Niiiniskitchenlife

Tankar o funderingar

FY FAN!!!

Idag är jag så jäkla less så det finns inte….. morr! Jag är så totalt utpumpad nu…. jag orkar fan inte mer!

Natten har varit skitjobbig, varje gång jag vänt mig så vaknar jag av såna jäkla smärtor överallt. O inte en endaste jävla tillstymmelse till att det skulle vara på gång med nån Milo. GAAAAAAAAAAAAAAAAAAH….. jag har verkligen FÖRSÖKT att hålla humöret uppe men idag känner jag fanimig att det inte går! Jag e så jävla fittless….. usch…… DESSUTOM tampas jag med rätt obehagliga tankar. Tror att mycket från vår missfallsperiod har kommit ifatt mig nu.

Även fast man i huvudet vet att det inte ÄR länge kvar även om man går över så är psyket totalt slut nu. Kroppen skriker bristningsgräns hela tiden…. varje organ är så jäkla ihoptryckt, svårt o andas hela tiden… han vill ju inte sjunka ner min lilla Milo, han är inte fixerad utan sparkar HÅRT vid mitt högra revben fortfarande.

Prata med husbandet om det här med att vi faktiskt mer eller mindre varit gravida i 2 år nu. Vi påbörjade vår bebisverkstad i december 2006, några månader efter vi gift oss. Sen vet ni ju hur det gick med den verkstan…. totalt åt helvete eftersom vi fick 3 missfall på 1 år. Sedan gick vi ju på utredning….. Under denna 2 års period gick ju jag mer eller mindre in i väggen oxå, både jag o husbandet mådde ganska så piss. Våra tankar svärtades av den här oron för att få bebis eller inte… + att jag mådde otroligt dåligt. 

Sen lyckades vi i mars i år….. äntligen…. lite medicinering så höll sig Milo kvar därinne! LYCKA!!!

MEN….. just nu hjälper inte det, jag är skitless….. totalt urlakad….. jag vill bara att allt ska vara över, att min bebis ska ligga där på min mage alldeles underbar och frisk. Jag fick barn för 10 år sen, och då visste man inte så mycket om alla hemskheter som kunde hända. Idag vet jag nog ALLT känns det som… har läst alldeles för mycket. Så jag vågar inte tro på det här förrän jag håller honom i min famn. 

Den känslan är rätt tuff för mig just nu….. jag oroar mig mycket o vill ABSOLUT INTE gå över tiden. Har en bekant som förlorade sin pojke på övertid…..  Varje morgon när jag vaknar så undrar jag om han lever!! Några gånger har jag väckt honom därinne för att få livstecken. Helt sjukt…

Tror att dessa känslor är rätt normala såhär i slutet men lik förbannat så är dom jobbiga. Det känns som det är så långt kvar tills vi håller i honom jag o husbandet. Idag är en dålig dag både vad gäller att vara less och mina funderingar, låg o fundera massor i morse…. usch, o för varje dag som går känner jag mig mer o mer orolig. Det e INTE kul…..

Imorn ska jag till barnmorskan Jenny igen, tror att jag ska prata med henne om det här faktiskt….

Jaja, nu ska jag börja förbereda käk till mig o husbandet. Sen vill jag gå o köpa saffran för idag blire nog lussekatter.

Kram på er!!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.