Nu är jag tillbaka!
Kände att jag behövde ”prata av” mig idag. Det var en tung eftermiddag för mig på många sätt igår. Många av er gav mig så bra och peppande ord om vad det egentligen är jag har. Ni var logiken igår när jag själv bara var hypokondrisk. Min fina man åkte snabbt till affären och ordnade mig denna tallrik.
Apropå hypokondri.
Jag vill prata lite om det. Ni som läst min blogg en längre period vet att jag sökte hjälp för min flygrädsla i slutet av 2012. Jag har pratat om det som jag valt att kalla livsresan. Jag har inte varit helt ärlig här inne om vad den handlat om men jag tänkte jag skulle vara det nu.
Den här tatueringen är symbol för den livsresan.
Livsresan för mig har betytt att jag ska hitta ett liv ut ur min hypokondri. Jag har ”outat” lite smått här inne om min hypokondri men aldrig uttalat sagt att jag lider av det. Det gör jag.
I hela mitt liv har jag varit rädd för sjukdomar och åkommor på ett sätt som kanske inte varit direkt naturligt. I slutet av 2010 insåg jag plötsligt en dag när jag var hemma och läste om hypokondri att det var det jag led av. Den dagen gick åt till att gråta. Det var en chock för mig då jag alltid skojjat om att jag var en hypokondriker. Det som var ett skämt var plötsligt allvar. Jag sökte hjälp för detta inte förrän 2011, det var när jag kände att det började bli riktigt jobbigt att leva. Varenda grej med min kropp blev alltid något allvarligt och livshotande. När man blir äldre så har man mer krämpor, detta gjorde det till slut ohållbart. Jag gick hos en kurator en period men fick en känsla av att hon tyckte jag var klar efter bara några träffar. Det sa hon också, att jag var klar. Jag var inte klar för fem öre….. Oftast har man en logisk sida i sig som vet att man kan drabbas av nåt allvarligt men att man inte kan gå och vara rädd för det. Sen är det den hypokondriska sidan som inte vill annat än att älta, googla och leta fel. Jag har velat veta vad som pågår med min mage, jag ville kolla mina prickar som oroat mig till och från under en lång period. Jag har också sökt hjälp för att få ordning på min rygg. Jag har t.o.m kollat hjärtat. Jag är ganska så hårt kollad kan man säga. De flesta prover har tagits på mig för att utesluta allvarliga sjukdomar när jag drabbades av magåkomman. När man googlar på det jag har (gör inte det om du är känslig) så är man garanterat dödssjuk, vilket jag såklart blev. Därav alla koller. Jag var t.o.m till akuten dagen innan vi åkte utomlands för att få försäkra mig om att jag inte hade en långt kommen cancer eller hjärtfel eftersom jag läst om mina symtom på google. Ja men du hajjar, en hypokondrikers vardag.
Åter till terapeuten…… Efter kuratorn så gick det nåt år och till slut behövde jag övervinna min flygrädsla. Fick kontakt med en fantastisk människa som var specialiserad på just flygrädsla men som också berättade för mig vad det berodde på. Det var min hypokondri som gjort mig flygrädd. Hypokondri är egentligen en ångest som blivit nedtryckt och bortföst under alldeles för lång tid. Jag har ALLTID flytt från känslor som är jobbiga. Stängt av eller bara sprungit så fort jag kunnat för att det som är jobbiga känslor som ångest, det vill jag inte ha i min kropp. Jag har under hela mitt liv levt mitt liv som jag trott att alla andra vill att jag ska leva det. Jag har gjort mitt allt för att vara omtyckt av andra och vara till lags. Jag har i stort sett aldrig tänkt på vad JAG vill och vad JAG känner. Tagit otroligt illa vid mig om någon varit sur eller arg på mig. T.o.m min egen familj. Trott att dom ska sluta älska mig om dom är sura på mig så jag har gjort allt för att inte uppröra någon och varit som jag trott förväntats av mig. Försökt vara duktig i alla lägen, vänt ut och in på mig själv för att vara det. Ja men du hajjar! När man skriver det såhär så låter det helt sjukt, men det har alltid varit min verklighet. När jag träffade min terapeut så lyfte han ur mig alla känslor jag känt under hela mitt liv. All ångest jag flytt ifrån och att jag aldrig accepterat mig själv som jag är. Inte älskat mig själv. Han gjorde mig MEDVETEN om var min ångest kom ifrån.
