Spark i baken

TJEJMILEN 2014. Jag var grymt taggad att springa Tjejmilen detta år. Förra året kändes formen sisådär, men när jag vaknade morgonen innan loppet var kroppen pigg och suget efter att få utmana mig på milen var stort. Jag var inte allt för tydligt med vad mitt mål var, vad jag ville uppnå för tillstånd efter mållinjen (vilket är konstigt då det är något som vi har pratat mycket om under kommunikologin i veckan), och jag fick aldrig något riktigt glädjerus efter målgång. Visst var jag glad, men jag har varit betydligt gladare och haft mer endorfiner som sprutat efter långsammare rundor. Varför det blev så tror jag har med min målsättning att göra. Jag var inte tillräckligt tydlig med vad jag ville uppnå och då visste jag inte heller om jag hade nått dit … Jag tror att jag sprang personbästa, i alla fall är det mitt personbästa på Tjejmilen, trots det var jag bara halvnöjd med tiden. Så skumt. Min officiella tid landade på 51:26.

Men vi tar det från början. Trots att jag sprang i startgrupp 1 gick det långsamt första kilometern, det var trångt och några gick redan från start vilket direkt gjorde att det blev små hopp åt i sidled för att komma fram. Men efter en bit drogs fältet ut och det blev bekvämt att springa. Jag höll bra tempo, lite snabbare än vanligt, och allt var tipptopp tills jag började få håll-känning på båda sidorna av bröstkorgen. Jag sprang och fokuserade på andningen, vägrade att gå och trots att det gjorde ont fortsatte jag. Efter ett par kilometer lättade krampen i bröstet och det kändes starkt och bra. Jag njöt av att kroppen gjorde som den skulle, försökte jobba bra med teknik och starka armar i uppförsbackar och såg till att få bra fart i nedförsluten.

Strax efter Biskopsudden visste jag att jag hade support, där stor mina föräldrar och min moster och hejade. De höll nästan på att missa mig då de inte trodde jag skulle komma så snabbt, men pappa fick ett par bilder och jag fick extra kraft av att se dem. En stund senare sprang jag förbi Hanna som brukar gå på mina cykelklasser, vi hade vinkat till varandra i startfållan och nu när hon gick lite vid sidan ropade jag ”kom igen Hanna” och hon började genast springa. Sedan möttes vi även strax efter mål och ni ser henne på bild nedan. Tack för energin!

En annan som gav energi var en tjej som några hundra meter från mål (den sista kilometern med seg backe utanför tevehuset när man redan är så trött är definitivt den tuffaste på detta lopp om ni frågar mig) hojtade till att hon precis läst ut min bok. Det gav mig också en spark i baken att orka ända in i mål, och självklart blev det en liten spurt på upploppet. Här är jag fortfarande andfådd, har fått min medalj och har blandade känslor i kroppen. Men att göra om tävlingen – det vill jag definitivt!

Efter målgång fyllde jag på med energi i form av banan och ostkaka (återkommer om den i ett annat inlägg) och så hängde jag ett tag runt omkring, och i, Intersports tält tillsammans med Lisa Nordén. Sedan blev det en lugn promenad hem, kramar av familjen och stora barnögon som beundrade mammas guldmedalj!