Hej där!
Min energi är på minimum. Just nu sitter vi på var sitt håll, sonen och jag.. Jag sitter i köket, har just transformerats tillbaks från ”monster-mamma” till mitt vanliga jag. Ojje är inne på sitt rum, dörren är stängd.. Jag vet att han är arg, otroligt arg.. För tredje dagen i rad.
Arg över att inte orka leka, men tycker att han är frisk för att han inte har feber, arg över att ”benen tar slut när jag cyklar”, arg över att vara rastlös, arg över att behöva åka till vårdcentralen IGEN. Ja, arg över det mesta….
Mamman, jag alltså… Ja, jag var också arg. Ni vet när man kliver över den där gränsen när man inte orkar med att gränserna testas, att man inte kan ta bort det onda för honom, att läkaren vi träffade igår bara tyckte att jag var så jävla jobbig som (efter 6 veckors ”sjuka on/off”, varav 2 veckors sammanlagd förskolevistelse) krävde ett borrelia-prov, avsaknaden av sömn, en vilde i magen, en hopplös känsla av att vi kommer ha de här fighterna heeeela semestern (ungefär som i vintras!). Det brann av. Fullständigt. Och nu är samvetet där, och helvete vad hon skäller på mig!! (Ursäkta språket!)
Jag förstår att han blir arg. Att han är rastlös, men ändå inte orkar. Att han är trött på mig för att jag inte fixar att ligga och leka på golvet timme in och timme ut… Förhoppningsvis blir det bättre efter mitt naprapatbesök imorgon. Men fy FARAO vad det är skit när hela ledigheten börjar med 3 dagars bråk, skrik och ilska…
Nu ska jag gå och knacka på… Förhoppningsvis har vi båda lugnat ner oss såpass att vi kan kramas och prata om saken. Sen ska vi samla mod för provtagningen (som förmodligen också frammanar en hel fontän av ilska!).
En sann ”gall-spya”. Rakt i knäet på dig. Bara sådär. Förlåt, det var inte meningen. Men livet är fan ingen dans på rosor.
Styrkekramar till er!