Niiiniskitchenlife

Mina fina!

Underbar bild från idag när vi satt och fikade i morse. Milo skrattar så han kiknar här. Hans hår är så fint.

Ibland har jag fått lite frågor angående hans hår här på bloggen. Ibland har jag tyckt det varit lite konstiga frågor om det. Typ: Har VI bestämt att han ska ha långt hår? Ja, från början är det ju så. Han föddes med lite fjun, mörka fjun. När han började få ordentligt hår så växte det ut blont lockigt hår. Så underbart vackert så det gjorde lite ont i själen och ens behöva toppa honom. Jag minns första gången jag gjorde det, då grät jag en skvätt och har sparat de hårtofsarna ömt. Så från början är det vi som tyckt att han har så fint hår så vi inte kunnat klippa av det bara.

Idag är Milo 5 år och får självklart bestämma själv hur han vill göra. Han vill dock ha sitt hår kvar. Jag har frågat om vi ska klippa det som de andra pojkarna har? Han vill inte. Han tycker säkert det är ovant som tusan skulle jag tro. Jag har satt upp tofs på han och tagit ner lite hår så det ser kort ut, sen har vi gått till spegeln och tittat. Då har han gapskrattat och slitit ut tofsen ögona böj och sagt ”Nääää mamma, jag kan inte ha kort hår!”

Jag börjar känna mig lite fundersam inför att han nu till hösten ska börja förskoleklass (byta ställe helt och hållet) och om han kommer få stå till svars för sitt långa hår? På förskolan där han går idag så är alla vana med Milo och hans hår. Ingen ifrågasätter det eller tycker det är
konstigt. Ni vet dessa fack som flickor och pojkar ofta sätts i? Flickor har långt hår, pojkar har kort (typ). På sin förskola får han vara pojke med långt hår.

Till saken hör att jag redan har ett barn som varit utsatt i skolan. Det har gjort fruktansvärt ont och varit otroligt jobbigt och bara tanken på att det ska bli så med ett barn till skrämmer mig. Samtidigt ska man komma ihåg att jag idag har en pojke med mycket skinn på näsan, en pojke som alltid står för vad han känner och tycker och gillar att göra. Hans integritet har aldrig blivit ruckad för att vi stått bakom honom och peppat honom att våga vara den han är. Vi har uppfostrat ett barn att våga gå mot strömmen och stå upp för sig själv. Jag är djupt stolt över honom och också imponerad över vad han vuxit upp till.

Ska jag peppa mitt barn att klippa sig för att normen är att småpojkar ska ha kort hår? För att någon kanske retar honom för att vara en tjej för att han har långt hår? Jag blir så ledsen bara jag tänker på det. Fan heller att jag ska! Men du förstår att jag slits itu här va? Jag vill aldrig under några omständigheter utsätta mitt barn för risken att bli retad, det är jobbigt som det är ändå i skolvärlden. Jag tror att det kommer bli så att Milo en dag kommer hem och vill klippa sig, dessvärre kommer det vara för att någon sagt något elakt är jag rädd. Jag kommer säkert fortsätta fråga honom detta sista halvår innan han börjar förskoleklass om han inte vill klippa sig? Mest för att skydda honom. Men vill han inte ska jag heller inte klippa det. Så är det.

Jag har varit mamma i 18 år. Jag har otroligt fina barn och får ofta höra att jag har så fina pojkar. Att dom är artiga, väluppfostrade och vänliga med stor social förmåga. Jag blir nästan generad, för det gör mig så inihelsickes glad och stolt. Tänk att jag har den stora äran att ha fått så fina pojkar?! Dock har jag aldrig varit en mamma som aldrig tror nåt ont om mina barn, tvärtom! Jag har alltid vågat ifrågasätta och tänkt tanken att mina barn inte är Florence Nightingale och mycket väl kunnat göra bus och varit elaka. Tror man att ens barn aldrig skulle göra något dumt är man lurad till månen när tonåren kommer, det är min filosofi! Dock ska jag säga, att vara mamma är det svåraste jag någonsin gjort. Det är ett tufft jobb och man kan inte göra annat än önska och be att inget allvarligt händer dom, att dom inte väljer fel vägar i livet och att det enda jag som mamma kan göra är att ge dom miljoners med ton kärlek, sunt förnuft, självförtroende och integritet. Sen lever dom sitt liv på egen hand, du kan bara finnas till hands när dom behöver dig!

Du som är mamma eller pappa förstår säkert vad jag menar? Det är ett tufft jobb. Men också ett jobb jag aldrig hade velat vara utan! Aja, det var lite lördagsfunderingar. Nu ska jag klappa min lilla lintott på hans fina hår, han är trött efter en dag med lek och stoj. Så ska jag be till högre makter att han hamnar hos ett gäng snälla och varmhjärtade kompisar.

Psst: Apropå elakingar! Detta måste du läsa, det handlar om nättrollen!

UPPDATERAD
__________________________________________________________

Någon måste hört mina funderingar känns det som. Kolla vilken bild som dök upp på Facebook?

ÄLSKAR’T!!!