Hej på er allihop!
Förlåt om jag gjort några av oroliga, det var inte min mening alls! Det har bara varit så sjukt mycket så jag knappt vet hur jag lyckats hålla ihop mig själv den här helgen.
Jag skrev ju till er sist när jag var så himla ledsen. Det var nog chocken som lagt sig och jag bara fick släppa ut allt. Jag grät hela kvällen och somnade till slut när jag ringde Thedde och han kom hem och sov. Jag behövde lite trygghet och han är bra på det. ”Sov nu mamma, allt kommer att bli bra” sa han min fina kille.
Låt mig ta allt från början! I fredags morse gick ju jag till bageriet för att rodda allt inför lördagen. Innan jag gick berättade Tony att han haft ont i magen från kl 2 på natten. Vid halv 7 ringde han och sa att han inte stod ut längre och att han måste till sjukhus. Då hade han spytt 25 ggr och kallsvetten sprutade. Jag sprang hem och hittade honom hyperventilerande hemma. Snabbt på med kläder på Milo och sen körde jag honom till akuten. Dom tog in honom på en gång. För att inte skrämma Milo så gick vi till väntrummet. Tony flåsade och gnydde av smärta. Jag lämnade mitt nummer så de kunde ringa om han behövde åka vidare till Uppsala sen åkte jag och lämnade Milo på lekis. När jag kom tillbaka berättade dom att han var på röntgen och att han fått morfin men att han fått andningsdepression av det. (Man slutar att andas alltså.) De hade fått hålla igång honom genom att ge honom hårt stimulans på bröstbenet. Vi lotsades in i ett akutrum där jag fick fortsätta att hålla honom vaken och se till att han andades. Gång på gång gnuggade jag honom i bröstet och satt och pratade med honom. Är man inte rädd blir man säkert inte skärrad, är man Nina grips man av panik. Jag som får panikångest av att bara vara på sjukhus hade hjärtklappning och var helt rödflammig på bröstet.. Hade svimningskänslor och var så fruktansvärt rädd över vad det kunde vara för fel på honom. All min hypokondri galloperande rakt in i hjärnan och katastroftankarna var ett faktum. När läkaren och kirurgen tittat på honom och sagt att röntgen måste göras för att utesluta farliga orsaker höll jag på att flippa. Jag är ju expert på att tänka det värsta.
Här säger Tony helt plötsligt:
”Ta bild till bloggen”. Ämen hur konstigt är det egentligen? Jag ville inte men han insisterade. Det var ju självklart att jag skulle. Han kunde knappt prata liksom. Jag gjorde dock som han sa. Nu när han sitter ungefär 2 meter ifrån mig och läser tidningen OCH mår ok så känns det ok att jag tog bilden.
Efter att läkarna sett att han något förstorad blindtarm så var det de man fokuserade på men vidare undersökningar fick göras i Uppsala. Mer morfin och sen ambulansfärd till Akademiska. Jag åkte och bakade, Tony tvingade mig för annars skulle jag aldrig hunnit klart. Dessutom fick han bara ligga och vänta där. Direkt efter jag bakat klart åkte jag o hämtade Milo o Thedde och sen brassade vi till Uppsala. Brassade var rätt ord, jag åkte fast för fortkörning. 🙁 🙁 Där satt han med sjukhusskjorta fast i droppatällning med nålar överallt. Mitt hjärta! Det skar i hela kroppen!! 🙁 Min trygga fina man. Usch vad jobbigt det var!
Milo fick ligga och krama på sin pappa. Stackarn hade ont och mådde illa men höll humöret uppe medan vi var där.
Milo ritade en teckning till sin pappa sen skrev han mamma för första gången. ❤️
Kl 7 var besökstiden slut och vi åkte och handlade. Fredagsmys sa Milo och jag ville bara gråta. Köpte risgrynsgröt på tub och godis till Milo. Det var vårt fredagsmys. Det var då jag skrev inlägget, jag bara grät och pratade med Tony i telefonen. Så jobbigt när allt var så osäkert, vad var felet? La mig i sängen med Milo och sen kom Thedde. Kl 11 ringde Tony och sa att nu var beslutet taget, operation av blindtarm. Sen sov man ju inte så jättebra, nej!
Sen upp kl 3 för att gå till bageriet. 03.40 fick jag ett sms att operationen gått bra och att det var det som orsakat allt det onda. Thank god!!!! Ja att det inte var något annat allvarligt. Lättad kunde jag fortsätta baka. Gissa om jag blev förvånad när Tony igår dök upp på fiket. Guuuuud, jag brast ut i gråt och gav honom världens största kram. 🙁 Efter att jag jobbat på fiket klart så kom mamma och hämtade oss. Maten stod klar och vi fick sen gå och lägga oss medan dom var med Milo. Gissa om vi sov???