Att leva med hypokondri är ingen lek. Det upptar i stort sett all ens vakna tid när det är som värst. När min terapeut berättade för mig att hypokondri är en annan form av ångest fattade jag ingenting till en början. Det gör jag idag. När man haft mycket ångest men inte tillåtit sig att ha det, när man flytt från det, så är kroppen så fiffig så den till slut ser till att det pyser ut på annat sätt. T ex så kan man drabbas av panikångest, fobi eller som jag hypokondri. Man projicerar sin ångest på något annat, i mitt fall att vara rädd för sjukdomar. När man lider av mycket inre stress som hypokondri är så sätter det sig ofta i kroppen. Man framkallar kroppsliga åkommor genom sin stress vilket gör att man hamnar i en stor ond cirkel. Ju mer kroppsliga åkommor, desto mer hypokondri, ju mer hypokondri, desto mer kroppsliga åkommor…jag du fattar, cirkusen är igång och man mår bara sämre och sämre.
När min mage (som av helt naturliga skäl pajjat av min oro) var som värst förra året. Då mådde jag riktigt riktigt dåligt. Här inne märktes det ibland, det var dagar som jag bara inte stod ut och låtsas. Men helt ärligt så var 2013 ett vidrigt år för mig med min hypkondri. Min terapeut hade rätt när han sa att det kommer bli tufft, och att jag kommer må ännu sämre under en period. Det gjorde jag. Sömnlösa nätter, googlande, magen, ryggen, brösten, fogarna…..allt bara gick åt helvete. Det fanns stunder som jag kände att jag inte orkade längre. Det kändes som jag aldrig mer skulle få må bra. Jag hade alla sjukdomar i världen, cancer, hjärtfel, neurologiska sjukdomar…. ja men allt. Herregud, ibland undrar jag hur Tony orkat med mig? Hur han mått under mina värsta perioder? Inte bra troligen…. usch nu gråter jag. Det är jobbigt att outa detta här ska ni veta. Mycket känslor.
Jag skulle kunna skriva i all oändlighet om det här men jag måste avsluta på nåt sätt. Nu har jag haft en ganska så bra period. Jag har inte oroat ihjäl mig utan sett logiskt på saker. Så som de flesta normala ser på saker. Okej, jag är inte helt normal men jag har varit på god väg. Jag har tagit tag i saker som sagt. Jag är kollad. Har lite jobbigt skit som gastroskopi och koloskopi att gå igenom också men sen är jag kollad. Också ett hypokondriker drag…. Men magen lider jag av så där måste jag kolla vad det är, inget påhittat skit. Den blir dessutom värre av min oro känner jag. Den oron det i sin tur skapar är inte kul. Det var det som hände igår när brevet om remissen kom. Det rev upp ALLT. All hypokondri (ångest) bubblade till ytan och det kändes som jag återigen stod på ruta ett. Att få ett cellförändringsbesked är helt annorlunda om man är hypokondriker. Det är ett steg närmare cancer, det är allt jag ser. Jag kan inte se: Vilken tur att det inte var cancer. Förstår ni skillnaden? Jag söker ständigt en bekräftelse på att jag inte är sjuk.. Detta var ett steg åt fel håll…
Därför var känslan den det blev igår, att jag bröt ihop fullständigt. Jag har fått verktyg så jag vet hur jag ska tänka. Att jag kan styra mina tankar osv. Men ibland är det svårt. Igår var det jättesvårt. Alla vi människor vet att vi ska dö. Men man kan inte gå och tänka på det hela tiden. Samma sak med sjukdomar, alla vi vet att vi kan drabbas när som helst. Men man kan ju inte tänka på det hela tiden. Jag vet att det är så. Men när ångesten kommer är det inte lätt att stå emot. Ni som skrev fakta om detta igår, tack…det var precis det jag behövde. Jag googlar nämligen inte själv längre. Jag har slutat med det. Bra säger min terapeut. Man ska inte vara en hobbyläkare som jag varit i nästan hela mitt liv. Därför frågar ju sjukvårdspersonal ständigt om jag jobbar inom sjukvården. 🙂 Nu har jag inte träffat min terapeut sen innan jul. Jag tror att det börjar bli dags igen. Jag behöver komma in på banan igen som jag brukar säga.
