Carros kök

Kanske tidernas tråkigaste överskrift på ett blogginlägg. Eller?

Idag trotsade jag allt vad vissa människor kallar normer. Jag tog med en snart 6-årig pojke, och en 7-månaders bebisflicka på klassisk konsert i Stockholms konserthus, och Grünewaldsalen.

Mina kollegor i Marinens Musikkår spelade, och så även min bror/6-åringens gudfar/barnens morbror. Ett program för att fira Wilhelm Peterson-Berger (150 år).

Självklart är sånt här en utmaning. Kan 6-åringen sitta still? Vara tyst? Inte löpa amok vid en sådan här tillställning? 

Sitta still- skapligt, i 2 nummer. Därefter gick han, smygande som en indian, kräftgång i trappan, räknade tyst spotlights i taket och pillade med sina gosedjur. Självklart testade han gränserna något, men fick då tysta tillsägningar och tillrättavisningar. På det hela taget kan jag säga ”Nej, han löpte inte amok”.

Den 7 månader gamla bebisflickan då? Well, hon var vaken hela konserten. Åt två gånger. Stod upp/satt ner och gjorde på det hela taget några smärre glädjetjut (vi pratar 2 st första delen, kanske 5 st andra delen). Inga tårar, ingen ilska. Glad och framförallt nyfiken på musiken och folket som satt runt omkring. Inget nämnvärt joller och pladder.

Jag är själv uppväxt med att sitta i publik vid den här typen av konserter. Som små barn var jag och min bror ofta med när våra föräldrar spelade. Händels Messias och Bachs Juloratorie i kyrkan. Marschmusik och blåsorkesterkonserter. Det var där vårt musikaliska intresse väcktes. Vi lärde oss hur man skulle sitta ordentligt i kyrkbänkarna (nu låter jag som att jag är av en betydligt äldre generation än vad jag egentligen är), lyssna, visa hänsyn och framförallt njuta av musiken. Och jag vill fostra mina barn till detsamma!

Tyvärr var två i publiken inte av samma åsikt. De ansåg att mina barn störde. Att de inte hörde hemma där. Att de inte var välkomna. De sa tydligt inför mina barn att jag borde ta ut dem. Inför mina barn. De som jag försöker lära att uppskatta klassisk musik. Klassisk blåsmusik, en genre som i mångt och mycket har problem med återväxt i sin publik! 

Inte ett ögonblick funderade de på hur 6-åringen skulle ta det. Han som ser upp till sin morbror så till den milda grad att han redan nu vill gå musikklass? 

Det är klart att jag gick ut. Men först efter att jag påpekat att person nummer ett inte borde klaga på mina barn, när hon själv satt med sin telefon under näsan. För det vet jag själv, att ansiktet syns om du fipplar med din telefon i en mörk konsertsal! Musikerna på scenen känner sig inte särskilt uppskattade i sitt musicerande när det sker!

I mitt stilla sinne undrar jag om det vi kallar ”finkultur” har en åldersgräns? 

Och om den nu har det, hur ska vi då lyckas med återväxten i den genren som vi kallar klassisk musik (dit jag även räknar blåsmusiken i detta inlägg)? 

Är det ”bara” ”Peter och Vargen” och öppet hus på Konserthuset som barn i alla åldrar är välkomna till?

Jag vill nämligen förstå.

Och tro mig. Invändigt kokar jag. Men jag försöker ändå skriva detta inlägg nyanserat.

Allra helst vill jag bara be högfärden dra åt pipsvängen. För mina barn ska minsann få lära sig att gå på konsert, uppskatta alla musikgenrer och föra sig i sociala sfärer. Men för att kunna göra det behöver de få träna ”i skarpt läge”. Fundera på det!

(Konserten för övrigt var självklart fantastiskt bra! Olivers favoriter var ”Orientalisk dans” och Symfoni nr 4 ”Holmia”.)