Ja, lite så känns det! Som att jag bara skriver om förkylningar, snor, feber och dåligt mående. En ond spiral som jag verkligen hoppas får ett slut nu när våren är i antågande!
Men en sista infektionsrunda kör vi nu dårå. Gårdagen spenderades flängande mellan olika vårdinrättningar med de två minsta. Snabbsänkor, salta tårar, godismutor och febernedsättande. Ungefär så kan det nog sammanfattas.
Lo hade en snabbsänka på 144, stackaren! Men läkaren vi träffade på VC fick inte titta i munnen på henne (mer förbannad unge har jag nog aldrig sett, trodde hon skulle slå honom!). Så med henne ska vi avvakta helgen och åka på återbesök (med ny snabbsänka.. Lycka till morsan!!) på måndag.
Zoé då? Jovars, henne fick jag in på provtagning och besök hos Nordvästra barnläkarmottagningen. Halsprovet visade nada, snabbsänka på 38. Men, hon var alldeles förtvivlad, otröstbar hos och det gick knappt att samtala med barnläkaren. Oigenkänlig. Inte alls lik sig själv. Gurglade slem från både näsa och mun.
Läkaren fick hela sjukdomshistorien, lyssnade på lungorna, kollade magen. Jag berättade om min sjukdom förra veckan, och om storasysters sänka.
Resultatet? Diagnosen? Befarad lunginflammation (till följd av Rs:en hon hade för några veckor sedan). Antibiotika i 10 dagar.
En förälders största fasa. Men nu ska vi väl ändå bli friska? Nu har vi ju, i mina ögon, mött botten och vändningen borde vara här.
Jag försöker lugna mitt sinne med min vän Annas ord: ”Förstå vad friska ni kommer att vara sen, nu när ni liksom betat av 10 infektioner på typ 3 månader.”
Ja, så får det bli!!
❤️??