Just hemkommen från en promenad med Milo. Det blev en ”walk down the memorylane”. Vi gick förbi huset som vi bodde i när Milo föddes. Jag visade honom lekparken och gungan han brukade gunga i.
Då såg det ut såhär! En liten knubbig bebis med ”vilja klämma riktigt hårt” lår och bulliga kinder. Han ÄÄÄÄLSKADE den här bebisgungan.
Exakt samma ställe, dock är gungan utbytt från då. Dock så är bebis inte längre bebis. Idag är det en fotbollskille med hål i örat och sommarben som sitter i gungan. 7 år har gått! Fick klump i magen. Jag och det förflutna från när barnen var små ligger mig så varmt om hjärtat så när jag minns tillbaka blir jag sådär nostalgisk och sorgsen över att tiden går så fort.
Vi testade den ”nya” gungan också. Milo tjoade att ”Det kyttlas i pungen”. Ja det är så han säger, kyttlas. ?
Jag är ju rädd för det mesta och jag jobbar hårt för att inte överföra det på mina barn. Det är ASTRÅKIGT att vara rädd för allt. Därför peppade jag Milo att klättra högst upp och lägga sig i nätet. Han var så rädd. Men han vågade! Jag stod under som stöd. Viktigt steg för honom!
Nu ligger han här och gosar med katten. Vi ska strax hämta upp Elliot och bara hänga tillsammans. Vi får se vad vi hittar på?
Vi hörs sen igen! ❤️