Återigen, tack för alla kommentarer. Ni är fantastiska. Tack verkligen. Tack ni som mejlat och ni som sms:at. ♥ Detta inlägg blev rörigt känner jag men orkar inte ens läsa igenom det. Ville bara berätta och hoppas att jag med min berättelse kan hjälpa någon annan med samma som mig. Jag ska försöka tänka positivt och har så smått börjat tänka på det läkaren sa till mig. Han försökte lugna mig men jag var redan förbi av hypokondri och rädsla så jag tog inte in så mycket av vad han sa. Men jag börjar väl inse. Det är jättevanligt, många har förändringar utan att göra nåt åt det och kan vara fria från cancer i hela sitt liv, att ha förändringar är inte cancer osv. osv. Ska bli skönt att komma till hudmottagningen och få prata med dom om det också.
Ett långt och rörigt inlägg ifrån mig. Nu ska jag faktiskt ta ett snabbt bad. Jobbar hemifrån idag av förklarliga skäl. Har två stora limpor på ögonen.
Hejsan Nina,
Tack för en helt underbar blogg!
Blev så berörd av ditt inlägg, jag är exakt likadan! Har varit så så länge jag kan minnas o värre blev det efter varje barn (har 3st).
Det är hemskt att inte våga känna lycka, att jämt springa på vc eller akuten.. Att tro att manr allvarligt sjuk så fort man har minsta lilla krämpa. Det här med magen känner jag igen sååå väl!! Jag har lämnat blodprover, gjort rektoskopi 2 gånget men inte fått igenom en koloskopi ÄN! För mig har det inte spelat någon roll vad någon sagt, är jag rädd måste jag bli kollad för artt bli lugn(för stunden). Jag har gått hos en homeopat sen jag var 16 år, är nu snart 30, och det har hjälpt en del. Får tibetansk avslappning när jag har det som värst. För visst går det i perioder? Men usch vad jobbigt det är. Känns skönt att man inte är ensam för ibland tror jag att jag är knäpp i huvudet, ingen annan har ju så mycket problem som jag!? Det är vad jag tror ibland iaf.
Hoppas vi kan ta oss ur detta här o faktiskt våga känna lycka tillsammans med våra familjer!
Kram till dig
Hejsan Nina,
Tack för en helt underbar blogg!
Blev så berörd av ditt inlägg, jag är exakt likadan! Har varit så så länge jag kan minnas o värre blev det efter varje barn (har 3st).
Det är hemskt att inte våga känna lycka, att jämt springa på vc eller akuten.. Att tro att manr allvarligt sjuk så fort man har minsta lilla krämpa. Det här med magen känner jag igen sååå väl!! Jag har lämnat blodprover, gjort rektoskopi 2 gånget men inte fått igenom en koloskopi ÄN! För mig har det inte spelat någon roll vad någon sagt, är jag rädd måste jag bli kollad för artt bli lugn(för stunden). Jag har gått hos en homeopat sen jag var 16 år, är nu snart 30, och det har hjälpt en del. Får tibetansk avslappning när jag har det som värst. För visst går det i perioder? Men usch vad jobbigt det är. Känns skönt att man inte är ensam för ibland tror jag att jag är knäpp i huvudet, ingen annan har ju så mycket problem som jag!? Det är vad jag tror ibland iaf.
Hoppas vi kan ta oss ur detta här o faktiskt våga känna lycka tillsammans med våra familjer!
