Niiiniskitchenlife

Storätarn Hermansen. Eller inte….. Det här med mat har aldrig varit Milos starkaste sida. Jag kan sitta och titta på andra barn som skopar i sig sked efter sked med mat och bli alldeles varm. Ungar som äter mat är ljuvligt att se. Här hemma har det många gånger sett lustigt ut när jag matat Milo. För varje tugga så har det körts bil tåg, båt och traktor och när han sedan ätit så har det hurrats och tjoats som indianer. När jag berättade om detta på dagis så skrattade dom lite och tyckte vi inte sulle göra själva ätandet till en stor grej. Oooookej, jag tror att tjoa som indianer ÄR att göra matstunden till en stor grej.

Vi har tagit fasta på det nu och serverar honom mat men gör ingen big deal av det. Äter han så äter han. Ibland petar han lite i 3 minuter och vill sen gå ifrån bordet. Ibland vill han sitta riktigt länge, uppemot 1 timme ibland. Sen gäller det att fylla på med smörgåsar ochh sånt när han har dagar som han äter som en myra. Tack gode gud för vällingen säger jag…då vet man ju att dom får i sig lite i alla fall.

Idag lät det såhär:

Tony: Vad vill Du äta idag?

Milo: Inget!

Tony: Vill Du inte ha lite korv då?

Milo: NÄÄÄÄ!

Tony: Pasta då?

Milo: Näääää!

Tony: Smörgås?
Milo: Näääää!
Tony: Pizzasallad?
Milo: Nä……..aaaaaa! JA!

Vi drog ner till den lokala pizzerian och köpte en burk pizzasallad som han åt och en smörgås. Det blri ju lätt så, man gör nästan vad som helst bara dom äter. Sen går det väldigt upp och ner bland smaklökarna oxå. Nåt som han tyckte var jättegott för en vecka sen spottar och fräser han åt andra veckan. Hur kan det svänga så? Nåväl… nu har han ändå ätit lite och man får vara glad för det lilla.

Ikväll väntar bio, Harry potter 3D blir det. Har ni sett den?