På måndagen packade vi ihop alla tusen pinaler, hos mina föräldrar, för att börja röra oss hemåt. Under söndagen undersökte vi möjligheten att få hjälp med att köra upp sport-polon till Stockholm under de kommande veckorna. Det var många som ville, men tyvärr ingen som verkligen hade tiden och kunde. 🙂
Så vi bestämde oss för att försöka köra upp varsin bil, Tomas och jag.
Ett barn i varje bil, en killbil och en tjejbil (som Ojje sa).
Jag måste erkänna, det kan ha varit ett utav mina dummaste beslut någonsin. Sömnbrist, svajande blodsocker, en ohygglig värk i bäcken/ljumskar/lår/svanskota.
Vi började med paus i Ljungby, mest för att det var dags för lunch, och vi behövde åtgärda ett lampbyte bak på polon. 2 timmar sprang iväg i ett försök att räta ut kroppen, amma, byta blöjor, leka av 5-åringen och byta bakljus.
Sen gav vi oss ut på E4:an igen. Efter ytterligare 50 minuter var jag oerhört trött, igen, och svanken ömmande så illa att både alvedon och rumpvärmen i bilsätet gick på max! Stopp i Lovsjö (strax söder om Jönköping) för att inhandla förnödenheter i form av kaffe och godis. Tomas undrade om vi skulle stanna i Jönköping, för natten (klockan var knappt 16), men jag ville komma en bit till för att slippa köra hela tisdagen också..
Vädret var pissigt, grått och regnigt, inget man håller sig kanon-alert i, men genom att prata i telefon med varandra (tack och lov för grymma hörlurar!), hela resten av vägen, så lyckades vi ta oss till Linköping.
Tomas hade bokat ett rum på Scandic City och lagom tills jag vred av motorn drog ”matsirenen” igång, det var matdags för lilltjejen! Rummet var över förväntan, Olivers bädd-fåtölj stod i direkt anslutning till våra sängar, vilket gjorde att vi slapp påhälsning mellan oss mitt i natten..
Drygt 1 1/2 timme senare kunde vi äntligen slå oss ner i hotellets restaurang, ModMed. Oliver beställde själv ifrån Sigge Scandics meny (Barnmenyn var långt över förväntan! Succé!). Nachos med ekologisk köttfärs, grönsaksvalet (eko även det!) föll på majs, och sen glass med chokladsås och mini-marshmallows till efterrätt.
Föräldrarna satsade på fiskgryta. Och himmel vad god den var!
På tisdagen var det inte läge att hetsa iväg. Kroppen kändes trasig, så vi satsade på att verkligen njuta av hotellfrukosten och låta allting få ta sin tid.
Regnet vräkte ner, och sista biten hem var riktigt tuff att köra. Vi pratade i telefon hela vägen, och Tomas körde före, som draghjälp så att jag kunde koncentrera mig på att ta rygg. Han hade koll på trafiken både bakom och framför oss, guidade mig genom vattenmassorna och var grym som Co-driver!
Vi lyckades ta oss genom Stockholmstrafiken innan den blev som jävligast, och trillade trötta in i vår lilla ”skolåda” i samma stund som rusningen var som värst.
Vi var hemma med våra guldklimpar!
