Carros kök

Vi trotsade alla förutsättningar… Ingenting gick som planerat, och ändå sitter jag här lycklig och mer nöjd än någonsin!

När vi, morfar och jag, åkte till förlossningen i Lund igår, satte sig Tomas i sport-polon för en ilfärd söderut. Vi hade telefonkontakt hela vägen, och jag tror att det var känslan av att han skulle hinna precis som gjorde att jag kände att jag kunde ta värkarbetet med barnmorskans och morfars hjälp.

Jag som hela tiden sagt att jag inte ville använda mig av lustgas, pga får en känsla av obefintlig kontroll, blev ändå påprackad den av barnmorskan. Blev aningen irriterad, men hon var så väldigt noggrann med sitt upplägg, och att jag skulle slippa den där känslan av flum om jag enbart nyttjade den vid värkarna och inte ”småsuppade” därimellan. Ni anar inte hur rätt hon hade!!

Med morfin och lustgas, pilatesboll och en extrem omtanke från barnmorskan (vilken gudinna!!), samt två stadiga nävar att krama (i form av morfar) fortlöpte förlossningen på allra bästa sätt. 

Vid 5 undrade BM om jag ville ta epidural, för att få värkarbetet att stanna av lite så att Tomas skulle hinna. Men jag var redan öppen 6 cm då, så det kändes bättre att bara köra vidare på den utstakade vägen.

Vad jag inte hade räknat med, var morgontrafiken vid Helsingborg…! När krystvärkarna började fick jag lite panik över att Tomas inte kommit fram än, det i kombination med att min fantastiska barnmorska skulle avsluta sitt skift kl 7.. Det resulterade i ytterligare 2 barnmorskor, en sköterska i förlossningsrummet. Ett litet moraltal om fokus och djävlar anamma från barnmorskan, och morfars trygga händer fick mig dock att fokusera på det viktigaste, det var dags!

6.59 tittade en liten tösabit ut, på skånsk mark… 3462 g tung, 49 lång. Född i vecka 36+4.

7.10, ungefär, klev Tomas in genom dörren. Lagom för att ge mig den där sista lilla styrkan för att orka med undersökningen efteråt. Morfar gjorde sorti, för att åka hem och berätta nyheten för den nyblivna, ovetande storebrorsan!

Nu är vi inlagda på perinatal-avdelningen, eftersom vår lilla tjej inte var 37 fullgångna veckor i magen.

(Lik storebror!! ?)

Det matas med kopp var 3:de timme, och ammas därimellan.

Innan Oliver, mormor och morfar åkte till morbror Mickes konsert igår, fick en finklädd och stolt storebror hälsa på sin lillasyster på sjukhuset!

Nu vill vi bara att undersökningarna ska bli klara, så att vi kan ta med vår nya lilla guldklimp hem, till vår fina, saknade pojke. ❤️

Tack, alla underbara inblandade…. utan er hade det aldrig gått!!