nåt för jag blir ju nästan tårögd när jag skriver det här.) Men nä, det ÄR magiskt. Att jag dessutom är "ung" mormor- jaaa åh vad det är härligt, jag kan vara med och springa och cykla, jag orkar ligga och krypa på golvet och göra bilbanor under matbord och bensinstationer under stolar. Jag har tid att låta pöjken bada i timmar ( bara fylla på med nytt varmvatten), vi kan baka och han får göra allt själv -skvätta med mjöl och knäcka ägg som hamnar på golvet- det gööör liksom ingenting, jag kan sitta och sjunga och busa med tösen tills hon somnar- jag har tiden och ron, när de är hos oss, deras mormor och morfar. <3
Jag är en mycket RIK människa!
Jag är 33 år. Har en pojke på precis 2 år och en dotter på 3 mån. Jag/vi är inte klara ännu känner vi. Önskar gärna en 3:a om kanske 4 år ungefär.
Jag är 32 år och har en son på 10. Har längtat i 8 år efter ett barn till men har ingen att skaffa barn med. Kommer närmare och närmare beslutet att skaffa en ensam. Barnet skulle få världens bästa storebror och vi skulle bli kompletta. Men jag vet hur tufft de var när han var liten och att de är tufft dom första åren. Att dessutom vara själv då…. Men valet mellan inga fler barn eller att skaffa en själv är inte svårt. Kram
Så klar!! Haha!
Har tre underbara tjejer på 12, 6 & 5 år.
Kroppen klarade inte av att vara gravid, när man blir omsprungen av Agda 97 med rullator på stan som 27 åring blir man lite lätt deprimerad.. 😉
Så jag valade att sterilisera mig när jag ändå blev snittad. Ångrar mig inte och har vänner med småttingar så jag får gosa ändå. ❤
Hej! Jag är 38 år o har två barn, 14 och 12. Ångrar att vi inte skaffat en trea, och hoppas ibland att man ska råka bli gravid?. Älskar att ha barn i huset o får faktiskt lite panik när jag tänker på att mina är så stora, vad ska jag göra sen liksom?? Jaja får se vad som händer!
Stor kram till dig!
Jag är nu 34 år och mamma till tre pojkar, 10, 8 och 6 år. Jag känner mig inte färdig men tycker som du att det är såå skönt att de klarar mer och mer själva.
Men tror heller aldrig att jag skulle komma till det stadiet att jag känner mig klar. Skulle nog kunna ha 100 bebisar! Dock vill jag intala mig själv att pengar och tid ska räcka till dem jag har.
Sen har vi ett problem och det är att min sambo valde att sterilisera sig strax efter våran yngsta föddes. Min sambo är lika gammal som mig. Ett val som jag nog aldrig kommer att acceptera, med honom är det liksom nu för alltid stopp ?
Så jag är kluven..mitt förstånd kan inte önska mer än det jag har men mitt hjärta skulle kunna älska 1000 barn till!
Såå…nu ser jag fram emot en massa barnbarn istället för att skaffa egna små??
Kramar ❤
Hej! Jag har bebis-sug men tyvärr ingen kille så har faktiskt ställt mig i kö för att skaffa barn själv… Känns väldigt rätt, men vissa dagar tvekar jag och önskar jag träffar min Mr Right och inte bara en Mr Right Now… Vill och drömmer om man o barn men då det inte verkar bli så är jag inte beredd att offra att bli mamma! Kan ju träffa en härlig karl senare i livet, men barn finns ju en begränsning i hur länge man kan få.
Jag har tvillinggrabbar på 11 år och min man en dotter på 14 år – och vi är nöjda. ? Har så svårt att tänka mig att börja om. Herregud, blöjor, nappar, barnmat, kräks, vaccinationer, dagis…. Alltså neeee, orkar inte. Och inte tal om graviditeten! Hade en plättlätt tvillinggraviditet, ”helt normaaaal förlossning” enligt journalen (i min värld fruktansvärd), och levde dessutom ensam med grabbarna i 5 år – busenkla barn. Men neee, jag kan/orkar inte börja om! Inte ens fast jag har världens bästa man vid min sida. ? Jag är säker på att ”nån där uppe” bestämde att jag skulle få två biologiska. Sen var det klart. Meeeen! Jag drömmer om att adoptera ett barn, som inte har någon familj. Tänker på de stackars barn som hamnar på barnhem, oönskade och dumpade. Dom vill jag rädda!
Snart 41 år och sååå fäääärdiiig!!! Haha, kan inte tänka mig nått värre än att ha bebis igen! Nu är mina ungar 13, 11 och 8. Så jag fick dem med knappt 2,5 år emellan – helt galet nu efteråt men då var det inget jag tänkte på. Det rullade liksom på…men känns som en evighet sedan. Och att min yngsta snart blir 9 är skitkonstigt, det är ju min bebis liksom?? Nä, inget sug alls här och finns inte på kartan.