Niiiniskitchenlife

Tack och lov….

….han är sig själv igen och snart kan vi vara bland folk, idag är det en vecka sen som det troligen började. Vattkoppsskiten, men nu är den hemska barnsjukdomen över.

Vi har suttit ute på altanen och haft fikamys. Milo o Thedde har haft vattenkrig och busat. Själv har jag suttit och tittat på dom och försökt tänka här och nu. Njuta av det jag har just den här stunden. Det är så jäkla svårt att göra det. Varför är det de? Varför är man oftast i det förflutna eller i framtiden?

Idag när jag satt och grät kom Milo och tittade på mig med stora ögon.

”Vad är det mamma, varför är du ledsen?” frågade han.
”Mamma är ledsen för att en vän till mamma dog igår” svarade jag.

Han konstaterade vad jag sagt, kramade om mig och fortsatte sen att leka. Fick först dåligt samvete för att jag sa som det var. Men jag har alltid skyddat mina barn ifrån att se när jag gråter. Varför vet jag inte, antagligen för att jag som liten tyckte det var så jobbigt att se min mamma gråta de ggr jag sett det förmodligen. Men idag tänker jag annorlunda kring det, dom SKA se det verkliga livet just för att inte bli skrämda av det sen. Att det är helt naturligt att se sin mamma gråta om en vän till henne gått bort. Sedan tänkte jag också på att vi pratat om döden en del då Milo börjat fråga om det, t ex så gick någons farfar på dagis bort. Då pratade vi om det massor. Barn är sköna så för han konstaterade bara att de åkt till himlen nu. Det blir bra så känner jag….