Jag ligger fortfarande i sängen, Oliver börjar inte förrän 9 på måndagar. Det är trångt i sängen. Två barn som ligger tätt, tätt intill efter dagar av saknad. De har slingrat sig runt mig. Pillar mig i håret, på örsnibben. Mammahjärtat läker.
Kroppen ömmar. På ett skönt sätt. All träningsvärk talar sitt tydliga språk. 7 pass sedan i fredags kväll, det är ett helt ok facit! Jag har utmanat mig själv i dans, som jag vanligtvis inte känner mig särskilt hemma i, hinderbana och olika gruppass (hello ensamvarg! Jag hänger just med mig själv och lyfter skrot).
Sen har jag rastat skrattmusklerna. Jisses vad jag har garvat (skånska för gapskrattat)! Och gråtit. Fulgråt. Ni vet sådan där okontrollerbar, som kommer när man minst anar det och när spänningar släpper. Befriande!
För att sedan lindra själen har jag suttit på de bohuslänska klipporna och spelat vad som fallit mig in. Bach, folkmusik, Debussy, Gluck. Allt mellan himmel och jord. Ett par meter bort yogade Anna samtidigt..
Tack Tanumstrand för den här helgen. Jag hoppas att jag får komma tillbaka.
Tack Boostcamp-gänget, för vår del med Calle och Jonna i spetsen, för pepp, härliga pass, utmaningar och glädje.
Och tack till helgens oslagbara Womsa– gäng: Aja, Maria, Jenny, Jeanette, Anna och Malin.
(Fler inlägg om helgen kommer framöver.)
”Always beside you, ready through life.”
Bildcred till fantastiskt duktiga Maria.
Du är ju vän med världens falskaste människa Aja……………
Ja, det är jag. Och du verkar vara en väldigt ensam människa.