Tänk vad tiden går…. Idag klev vi in i vecka 30. ”Bara” 10 veckor kvar till fulltid!
Jag har börjat trappa ner en aning på jobbet, mest i form av att jag knappt gör den verksamhet som innebär långt stående/marscherande utan paus. T ex kommer jag inte att medverka vid musikkårens framträdande i samband med Riksdagens öppnande i september.
Nästa lördag har vi en parad och stående konsert i samband med Livgardets dag, i Kungsängen. Den kommer jag att försöka göra, om inget oförutsett händer fram tills dess.
Jag är oerhört tacksam över att ha två flöjtkollegor som är fantastiskt lyhörda, avlastar och gör det möjligt för mig att kunna jobba så länge som jag känner att det funkar. Förhoppningen är att orka jobba, i största möjliga utsträckning, tom v 43, då har jag gått in i v 38.
En del vänner, och även min BM tycker jag borde sluta jobba redan nu i september. Men att spela, och jobba som musiker, är en så stor del av mig som person. Det är en del av mig, som jag sedan kommer att koppla bort till- och från under väldigt stor del av min föräldraledighet. Jag minns att jag, med Oliver kände mig som en halv person under större delen av föräldraledigheten. Musiken är en del av min identitet, och väldigt svår att ge upp och släppa taget om. Därför föredrar jag att jobba, för min egen egoistiska del, så länge det bara går. För att sedan kunna vara en bra och harmonisk mamma.
Jag tar dagarna som de kommer. De är fyllda med sammandragningar, vissa av dem så pass att jag måste andas mig igenom dem tills de lättar. Spänningarna sitter då i ungefär 6 sekunder när de väl nått ”höjdpunkten”, innan de släpper..
Något i mig säger att vi kommer ha en bebis före utsatt tid, men vi får väl vänta och se. 🙂