Kram till dig
Nina!!! Jag har läst din blogg läääänge men inte kommenterat nån gång! Jag läser en massa olika bloggar men kommenterar aldrig, varför vet jag inte! Jag ska bli bättre på det 🙂
Men iallafall jag känner igen mig i varenda ord som du skrivit! Jag grät med när jag läser vad du skrivit! Jag har nu börjat hos en underbar psykolog för att få hjälp! Jag har gått så långt att jag inte vågar känna lycka o inte oroa mig för om jag inte oroar mig då är jag säker på att jag blir sjuk! Helt sjukt egentligen när man tänker efter men när man ”alltid” var sån hur lätt är det då att sluta?!?! Jätte fint skrivet!! Jag önskar dig all lycka o glädje 🙂 kram linda
Nina!!! Jag har läst din blogg läääänge men inte kommenterat nån gång! Jag läser en massa olika bloggar men kommenterar aldrig, varför vet jag inte! Jag ska bli bättre på det 🙂
Men iallafall jag känner igen mig i varenda ord som du skrivit! Jag grät med när jag läser vad du skrivit! Jag har nu börjat hos en underbar psykolog för att få hjälp! Jag har gått så långt att jag inte vågar känna lycka o inte oroa mig för om jag inte oroar mig då är jag säker på att jag blir sjuk! Helt sjukt egentligen när man tänker efter men när man ”alltid” var sån hur lätt är det då att sluta?!?! Jätte fint skrivet!! Jag önskar dig all lycka o glädje 🙂 kram linda
Fina Nina, vilken stark person du är. Känner igen mig i det du skriver och jag har också fått jobba med hjälp av kuratorer och psykologer för att må bättre. Nu äter jag medicin sedan sju år tillbaka och det har hjälpt mig att kunna jobba med mina rädslor. Jag hoppas och tror verkligen att du kommer att må bättre. Vi är många här ute som älskar dig för den du är och vi kommer alltid finnas här. Styrkekramar från mig.
Fina Nina, vilken stark person du är. Känner igen mig i det du skriver och jag har också fått jobba med hjälp av kuratorer och psykologer för att må bättre. Nu äter jag medicin sedan sju år tillbaka och det har hjälpt mig att kunna jobba med mina rädslor. Jag hoppas och tror verkligen att du kommer att må bättre. Vi är många här ute som älskar dig för den du är och vi kommer alltid finnas här. Styrkekramar från mig.
Vet du? Jag är precis likadan och det är skit jävla jobbigt! För mig förstärktes det på ett helt otroligt sett när jag fick barn för 1,5 år sen! Jag har under det senaste året varit på akuten 2 ggr och diverse läkarbesök utöver det :).
Vet du? Jag är precis likadan och det är skit jävla jobbigt! För mig förstärktes det på ett helt otroligt sett när jag fick barn för 1,5 år sen! Jag har under det senaste året varit på akuten 2 ggr och diverse läkarbesök utöver det :).
Åh, tack-tack från hjärtat!
Det skulle kunna varit kag som skrev detta. Känner igen mig i precis allt du skriver om.
Jag har har haft ett överjävligt 2013 rent ut sagt. Min hypokondri tog över mitt liv fullständigt då jag drabbades av yrsel
Som läkarna ej kunde lokalisera.
Tillslut drabbades jag av panikångest som följd av allt.
Jag kämpar dagligen mot mina ”demoner” -sjukdomarna.
Jag är som du-egenföretagare, och att vara dålig finns inte på kartan för mig. Jag måste helt enkelt bita ihop, klistra på mitt leende och jobba på.
Jag förstår att det inte är hållbart i längden-men vad gör man.
Min kurator som jag gick till ”friskförklarade” mig efter 4 gånger… Fanns väl dom som mådde värre som behövde tiden jag upptog. Snopet-men jag godtog det.
Som sagt Tack!
Det är alltid skönt att veta att man inte är ensam❤️
Kram till dig!
Åh, tack-tack från hjärtat!
Det skulle kunna varit kag som skrev detta. Känner igen mig i precis allt du skriver om.
Jag har har haft ett överjävligt 2013 rent ut sagt. Min hypokondri tog över mitt liv fullständigt då jag drabbades av yrsel
Som läkarna ej kunde lokalisera.
Tillslut drabbades jag av panikångest som följd av allt.
Jag kämpar dagligen mot mina ”demoner” -sjukdomarna.
Jag är som du-egenföretagare, och att vara dålig finns inte på kartan för mig. Jag måste helt enkelt bita ihop, klistra på mitt leende och jobba på.
Jag förstår att det inte är hållbart i längden-men vad gör man.
Min kurator som jag gick till ”friskförklarade” mig efter 4 gånger… Fanns väl dom som mådde värre som behövde tiden jag upptog. Snopet-men jag godtog det.
Som sagt Tack!
Det är alltid skönt att veta att man inte är ensam❤️
Kram till dig!
Beundrar din öppenhet <3 de är styrka de !!!
Kram
Beundrar din öppenhet <3 de är styrka de !!!
