Du får ursäkta, min vän, men klagosången får en fortsättning i detta inlägg…
I måndags åkte T till Boden för 3-dagarskonferens. Kvar hemma var Lo, Bobo och jag (Oliver spenderade dagen på förskolan). Sittsovandet höll i sig med lillsnurpan, snormängden i hennes lilla näsa gjorde att hon gnällde så fort jag la ner henne.
Jag fortsatte att spola och suga i den lilla näsan, samtidigt som jag medicinerade mina egna miserabla bihålor.
Efter att Oliver hämtats hem, vid 15, blev Lo bara gnälligare och gnälligare. Eller, gnäll är fel ordval. Snarare otröstlig. Som vanligt med ledsen bebis gör man ju standardkollen. Ren blöja?- check. Hungrig? Näe, nyäten- check. Sitter kläderna åt? Nej, mjuka och gosiga- check. Snor i näsan? Nej, nyligen tömd med snorsugen- check. Rap på tväre? Nope- check. Trött? Näe, nyvaken!- check!
Så, upp och skumpa bara! Sjunga lite Babblarna brukar hjälpa.. men icke! Klagosången fortsatte. Tog tempen. 37,4, något förhöjd alltså.
Tillslut ringde jag 1177 Vårdguiden. Drog hela historien: semestern, flygningen, febern, snoret, sittsovandet m.m m.m.
”Ge alvedon och försök få henne att dricka igen (läs: amma). Återkoppling om 2 timmar.”
Körde på det. Och det hjälpte!
Konstaterade i samma vända att vi behövde handla mer alvedon. Klockan var 18.30, apoteken stängde 19. Vi rusade, passade på att ta långrastningen med Bobo samtidigt.
Vid återkopplingen konstaterades att jag skulle ta henne till Vårdcentralen på tisdagen. ”Som du säger, hon vill inte ligga ner, det är förmodligen öronen!” Så vi åkte till Flottiljens Vc på tisdagen. Och nog var det öronen alltid! Gångarna var så trånga att det minsta undersökningsinsteumentet knappt gick in. Röda, svullna trumhinnor på båda sidor. Dubbelsidig öroninflammation och 5 dagars antibiotika. Hejsan Kerstin!
Lägg därtill en brorsa som hostar nattetid. Och mamman som själv brottas med såväl trötthetsmara som småbarnsbaciller. Ve och förbannelse!
Skåneturné inställd. Begravningsblommor, inklusive leverans, beställda. Sjukdomsmisär råder i skolådan.
Så här en dag senare, och fortfarande ”ensamstående” konstaterar jag att det är förbaskat tufft. Just att vara ensam. Med en hund som behöver ut på rastning skulle jag våga mig på att säga omöjligt! Igår kväll fick vi tack och lov hjälp av en granne, och kollega till T. Hon tog ut Bobo på sista rundan. Jag fattar inte hur ensamstående gör? Jag är så trött. Utmattningen är fullkomlig och inget koffein eller socker i världen rår på det!
Till alla er ensamma föräldrar som lyckas. Wow!! Jag är helt förbluffad! Fy farao vad bra ni är!!
Och till min make, mina barn och jycken: Förlåt! Jag kommer förmodligen att vara sur, grinig, utmattad och slutkörd hela resten av veckan. Beter jag mig illa så är det inte med mening, jag har bara inget vett kvar i den mosiga hjärnan för att stå emot vid minsta tosighet/skämt/väntan/liten olycka eller annat.
Nu ska jag väcka minstingen och tvinga i henne penicillin. Yehey!! Can’t wait! (Ironin….!)
