Carros kök

Det här med att komma hem.. 

10 dagar blev det i Skåne. Kanske inte världens bästa väder, men det vägdes upp med mycket bus/lek, och världens bästa sällskap. Det är först när jag kommer dit som saknaden verkligen känns. Den där gapande tomheten som desperat lapar i sig närheten, kärleken och sällskapet ifrån mina föräldrar, mina syskon och deras respektive..

Och Oliver ska vi inte prata om. Mormor och morfar ser vi åtminstone 4 perioder. Där i mellan skypas det en del, men det fyller liksom inte riktigt kvoten.. 

Mina syskon har inte samma möjlighet att åka så vi ses när vi kommer ner (och ibland inte då heller, pga jobb/gig osv, sådana omständigheter som varken de eller vi kan påverka). Man ser liksom på honom hur han aldrig vill att tiden ska ta slut, han skulle kunna ”dygna” bara för att få vara mer med dem. Han vill inte gå och lägga sig, och när de skiljs åt blir han jätteledsen..

Denna gången gick det lite bättre, en heldag på Tosselilla med morbror Micke och Netti närvarande gjorde så gott för honom! Att Micke dessutom tog sig tiden att åka med oss tillbaks till mormor och morfar för mer gos, lek och lite Wii-spelande gjorde att det ledsamma minskade drastiskt. Det avslutades med världens största puss- och kramkalas när Netti anslöt innan de skulle åka hem till Malmö igen.

De är världsbäst på att suga ut maximalt med umgänge på liten tid, och det uppskattar vi verkligen. ❤️

Tarzan-stigen på Tosselilla.

Morbror Micke är kanske största idolen. Oliver vill ”spela trummor som Micke”, och alltid när vi ses så är det Micke som är Olivers huvudperson. 🙂 En högt älskad gudfar.

Morbror, Oliver och Morfar. ❤️