Kram
Jättestarkt av dig att skriva om detta. Det är nog bra för din egen process att prata om det, och så hjälper och peppar du oss andra här ute så många gånger. Både genom dina roliga och mer ytliga inlägg men även såna här allvarliga. Man (eller iaf jag) får ofta för mig att andra har det så lätt och mysigt, men sen när man pratar mer med folk (inte bästa vännerna utan andra) så märker man ju att det inte är så perfekt. Faktiskt jätteskönt att du vågar skriva om sånt. Mitt i allt tycker jag att du är en stark människa, du vågar ju stå för att saker är jobbiga ibland och kanske tom ofta ÄVEN om man tex är rik på underbara (och inbland jobbiga 🙂 barn. Stor kram och lycka till med packning och flytt!!
Jättestarkt av dig att skriva om detta. Det är nog bra för din egen process att prata om det, och så hjälper och peppar du oss andra här ute så många gånger. Både genom dina roliga och mer ytliga inlägg men även såna här allvarliga. Man (eller iaf jag) får ofta för mig att andra har det så lätt och mysigt, men sen när man pratar mer med folk (inte bästa vännerna utan andra) så märker man ju att det inte är så perfekt. Faktiskt jätteskönt att du vågar skriva om sånt. Mitt i allt tycker jag att du är en stark människa, du vågar ju stå för att saker är jobbiga ibland och kanske tom ofta ÄVEN om man tex är rik på underbara (och inbland jobbiga 🙂 barn. Stor kram och lycka till med packning och flytt!!
Så starkt av dej att dela med dej av detta.Själv känner jag igen mig om att hela tiden vara alla andra till lags att aldrig tänka på vad JAG vill.Där är vi ganska lika.Vill absolut inte att nån ska vara sur eller så heller som du skrev.Men det är ju som sagt ohållbart!Kram till dig Nina.
Så starkt av dej att dela med dej av detta.Själv känner jag igen mig om att hela tiden vara alla andra till lags att aldrig tänka på vad JAG vill.Där är vi ganska lika.Vill absolut inte att nån ska vara sur eller så heller som du skrev.Men det är ju som sagt ohållbart!Kram till dig Nina.
Åh, det var som att läsa om mig själv… Näst intill i alla fall… Det är så jobbigt att veta att man kan skapa en massa i kroppen genom att oroa sig ! Sänder en stor kram och hoppas att du mår lite bättre snart! Kram kram
Åh, det var som att läsa om mig själv… Näst intill i alla fall… Det är så jobbigt att veta att man kan skapa en massa i kroppen genom att oroa sig ! Sänder en stor kram och hoppas att du mår lite bättre snart! Kram kram
Känner igen mig så i vad du beskriver… Jag misstänker att jag också är hypokondriker..
Började med någon slags ångest när jag fick barn. Har Inte upplevt det så innan. En gnagande oro. Svårt att beskriva..
Har genomgått en del av ”dina” undersökningar för ett par år sedan. Krångel med magen.. Men de hittade inget.. Jo jäkligt spända muskler.. Spända av oro o stress säkert.
Nu väntar jag svar på 3 födelsemärken som har tagits bort… Känner oro men har varit mer lugn än jag trodde.
Grät dagen innan de skulle tas bort för då skenade tankarna iväg..
Har förövrigt ett kontrollbehov utan dess like, det går nog lite hand i hand…för detta kan jag inte påverka alls..resultatet alltså.
Tack för att du delar med dig av dina känslor osv, man är sällan ensam om att känna som man gör.
Kram!!
Känner igen mig så i vad du beskriver… Jag misstänker att jag också är hypokondriker..
Började med någon slags ångest när jag fick barn. Har Inte upplevt det så innan. En gnagande oro. Svårt att beskriva..
Har genomgått en del av ”dina” undersökningar för ett par år sedan. Krångel med magen.. Men de hittade inget.. Jo jäkligt spända muskler.. Spända av oro o stress säkert.
Nu väntar jag svar på 3 födelsemärken som har tagits bort… Känner oro men har varit mer lugn än jag trodde.
Grät dagen innan de skulle tas bort för då skenade tankarna iväg..
Har förövrigt ett kontrollbehov utan dess like, det går nog lite hand i hand…för detta kan jag inte påverka alls..resultatet alltså.
Tack för att du delar med dig av dina känslor osv, man är sällan ensam om att känna som man gör.
Kram!!
Starka du som ändå delar med dig, beundransvärt!! Kram från mig
Starka du som ändå delar med dig, beundransvärt!! Kram från mig
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Styrkekramar till dej söta du!
