Carros kök

Så kom den, litegrann som en käftsmäll. Vardagen.

När vi åkte till Skåne, Ojje och jag, var avsikten att T skulle få möjlighet att jobba undan så mycket det bara gick, för att ligga i fas inför förlossningen. Så blev det ju dock inte! Lilla Lo damp ju ner som en riktig joker och vände upp och ner på oss allihop!

Överrumplade, trötta och knappt med näsan ovanför vattenytan försöker vi nu axla vardagen. Oliver är tillbaks på förskolan (förutom en liten avstickare hos semesterledig faster idag), T jobbar och sliter (han kommer att vara så sjukt full i flexbanken när vi närmar oss jul! Det blir flera extratimmar varje vecka), och jag sitter hemma med ammande, hundrastningar och allmänt husbestyr..

Jag ser hur det ”äter” på T. Tröttheten, samvetet och viljan att både leverera på jobbet OCH vara hemma och njuta av våra ljuvliga små.. Det är inte lätt att axla nytt jobb och ansvar samtidigt som avdelningen är underbemannad, rekrytering måste igång och budgetar ska sättas. Det gemensamma målet är friktionsfri överlevnad fram till jul. Och sen hoppas vi att våren kan inbjuda till fler lediga stunder tillsammans för hela familjen.

Själv lever jag i något slags gränsland… Lycka och njutning av att bara sitta i fåtöljen med vår lilla tjej i famnen större delen av dagarna, lässtunderna med Ojje på kvällarna, stilla promenader, ömheten i storebrors ögon när han håller henne/ kramas/ pussar och säger att han älskar henne. Samtidigt finns den där klassiska saknaden där. Den som uppstår extra klart när man fått bebis och har sin egen familj så oändligt långt bort. Saknaden efter mina föräldrar, mina syskon och svägerskan..