Varit vaken sen kl 03.15 inatt. Somnade tidigt men hade säkert kunnat
somna om…. om inte tankarna farit i mitt huvud.
Ja, idag har då den där dagen kommit som jag haft i mina tankar sen tidigt i somras. Tankarna har kommit och dom har gått men alltid liksom stannat kvar som en dålig smak i munnen. Såna här tankar kan man tyvärr inte göra något åt och jag antar att det är mamman i mig som bär på en oro som är svår att hantera.
Som jag tidigare skrivit så har ju Milo något dom tror är duanes syndrom. En helt ofarlig åkomma som gör att hans vänstra muskel på ögat inte fungerar korrekt. Det gör att han inte kan förlytta sitt öga åt vänster eftersom den muskeln inte fungerar! Vi har ju varit på många besök på sjukhus hos specialister som kollat detta i många omgångar. Anledningen till att detta måste kollas så noggrannt är att det dels finns olika faktorer som kan vara orsaken, sedan är det noggrannt att följa upp hans syn, så att han inte blir lat med sitt vänster öga och slutar använda det.
Nu ska jag prata om orsakerna. Det är anledningen till min stora oro som följt mig i så många månader nu. Blir typ knäsvag och får hjärtklappning nu när jag ska skriva om det. Första gången vi var hos ögonläkaren på Akademiska så nämnde hon en koll som vi måste gå igenom, en koll på Milos hjärna. Den kollen ska utesluta något som ligger och trycker på ögat som gör att det blir såhär. Något som kan ligga och trycka kan vara t ex en tumör. Jag hörde inte mer den gången vi träffades eftersom jag fick panik och fick en typ chock, jag grät o. Hoch kände hur världen snurrade. Hon försökte lugna mig minns jag men jag kommer inte ihåg vad hon sa eller gjorde mer den gången. Husbandet fick gå ut med Milo eftersom han var så ledsen efter kontrollen så han kunde inte heller hjälpa mig att minnas!
I höst fick jag i alla fall träffa en HELT UNDERBAR ögonspecialist som lugnade mig. Hon förklarade att detta är en rutinundersökning som man ALLTID gör när man misstänker Duanes Syndrom. En neurolog ska alltså undersöka Milobebis för att utesluta ”något” som kan vara en orsak. Min underbara ögonspecialist har pratat MYCKET med mig om just detta eftersom jag mått så dåligt över det. Hon har sagt saker som: ”Jag tycker att Milo ser ut att vara en jättefrisk liten pojke” och ”du skulle ha märkt om något annat var galet” till mig. Jag har lugnat mig av hennes ord men likt förbannat kan jag inte hjälpa att jag blir orolig, TÄNK OM?!?!
Idag ska vi i alla fall dit kl: 08.30. Jag vet inte om vi får några svar idag, jag hoppas det!!! Jag vill kunna släppa det här svarta molnet som hängt över mig så länge nu. Jag vill kunna titta på Milo utan att det ibland slår mig att ”Kan det där betyda att nåt är galet” osv. Ni vet hur sjuka tankar man kan ha?! Ibland har jag oxå tänkt….. ”Han är för bra för att vara sann…. så då betyder det säkert att nåt är fel”. Jag är så trött på dom här tankarna, idag önskar och BER jag att vår bebis är helt frisk. Att inget dumt gjort att han fått det här syndromet. För syndromet i sig är ingen sjukdom.
Usch, nu gråter jag en skvätt igen. Jag börjar förbereda lite frukost här hemma till mig då magen knorrar, inte så konstigt med tanke på att jag varit vaken sen strax efter 3. Sen åker vi klockan halv 8 för att komma i tid. jag är lite orolig för själva undersökningen, Milo brukar bli så himla ledsen när läkare och sköterskor ska ta i honom.
Håll era tummar hörrni…..
// Puss från en väldigt orolig mamma!!