Styrkekramar till dej söta du!
Vackra du, Glöm inte bort att du är värd att älska <3
Vackra du, Glöm inte bort att du är värd att älska <3
Tack snälla Nina för att du delar med dig! Jag förstår till en stor del hur du känner dig då jag har varit rätt hypokondrisk och kör ”katastrofläge” på allt. Har jobbat med det och mår bättre nu. Dock har sonen i övre tonåren det tufft nu med oro och hypokondri. Vi hjälper honom så gott vi kan och han får även experthjälp.
Känns skönt att höra om att det är fler som har detta och kan förstå, även om man inte önskar att någon ska behöva må dåligt.
Kram
Tack snälla Nina för att du delar med dig! Jag förstår till en stor del hur du känner dig då jag har varit rätt hypokondrisk och kör ”katastrofläge” på allt. Har jobbat med det och mår bättre nu. Dock har sonen i övre tonåren det tufft nu med oro och hypokondri. Vi hjälper honom så gott vi kan och han får även experthjälp.
Känns skönt att höra om att det är fler som har detta och kan förstå, även om man inte önskar att någon ska behöva må dåligt.
Kram
Åååå Nina, ALL styrka till dig. Usch, kan inte vara kul alls med det där. Jag lider också av ångest, men min mynnar ut i att jag städar och plockar. Lite mer hanterbart 😉
Önskar dig lugn och ro.
Åååå Nina, ALL styrka till dig. Usch, kan inte vara kul alls med det där. Jag lider också av ångest, men min mynnar ut i att jag städar och plockar. Lite mer hanterbart 😉
Önskar dig lugn och ro.
Jag undrar om den här hypokondrin också innefattar dina barn ?!
Får du för dig att dom har alla möjliga sjukdomar och åkommor ?
Älskar bara din blogg och ditt mod och din öppenhet.
Jag undrar om den här hypokondrin också innefattar dina barn ?!
Får du för dig att dom har alla möjliga sjukdomar och åkommor ?
Älskar bara din blogg och ditt mod och din öppenhet.
Fina du, tack för att du delar med dig så öppenhjärtligt av ditt liv.
Kram
Fina du, tack för att du delar med dig så öppenhjärtligt av ditt liv.
Kram
Hej Nina!
Jag läser din blogg regelbundet men inte kommenterat tidigare. Kände dock att detta inlägg träffade mig totalt. Jag drabbades för 13 år sen av panikångest, alltså redan som 19-åring. Prestationsprinsessan tog över och världen rasade samman. …efter många många timmars terapi lyckades jag få kontroll på tankar och känslor men istället kom hypokondrin på ett helt sjukligt sätt. Google va min största fiende och plötsligt tog rädslan över hela min vakna tid och ibland även nattetid.
Ångesten blev så stark att jag inte kunde fungera. Det är så fruktansvärt svårt att förklara rädslan, ångesten och sorgen för någon som inte lider av samma. Samtidigt som jag ville ha stenkoll på kroppen blev jag rädd och arg när någon sa att jag skulle uppsöka läkare varje gång, så himla dubbelt.
Slutligen tog jag kontakt med min psykolog igen och fortsatte med KBT-terapi som tidigare var min räddning och fick arbeta med mig själv på ett åter igen grundligt sätt och någonstans under vägen arbetade jag mig tillbaka till en fungerande vardag. Lite dödsångest då och då det kan jag ta och jag kan leva med det men att gå runt och ha fullt ångestpåslag 24/7 är inget jag önskar min värsta fiende.
Jag fick tag på ett himla bra material att läsa som jag tror kan vara till hjälp, det hjälpte iaf mig MYCKE. Om du har någon privat mailadress kan jag maila över det till dig.
Skickar massa kärlek & energi & hopp!
kram
Hej Nina!
Jag läser din blogg regelbundet men inte kommenterat tidigare. Kände dock att detta inlägg träffade mig totalt. Jag drabbades för 13 år sen av panikångest, alltså redan som 19-åring. Prestationsprinsessan tog över och världen rasade samman. …efter många många timmars terapi lyckades jag få kontroll på tankar och känslor men istället kom hypokondrin på ett helt sjukligt sätt. Google va min största fiende och plötsligt tog rädslan över hela min vakna tid och ibland även nattetid.
