Smaskigt recept som heter duga!
När jag bjöd på denna var det en skara nöjda fikagäster måste jag säga. Dom tyckte kakan var allt man kunde önska sig. Den var söt men samtidigt sådär härligt syrlig. Citroncesten över gav den ett sånt där extra lite härligt sting.
RECEPT:
150 gr smör
200 gr vit choklad
1 1/2 dl florsocker
3 ägg
1 1/2 dl lemoncurd
2 1/2 dl vetemjöl
Lemoncurd:
2 dl strösocker
100 gr smör
1 1/2 citron
2 ägg
Topping:
2,5 dl vispgrädde florsocker och rivet citronskal
Gör såhär:
Börja med att göra lemoncurden. Självklart kan du köpa en färdig men det är busenkelt och MYCKET godare att göra en egen. Så kan du det så är det värt allt!
1. Finriv citronskalet och pressa ur saften ur citronerna. Koka upp citronskal och citronsaft, 1 dl socker och smör tills allt löst sig. Låt svalna lite.
2. Vispa ägg och 1 dl socker poröst och blanda med citronkrämen. Sjud på svag värme tills krämen tjocknar. Jag sjöd min lemoncurd i typ 15 minuter. Den får inte koka utan sjuda. Häll i en burk för att svalna.
Fortsätt med kakan:
Sätt ugnen på 175 grader. Spänn fast bakplåtspapper i en springform. Ca 24 cm i diameter. Smält smöret i en kastrull, lägg i hackade chokladen i för att smälta med. Häll alltsammans i en bunke. Häll i florsocker och knäck i äggen, ett i taget. Var noga med att röra om emellan. Häll sist i lemoncurd och vetemjöl. Rör smeten helt slät. Häll i springformen och skjuts in i ugnen i ca 20-25 minuter. Kakan ska vara lite lite dallrig och ha fått din färg uppepå. Tag ut och låt svalna. Vispa grädden och riv citronen. Toppa med det och pudra sist över lite florsocker.
Oj oj oj oj vad gott det där ser ut!!!
Det var den, åt den för läääängesen och har inte kunnat smaska på den på länge. Men det är kul att glädja andra med den.
Meeen alltså!!!! Nu när jag drastiskt försöker minska på vitt mjöl och socker, pga HS bl a, så får du inte lägga upp såna här smarrig godisar! 😉 Nädå, fortsätt du med att ge tips och recept om allt det smaskiga! Det går alltid att byta ut ingredienserna till något annat om man behöver det.
Suneböckerna ja; det är härliga minnen från sonens (snart 25 år gammal) barndom. Han älskade dom böckerna. Jag var förbjuden att läsa dom för honom, det var pappas jobb. Dom var helt galna tillsammans; pappa älskade också sättet dom var skrivna på och han hade ganska svårt att hålla sig för asgarv under läsningen. Å sonen älskade när farsgubben ballade ur, så han i sin tur asgarvade åt pappa. Så mycket till en avslappnad sagostund blev det ju inte, men sonen somnade sent om sider glad och lycklig.
Men det är ju helt underbart! Det sägs ju att man ska somna med glädje med sig så ni måste ha haft en lycklig pojke! ❤️