Innan läkaren kom in så var det en himla tur att ALLT som Milo gillar
fanns att leka med. Böcker, stora lastbilar, grävskopa och små bilar.
En orolig mamma som pussade på sin lilla son hela tiden…..
På vägen ut från doktorn så fick man äta lite glass. Sen fick man köra
vagnen vilket är något av en favvosysselsättning. Sen kramade vi
önskekossan som står där i entrén. Vi tog oxå några danssteg på väg
ut från sjukhuset. Det var så härligt att titta på honom!
Vi avslutade besöket i Uppsala på det GULBLÅA varuhuset som hade
superduper dag. Det var crazy priser där vi bl a fyndade en stekpanna
i gjutjärn för 19 kr!! Milo fick ligga på ett berg av sina ”snuttar” men
det var inte så kul. Vi köpte ytterligare ett gäng för att fylla på förrådet.
Först och främst!! TACK ALLA RARA för så fina kommentarer i det förra inlägget. Jag blev alldeles rörd när jag läste igenom dom, tänk att ni är så många som tänker på mig/oss. TACK, det värmer oerhört i hjärtat!
För det andra! FÖRLÅT för att detta inlägg dröjt! Jag glömde (säkert i all oro) min mobil hemma så jag har inte ens kunnat mobilblogga! När vi väl kom hem vid 2 tiden så var det dax för mig att ta på taxikepan och sätta igång med skjutsandet och har inte förrän nu fått sätta mig för att skriva ett inlägg om dagen som gått!
DET GICK JÄTTEBRA!!!!!!!
Jag är så oerhört lättad och så glad i hela mitt bröst att jag knappt vet vad jag ska göra av alla känslor som sköljt över mig denna eftermiddag! Vi kom dit lite sent då trafiken var förjäklig, sönderstressade flaxade vi in till en jättemysig avdelning. Det var liksom på barnmottagningen dom tog emot. Alla var så himla trevliga och varma. Vi blev slussade till ett rum med massor av leksaker vilket var väldigt bra för vår Milobebis!
Läkaren kom in, en äldre dam, så varm och trevlig. Hon hade så söta håraccesoarer i sitt gråa hår. Hälsade på Milo som tyvärr blivit lite ärrad av alla besök, han blir alltid lite ledsen när en läkare kommer sådär och hälsar. Han vet att nåt är på gång. Hon klämde och kände, gjorde tester som vi knappt märkte att hon gjorde. Tittade i öronen, halsen och lyssnade på hjärtat. Ställde frågor. Tog reflex tester. Lät honom gå på golvet, tittade… hummade lite och sa bra några gånger. Man sitter på helspänn och vet inte vad det är hon tittar efter. Hon var i varje fall överläkare vilket kändes fantastiskt! Sedan så släppte vi ner Milo som fick leka av sig och så började hon prata.
Mina axlar var i taket. Jag tror inte jag andades och tiden stod still. Vad ska hon säga? Hur bra eller dåligt var det? Hon började prata en massa om genetiska orsaker och bla bla bla. Jag hörde som vanligt inte utan ville få svar. Hon såg nog det på mig så hon sa:
”Nu har jag kontrollerat honom och ser att det inte är fler nerver som är påverkade av detta som Milo har. Det handlar alltså om en nerv som blivit påverkad och det betyder att inget allvarligt ligger bakom detta syndrom.”……………………………………………………………………………………………………..
Tårarna fyllde mina ögon och jag försökte frenetiskt blinka bort dom. Jag tror hon såg. Jag hade velat ge henne en jättestor kram men vågade inte riktigt! En STOOOOOOR STEN föll ifrån mitt bröst och jag ville bara hålla i min bebis och andas in hans underbara doft, smeka hans lena kind, ta i hans rufsiga hår och gång på gång säga hur mycket jag älskade honom.
Läkaren fortsatte prata i varje fall. Det dom nu klurar på att gå vidare med är eventuellt en magnetröntgen då Milobebis måste sövas. Eller så ska det tas blodprover på mig, husbandet och Milo då detta ska utredas ur genetiskt perspektiv. Detta är troligen något som vi tror att Tony haft när han var liten. Hon kollade t o m Tonys ögon och sa att han fortfarande har detta kvar till en liten del! WHAT?!?!?!
Anledningen till dessa koller, vad jag förstår, är för framtiden. Ifall detta nu skulle gå åt något håll så är det bra att ha en slags bas/referens att utgå ifrån. T ex då en magnetröntgen som visar hur det sett ut och varit. Hon sa till mig att en magnetröntgen inte görs för att man tror att nåt allvarligt finns där utan bara som en kontroll och kunna använda som referens. Hon var dock inte alls säker på att någon magnetröntgen skulle göras, och OM den skulle göras skulle det vara längre fram. Detta skulle diskuteras med kollegor. Hur som haver så ska husbandets journaler nu kollas och hon tyckte att detta var väldigt intressant och skulle kolla om det fanns möjlighet att genom blodprov då ta ett prov som visar på genetiska faktorer eller inte.
Sammanfattat så är vår lilla Milobebis helt frisk, inget allvarligt gör detta utan är ett helt vanligt syndrom som vi nu följer upp så att han inte börjar se sämre med ena ögat. Det brukar man inte göra men kontroller regelbundet måste ju göras.
Nu är jag såååå lättad, det syns säkert på bilderna här ovan att vi är alldeles slut.
Nu behöver jag inte tänka på detta nåt mer. Jag kan titta på min lilla Milobebis och tänka att han ÄR för bra för att vara sann, men han ÄR SANN och finns här med oss vår älskade älskade Milobebis!!!!