Man blir så sjukt omskakad av sånt här. När ens andra hälft plötsligt där så ont och man inte kan göra något för att hjälpa. Att allt också inträffade just den här helgen är väl höjden av otur men inget sånt kommer väl sällan lägligt.
Tack för all omtanke hörrni, vad fina ni är!!! I nästa inlägg ska jag berätta allt om fiket och lördagen. ❤️
ursch vilken obehaglig upplevelse för alla inblandade men va skönt att de hittade vad som va fel och att de kunde göra något åt det. Underbart att höra ! =) All kärlek till er allihop i familjen <3
Men usch vilken mardröm för er alla. Ovissheten är alltid värst…och att se någon man älskar ha sådana smärtor. Skönt att allt är bra nu. Kram
Skönt att höra att allt gått bra! Stor kram till hela familjen!
Skönt att höra att allt gått bra!
Förstår din orolighet precis, det är fruktansvärt hemskt att se sin trygga fasta punkt i livet ligga där i smärtor & man INTE vet vad det beror på!! Min make ramlade ihop i somras vid fotbollsplanen under våran sons match, jag får ett telefonsamtal från akuten att jag var tvungen att komma på en gång. Det blev ambulans med blåljus & sirener misstänk stroke…vilka tankar jag fick som skenade iväg…inlagd kvar på sjukhuset & en massa undersökningar, det visade sig att han fått ett virus på balans nerven!! Ja då kunde jag pusta ut, men innan, nej fy man ska vara rädd om det man har & ta till vara på varje dag!!!
Vad skönt att allt gått bra med Tony! Kram
LÄTTAD! Det är märkligt… du känner inte mig och jag känner inte dig men fy vad jag har oroat mig. Ni verkar vara såna härliga människor. Kram från en som också är livrädd för sjukhus (det räcker att jag ser en vit rock så ballar jag ur).
skönt att höra att allt gått bra. Man får vara ledsen och förtvivlad . Kramar till er alla
Åh, så skönt att läsa att allt gått bra. Har tänkt en hel del på er sen jag sprang in i dig vid Lasarettet. Stor kram!
Vad skönt att allt gick bra!
Men fy vilken pärs!! 🙁 skönt att läsa att allt gått bra trots allt!! ❤️Kram kram
Det blir lätt vardag i förhållandet och man börjar ta varandra för givet, men när ens nära och kära blir ordentligt sjuka DÅ vet man hur mycket man älskar dem.
Min pojkvän hamnade på sjukhus för några år sedan. Jag var på jobbet när en ambulansman ringde mig och berättade att de var på väg till sjukhuset med min pojkvän, han hade själv ringt efter ambulans när han kollapsade utanför lägenhetsdörren. Ambulansmannen sa att det inte livshotande och de rådde mig att komma in först om några timmar när alla prover var tagna. Jag kom dit precis när de skulle göra gastroskopi på honom. Det tar normalt ca 10 minuter, långa minuter för de som genomgått gastroskopi, men för honom tog det 40 minuter. De hade till och med fått kalla in en professor som fick fortsätta ”gräva” i magen med verktygen eftersom magen var full av blod och den första läkaren inte kunde hitta varifrån blodet kom. Tillslut hittade professorn såret och kunde försluta det. När de rullade ut min pojkvän igen var han likblek i ansiktet, då hade jag svårt att hålla tårarna borta, det sista man vill är att de man älskar så vara sjuka och man känner sig så hjälplös.
Åååh så skönt att det bara var blindtarmen.
Jag kan bara ana hur oroliga ni var innan man visste vad det var.
Massor med kramar! <3
Åh så skönt att allt gått bra! <3
Kramar till er alla!
Skönt att höra att allt gått bra efter omständigheterna, förstår verkligen din oro och rädsla. Man är så maktlös när den man älskar har ont och man inget kan göra. Ta hand om dig och familjen!
♥ !
Åh, jag sitter o gråter! ♡
Vilken mardröm för er alla, vad starka ni var och den kärlek ni har till varandra och som familj – fantastiskt!! ♡♡♡
Vilken lättnad att höra att det ”bara” var blindtarmen och ni är hemma och tillsammans igen.
Har ju läst din blogg ett par år nu och även om jag bara haft turen att träffa dig en gång när jag vann biljetter till loppieventet så känns det ju som att man känner er, när man läser om er fantastiska familj varje dag.
Jag har varit inne och tittat flera gånger sen du skrev förra inlägget och hållit tummarna på ett lugnande inlägg varje gång. Så snacka om lättnad nu!
Krya på sig Tony och var rädda om varandra! ♡