Niiiniskitchenlife

Jag ligger här i något som jag inte vet vad det är ens..mår bara piss, vet inte varför….

….men så läser jag upprördhet angående mitt skojfriska inlägg som startade med att Tony nämnde polisen och diverse knullfester.

Vänta vänta vänta nu! Jag förklarar för här har verkligen inte ironin mellan min mans och mitt interna skämt kommit fram.

Lyssna nu. Nej, detta handlade absolut inte om några stående knullfester på diverse Polishögskolor och ett skitsnack om polisyrket i sig. Såhär, jag känner nu när jag räknade efter, 17 poliser. Jag har den stora äran att känna 17 fantastiska människor som valt ett yrke som polis. Jag beundrar deras arbete djupt då jag är en rädd ”fegis” som aldrig ens skulle våga gå på stan en mörk februarinatt. Apropå den ”säkra källan” har jag en killkompis som gick Polishögskolan och berättade om hur jäkla kul dom hade och diverse galenheter som hände. Med det menas ju inte att man är dålig som polis, eller? Eller att jag rackar ner på polisyrket? Eller att man på något sätt blev dålig som polis för att man hade lite skoj under studietiden. Dessutom var inlägget skrivet med en stooooor skopa ironi, vi måste kunna skriva om saker med humor utan att det ska tas på så fruktansvärt fel sätt!!

Så, med det sagt vill jag prata om nåt annat. Jag tänker väldigt mycket på en vän som är väldigt sjuk. I cancer. Jag tänker på henne väldigt mycket och varje dag. Mina tankar är liksom hos henne hela tiden på nåt sätt. Jag tänker också på livets mening, och varför vissa av oss rycks ifrån alldeles för tidigt? Ifrån små barn…som aldrig ska få lära känna sin mamma på riktigt. Samtidigt som jag vill gråta och slå sönder saker av hjälplöshet och frustration så försöker jag hitta en anledning, eller förklaring kanske jag ska säga, till varför? Hitta en logisk förklaring…. Jag vill valsa fram och tillbaka som professor Baltazar och plötsligt komma på en bra anledning….men professor Baltazar hittar inte uppfinningen som ska göra det till en bra anledning. Det är bara svart, sorg och mörker kring det.

Eftersom jag själv står i fas i livet att ha många existentiella funderingar så river sånt här upp. Ja, alltså…. Man grips av den där rädslan att själv vara där. Att själv inte kunna påverka lotteriet i livet. It sucks! 🙁

Idag bär jag armbandet FUCK CANCER tillsammans med mitt armband ifrån Emma Israelsson med PS23 (psalm 23) ”The lord is my shepherd”. Sen ligger jag kvar här och ber till högre makter om att den där jävla skitsjukdomen ska kunna elimineras och utrotas inom kort.