Det är helt galet! Hur kan jag redan vara här igen? Med knappa 6 dagar kvar på jobbet, därefter ny långledighet med en bebis i antågande?
Något i mig finner fortfarande känslan smått absurd, ljuvlig, liiiite ångestladdad och galen.
I tisdags gick jag en parad och spelade sedan en stående konsert med mina kollegor, på Norrbro framför Riksdagen, i samband med Riksdagens öppnande. En av mina kollegor utbrast, strax före avmarsch ”Du måste vara den mest gravida kvinnan som någonsin marscherat till Riksdagens öppnande!”. Ja, så är det förmodligen…!
Som vanligt gick allt bra i stunden, ingen värk. Liten sov större delen av tiden. Klart att det var lite tungt, och uniformen sitter väl inte urskönt längre, men så länge det är kul är det ju bara att köra, tänker jag!
Sviterna efteråt däremot.. Låt oss säga att det kändes helt ok att vabba en sjuk Lo på onsdagen..!
Igår hade jag en kväll med något som mer liknande förvärkar än sammandragningar. Ihållande under ungefär 4-5 timmar. Det, i kombination med att magen nu har sjunkit ytterligare, gör att jag känner att det nog verkligen är dags att gå hem.
Bild från förra lördagen, magen har sjunkit mer nu.