Ångesten blev så stark att jag inte kunde fungera. Det är så fruktansvärt svårt att förklara rädslan, ångesten och sorgen för någon som inte lider av samma. Samtidigt som jag ville ha stenkoll på kroppen blev jag rädd och arg när någon sa att jag skulle uppsöka läkare varje gång, så himla dubbelt.
Slutligen tog jag kontakt med min psykolog igen och fortsatte med KBT-terapi som tidigare var min räddning och fick arbeta med mig själv på ett åter igen grundligt sätt och någonstans under vägen arbetade jag mig tillbaka till en fungerande vardag. Lite dödsångest då och då det kan jag ta och jag kan leva med det men att gå runt och ha fullt ångestpåslag 24/7 är inget jag önskar min värsta fiende.
Jag fick tag på ett himla bra material att läsa som jag tror kan vara till hjälp, det hjälpte iaf mig MYCKE. Om du har någon privat mailadress kan jag maila över det till dig.
Skickar massa kärlek & energi & hopp!
kram
Hej Niiinis!
Jag heter Camilla och bor i Göteborg. Ganska nära nya varvet där jag såg att du varit på besök! Kul!! :))
Jag har läst din blogg ett bra tag och måste tacka för en så härlig blogg! Jag har räddat några middagar med dina recept! thanx!!
Nu till saken. Din rädsla.
Idag är jag 46 år gammal.
När jag var i tjugoårsåldern var jag rädd för allt. Främst åska. Det var hemskt. Precis som du skriver upptog det min lediga tid. Jag läste väderleksrapporter och det var omöjligt att sova om jag såg ett moln på himmelen.
Detta höll på i många år. Många år. Men en natt hade jag varit ute på krogen och det var mitt i sommaren. Vi var på semester och var tvungen att ta vår lilla eka till ön för att komma hem.
Tro mig det åskade så in i bängen när jag satt i den lilla ekan. Tårarna bara sprutade på mig. Men efter den gången var all rädsla som bortblåst!! När vi kom iland rann allt bara av mig!! Helt underbart. Nu är jag mer ”normalt” rädd om det åskar mycket.
Då tänker jag att ta det när det kommer för tusan. Inte hela tiden. nittionio procent är ju bara tankar eller hur??
Om man bara kan fokusera på verkligheten kanske det lättar?
Nå väl det var ett långt inlägg men jag ville bara skriva något peppande!
hoppas att du snart mår bättre och försök att se det som att det är jättebra att dom kollar dina fläckar.
Hoppas det går bra! Det gör det säkert!
Stor kram från Camilla.
Hej Niiinis!
Jag heter Camilla och bor i Göteborg. Ganska nära nya varvet där jag såg att du varit på besök! Kul!! :))
Jag har läst din blogg ett bra tag och måste tacka för en så härlig blogg! Jag har räddat några middagar med dina recept! thanx!!
Nu till saken. Din rädsla.
Idag är jag 46 år gammal.
När jag var i tjugoårsåldern var jag rädd för allt. Främst åska. Det var hemskt. Precis som du skriver upptog det min lediga tid. Jag läste väderleksrapporter och det var omöjligt att sova om jag såg ett moln på himmelen.
Detta höll på i många år. Många år. Men en natt hade jag varit ute på krogen och det var mitt i sommaren. Vi var på semester och var tvungen att ta vår lilla eka till ön för att komma hem.
Tro mig det åskade så in i bängen när jag satt i den lilla ekan. Tårarna bara sprutade på mig. Men efter den gången var all rädsla som bortblåst!! När vi kom iland rann allt bara av mig!! Helt underbart. Nu är jag mer ”normalt” rädd om det åskar mycket.
Då tänker jag att ta det när det kommer för tusan. Inte hela tiden. nittionio procent är ju bara tankar eller hur??
Om man bara kan fokusera på verkligheten kanske det lättar?
Nå väl det var ett långt inlägg men jag ville bara skriva något peppande!
hoppas att du snart mår bättre och försök att se det som att det är jättebra att dom kollar dina fläckar.
Hoppas det går bra! Det gör det säkert!
Stor kram från Camilla.
En stor och varm kram skickar jag till dig,jag blir så rörd och tagen av din härliga och ärliga blogg.Kämpa på Nina!
En stor och varm kram skickar jag till dig,jag blir så rörd och tagen av din härliga och ärliga blogg.Kämpa på Nina!
