Ok, såhär ligger det till..:
Det vi inte trodde var möjligt hände. Mitt i brinnande ”föräldraskifte” i ledigheten med Lo. Tomas skulle gå hem, jag skulle börja jobba. Jag var superpepp men hade mått konstigt i två veckor och det gav aldrig riktigt med sig.
Jag hade ju slutat med Levaxin vid årsskiftet och visste inte riktigt hur mina värden såg ut. För att vara på den säkra sidan köpte jag ett graviditetstest, jag hade ju satt in en p-stav i armen (och även den skulle ju kunna vara orsaken till att kropp och knopp inte kändes bra!).
Chocken… När provet visade positivt. När man ställt in sig på att man var klar med graviditeter och förlossningar. När jag trodde att Lo skulle vara vår minsting för alltid…!
Jo, så ligger det till. Vi väntar en trea. En liten tjej som trotsar preventivmedlens lag är nu snart 21 veckor gammal i magen.
3 ultraljud har vi hunnit med. Massor av oro, pga både p-staven och de starka migränpreparaten som jag tagit utan att för ett ögonblick tänka tanken att det skulle växa ett litet liv där inne!
Men allt är bra, hon mår bra!
Mamman då?
Jo, hon har haft risiga järndepåer från start, vilket inte är helt vanligt (oftast får man börja med järntabletter först i v 20!). Och chocken bet sig fast riktigt rejält och satt i ganska så länge.
Familjen?
Pappan tog tag i allt, lösningsorienterad som han är! Ny bil är inhandlad, huset sålt och nytt större hus köpt. Flytt sker om en vecka. Alla bankärenden klappade och klara. Det är tur för mig att han varit föräldraledig, annars hade jag gått under av oro i det här!
Syskonens reaktioner har varit blandade. Oliver har önskat bebis sedan sommaren 2017, så han är supernöjd! Lo har nog inte förstått än, tror jag..!?
Än har vi några småsaker kvar att bocka av på listan. Behovet för babyskydd, syskonvagn, en babykribb och en bärsjal är väl det jag sett över än så länge. Men först ska vi flytta. Bo in oss lite. Börja fundera över renoveringsbehov och inredning.
Så direkt från nytt jobb (för T)- till sjukdom och operation- till plötslig graviditet..! Omvälvande är väl ett ganska milt ord för det här? Tack och lov för att vi kliver igenom varje utmaning ännu lite starkare än tidigare.
