Igår började det. Inskolning på förskolan för Lo. En epok i graven för vår lilla tjej. Jag lämnade Oliver på fritids i några timmar och åkte vidare till förskolan och hängde där med Lo i 1 1/2 timme. Bättre magkänsla än vad jag hade på förskolan där Oliver gick. Tack och lov!
Men vet du? Jag insåg nu på morgonen, efter att ha ätit min frukost i tystnad (T är redan påväg till jobbet och barnen sover fortfarande), att jag inte har gråtit (ok, jag och Oliver skrattgrät häromdagen över en hysteriskt rolig show från T, vid läggdags!) på säkert 3 veckor?
Som jag skrev i början av juli har den här graviditeten, första delen av den, varit oerhört tung rent psykiskt. Det kanske låter oerhört egoistiskt, men att plussa bara någon dag innan jag skulle gå tillbaks till jobbet (efter totalt 17 månader hemma) och inse att jag bara skulle hinna jobba i drygt 6 månader, för att sedan gå hem igen.. Det var tufft!
Men igår insåg jag att den här lilla tjejen som vi väntar faktiskt redan att förändrat vår familj, vår syn på vardagen och våra värderingar. Hon har redan fått oss att sänka kraven, skruva ner tempot, prioritera oss och befinna oss mer i nuet.
Och tänk ändå.. Vi kommer att få uppleva bebistiden ytterligare en gång. Och dela på den. Tänk vilken ynnest och gåva! Tack livet!
