Så var det gjort. Min sista konsert med jobbet, för väldigt lång tid framöver….Jag måste erkänna, vemodet ligger tungt i bröstet. Det är en ynnest att trivas så bra på jobbet, och med kollegorna, som jag gör. Visst har vi det motigt i perioder, och våra åsikter går isär ibland. Men att få spendera dagarna med att göra det vi alla älskar mest, att få spela/musicera/utvecklas tillsammans, det överspeglar allt!
30 min före konsert var det bara att inse fakta. Uniformen gick inte på, eller jo… i stående tillstånd! Men med risk för att skjuta 2 knappar skarpt vid ”första sittning” var det bara att hoppa i den medtagna konsertklänningen istället. Sjukt märklig känsla att sitta som ensam civilist i en uniformerad orkester. ;-D
Idag var det Arméchefens konsert, ”En hyllning till soldaten”. Omväxlande, fängslande och mångsidigt program. Som avslutades med Svenska arméns stora tapto, Signale Solenne och vår Nationalsång (i ”arbetsmun” kallat ”stora extrapaketet”).. Det är något visst, att avsluta konserten med den traditionen. Även om det blivit lite slentrianmässigt för oss att spela det.
Det något med stämningen i lokalen som gör att tom vi berörs. Av traditionen, den ultimata precisionen i varje steg, ovan nämnda stämning och stolthet för det vi gör. Och reaktionen sen! Det vi gör berör, det är det som betyder något.
Ikväll blev jag själv berörd. Såklart pga att det var min sista konsert. Men inte bara det.. Hela veckan har jag slitet. Kroppen har strejkat alla dagar, gårdagens lediga heldag spenderades i soffan med sammandragningar i dryga 10 timmar (svit efter kämpig vecka och sen kväll i fredags). Jag var trött, sliten och imorse var jag fullständigt redo att checka ut. Men jag klarade det! Jag höll ihop hela dagen, och jag är nöjd med mina solon under konserten gång. De sista 5 numren var en fight mot en ständigt sammandragande livmoder. Men jag andades, försökte slappna av genom att spela, försökte njuta i stunden och orkade hela vägen.
När sista strofen i nationalsången löd, med musikfanjunkare David Lindberg ståtligt på pulten, gick en tydlig rysning längs ryggraden och tårarna brände lite i ögonen.. jag kommer att sakna de här stunderna…
Nu har jag knappa 5 dagar kvar på jobbet. Det är nog tur det, hjärnan vill mer men kroppen orkar inte det som krävs.. Tomheten växer. Jag vet att den kommer att krympa rejält när bebisen kommit… men ändå.
