Niiiniskitchenlife

Iiiiih nu börjar kockarnas kamp och jag vill ju så gärna se det….

….men man måste ju blogga för bövelen. Så då tar man sig tid till det, så är det ju. Idag har varit en lite sådär ”tröttdag”. Jag känner mig lite sliten sen igår faktiskt. Så typiskt mig efter en tuff dag. Men det är bra om man då lyssnar på kropp och själ och bara tar det lugnt.

Nu har mina produkter kommit, ja de från Mia Lundin! Nu ska mina binjurar sakta väckas. Magen ska få enzymer som försvunnit och jag ska hitta lugn och harmoni. Detta pga att min kropp levt med långvarig inre stress alldeles för länge. Jag känner mig lite nervig men upprymd inför detta.

Jag har ju delgett er mycket ur mitt liv  under kategorin som jag valt att kalla ”livsresan”. Där kan man läsa om högt, lågt, peppigt, deppigt osv. Det är i dom inläggen jag varit som mest öppen och ärlig, som mest naken….. berättat om mina innersta demoner och mitt verkliga mående. Det är såna saker som jag länge döljde här på bloggen, men till slut undrade jag varför? Plötsligt kände jag bara att jag måste berätta. Jag måste berätta om min svarta demon som tynger mig och gör mig svart inombords periodvis. Det inlägget fick jag så mycket cred för, så mycket kärlek och uppskattning ifrån er läsare. Det är mitt naknaste inlägg här någonsin. Det tog mig en halv dag att skriva det. Jag tvekade ända in i det sista. När jag frågade Tony om jag skulle publicera det så sa han ”självklart, det är dags att berätta – knske hjälper du andra”! Så på min pappas födelsedag för 1,5 år sen berättade jag det på min blogg. HÄR kan du läsa inlägget.  Det var så skönt att berätta. Att få delge något så svårt är otroligt tufft, men skönt när man äntligen kunde berätta varför jag ibland var så ”svart” på bloggen.

Den här fågeln med vimpeln tatuerade jag in på min arm när jag mådde som sämst. När jag insåg att jag måste söka hjälp. Att jag måste göra något. Bara något som gjorde något åt rätt håll. Jag kände mig så under isen så jag kände att det inte gick längre. Botten var nådd. Jag ville ha ett hopp och ett mål, något att sträva efter. Fågeln fick symbolisera hoppet med vimpeln. Texten ”I shall find a way” fick bli ledstjärnan. Det var då det fick börja heta ”livsresan”.

Nu kanske det också är så att min obalans i kroppen gjort att det förvärrat mitt tillstånd. Gjort bl a hypokondrin svårare pga av att jag inte haft något serotonin i kroppen (kroppens naturliga lugnande hormon), att jag haft en hormonell obalans som försvårat och gjort mitt mående ännu sämre. Kanske finns det också fysiska förklaringar? Tänk om jag nu dessutom får fysisk hjälp? Jag ska klargöra att jag numera mår mycket bättre! Hypokondrihålen är färre och inte så djupa som tidigare. Det har varit en kämpig väg men äntligen mår jag bättre. Frågan är bara hur mycket bättre jag ändå kan bli med hjälp av fysisk hjälp? Det är det som är så intressant mitt i allt detta! Sen är det ju inte bara hypokondri och ångest det ska hjälpa emot. Kroppen har tagit hårt med stryk av obalansen, jag har stressat sönder min kropp under alldeles för lång tid. Då talar jag om inre stress.

Ja, det blev ett ”livresan” inlägg igen då. Ibland vet man inte riktigt var inläggen tar vägen. Ibland så skriver man bara av sig och så får det landa där det landar. Idag blev det detta inlägg…. Det har tagit mig en stund att skriva detta. Har slötittat på kockarnas kamp (där Leila åkte ur) och nu är jag på Heja Sverige. VÄRLDENS härligaste program!

Sov så gott min bloggvän! ♥