Nina, skickar många varma kramar till dig idag. Tror att du genom att berätta för oss alla tagit ytterligare ett steg framåt på din resa. Varför bära det ensam, när du har oss alla. Tycker du är fantastisk stark som trots all denna motvind alltid är en fantastisk förebild för mig och många andra, med många mål och bollar i rullning samtidigt som du många dagar egentligen borde lägga allt fokus på dig själv. Jag tror på dig och ta alla hjälp du behöver för att bli frisk. Kramar om/Marie K
Nina, skickar många varma kramar till dig idag. Tror att du genom att berätta för oss alla tagit ytterligare ett steg framåt på din resa. Varför bära det ensam, när du har oss alla. Tycker du är fantastisk stark som trots all denna motvind alltid är en fantastisk förebild för mig och många andra, med många mål och bollar i rullning samtidigt som du många dagar egentligen borde lägga allt fokus på dig själv. Jag tror på dig och ta alla hjälp du behöver för att bli frisk. Kramar om/Marie K
Vill bara ge dig en stor kram för din ärliga blogg! Kram <3
Vill bara ge dig en stor kram för din ärliga blogg! Kram <3
Fina Nina! 🙂
Tänk på att du är underbar precis som du är….
Och tänk på att du har påbörjat livsresan men jag förstår vad du menar tror jag har en släng av panikångest.
Tack för den bästa bloggen som finns.
kram
Fina Nina! 🙂
Tänk på att du är underbar precis som du är….
Och tänk på att du har påbörjat livsresan men jag förstår vad du menar tror jag har en släng av panikångest.
Tack för den bästa bloggen som finns.
kram
Vill ge dig en stor varm kram för att du är du!
Det är faktiskt skönt att höra att fler kan må dåligt och våga berätta om det också.
Jag mår skit just nu och det är en plåga att vakna varje dag och kliva upp.
Hade jag inte haft mina barn hade jag inte haft nåt kvar.
Jag hoppas att du får hämta dig snart nog från chocken av igår.
Att du får känna styrka & glädje igen.
Nu kommer ju våren, man vill ju vara med då och njuta av allt nytt. En dag i taget får det bli.
Kram på dej!
Vill ge dig en stor varm kram för att du är du!
Det är faktiskt skönt att höra att fler kan må dåligt och våga berätta om det också.
Jag mår skit just nu och det är en plåga att vakna varje dag och kliva upp.
Hade jag inte haft mina barn hade jag inte haft nåt kvar.
Jag hoppas att du får hämta dig snart nog från chocken av igår.
Att du får känna styrka & glädje igen.
Nu kommer ju våren, man vill ju vara med då och njuta av allt nytt. En dag i taget får det bli.
Kram på dej!
Du är så modig som ”outar” dig själv såhär. Fina du<3
Skickar dig massa styrka och pepp!
Kramar
Du är så modig som ”outar” dig själv såhär. Fina du<3
Skickar dig massa styrka och pepp!
Kramar
All kärlek å styrka till dej!
All kärlek å styrka till dej!
Första gången jag kommenterar, trots att jag är en trogen Ninafan!! Detta var det bästa inlägget ever. Stor kram till fina Dig!!
Första gången jag kommenterar, trots att jag är en trogen Ninafan!! Detta var det bästa inlägget ever. Stor kram till fina Dig!!
Hej
Jag har också oroat mig för sjukdomar i säkert 20 år. Min pappa gick bort i cancer när jag var i 20-åldern och sjukdomen har präglat mitt liv. Är man inte orolig för sig själv så har man ju alltid barnen att oroa sig för eller gubben eller mamma eller………….Skulle en förkylning bara vara en vanlig förkylning!!!;)
Många många kramar till dig!!
Hej
Jag har också oroat mig för sjukdomar i säkert 20 år. Min pappa gick bort i cancer när jag var i 20-åldern och sjukdomen har präglat mitt liv. Är man inte orolig för sig själv så har man ju alltid barnen att oroa sig för eller gubben eller mamma eller………….Skulle en förkylning bara vara en vanlig förkylning!!!;)
Många många kramar till dig!!
Kramar Nina! Du är perfekt precis som du är.
Kramar Nina! Du är perfekt precis som du är.
Fina fina du du e stark som berättar lider så med dej
styrkekramar