I fredags var jag hos barnmorskan för mitt återbesök efter förlossningen. Jag har avvaktat lite med träningen (förutom alla barnvagns-och hundpromenader då) i väntan på besöket. Tänkt att kroppen behövt den återhämtningen och jag med, för att inte pressa mig själv..
Jag är en sådan prestationsmänniska. Som musiker handlar ju allt jag levererar om en prestation. Att jämt kämpa för att vara på topp. Jag kan snabbt konstatera att jag är likadan i min träning.
Ger jag mig ut och springer så ska jag ”pusha” tider, har svårt för att bara springa för springandet skull.
Tränar jag styrketräning så handlar det om att lägga till sekunder på plankan, öka vikterna från period till period. Känna hur mjölksyran bränner.
Men från och med nu måste jag vara snällare mot mig själv. Hitta en bättre balans, lyssna mer på kroppen. Min svajiga sköldkörtel resulterade, för några år sedan, i att jag blev allergisk mot träning. Ja, du läste rätt! Så fort min förbränning kom igång fick jag brännande nässelutslag över hela överkroppen. Duschen hjälpte föga, och jag fick lägga ner träningen och ta en rejäl paus.
Så därför har jag väntat. Låtit kroppen läka, och släppt prestationstanken att komma i form snabbast möjligt. Det är inte värt det! Min kropp behöver balans…
Så jag har väntat. I 2 1/2 månad. Och tränat bäckenbotten. 😉
Besöket då?
Jotack, jag har fått min ok-stämpel i rumpan! I’m free to go, så att säga! Stark bäckenbotten och obefintlig magmuskeldelning. Det är bara att köra!
Så ikväll plockar vi in skivstången, från förrådet igen. Men det får bli lätta vikter, och när andan faller på. Inget ”minst 3 pass i veckan- nu jäklar ska jag komma i form”, utan jag får gå på hur kroppen mår. För en sak är säker. Några jäkla utslag vill jag inte få tillbaka!
(Gammal bild, efter en löparrunda en sen sommarkväll. 😉
