Nu när jag ska åka på en härlig skidvecka får ni möjlighet att vinna ett grymt lager 3-set från Craft. En vinnare får hem ett Performance light kit värde 1 700 kr och en mössa värde 200 kr.
För att tävla:
– skriv en kommentar till detta inlägg och berätta om ett skidminne
– senast lördag 21 januari kl 15:00 behöver jag ditt svar, då utser jag en vinnare.
Lycka till!
Jag hade precis kommit igång med längdåkning på egen hand; du vet första gången man gör det frivilligt, och inte är tvingad av föräldrar eller skola.
Sällskapssjuk som man är lockade jag med mig min lillasyster på skidturen. Vi stod i valet och kvalet om vi skulle ha mössa på oss, men jag övertygade henne om att man ändå alltid tar av sig mössan; man blir ju alltid så varm och svettig! Så vi tog inga mössor. Väl ute i spåret var det sjutton grader kallt, och jag kan intyga att en mössa INTE hade suttit i vägen!
Resultatet av detta var en butter lillasyster, knallröda, svullna, förfrusna öron som tinade upp några dagar senare. Efter detta har jag ALLTID mössa när jag åker skidor..,
ps jag älskar längd skidor och slalom det skulle betyda myket om jag vann
Mitt bästa skidminne var när jag gick i mål på Kristinaloppet förra året och hade klarat 1 av 4 till en tjejklassiker. Det känslan är svårt att beskriva!
Tack för en bra blogg!
Förra veckan hade jag en fantastik dag i längdspåret i Serre Chevalier! Sol sken, himmel var klarblå och ett fantastiskt landskap bidrog till en underbar upplevelse som gav motivation inför kommande vasalopp!
Har funderat länge på vad mitt allra bästa skidminne är, men har väldigt svårt att utse det allra bästa. Jag älskar att åka skidor, både slalom & längd, och har massor av underbara minnen från alla dessa timmar man har spenderat ute i snön. Men det jag minns mest är nog från när jag var liten och började åka längdskidor. Min pappa gjorde ett litet spår runt vår trädgård och lyste upp det med strålkastare, där åkte jag och min bror varje kväll efter dagis/skolan och jag minns att jag tyckte att det var häftigt och längtade efter att komma hem för att kunna gå runt där med skidor & stavar. Ja, man kan nog inte kalla det för ”åka”, jag tror att vi mest låg i snön och skrattade, för vi ramlade verkligen hela tiden!
Just nu är det en dröm att åka vasaloppet någon gång, och för mig som älskar kläder är det tusen gånger roligare att träna om man känner sig snygg, så därför skulle jag vilja vinna dessa urfina kläder så jag tar mig ut i spåret mer och kanske kan träna för att åka tjejvasan redan nästa år! Med dessa snygga kläder, i rosa(!), skulle jag åka skidor betydligt mer än jag gör idag, det skulle vem som helst göra som älskar kläder och skidor över allt annat.
Helt klart förra året då jag och några vänner befann oss i alperna. Jag hade som mål att lära mig åka längdskidor på den veckan så efter 8 timmar utför klickade jag varje dag på mig mina längdskidor och gav mig ut. De första dagarna var jag mer liggandes på marken än flygande framåt. Men sista dagen klarade jag av både tekniken uppför och nerför och åkte i blå backe ner för att sedan kämpa mig upp igen. Att folk skrattade de första dagarna åt mig var lätt att glömma när jag stod där på toppen med solen i ansiktet och tänkte: I did it!
Skidkläderna skulle sitta fint i år då jag återigen skall ner och längdskidorna skall med. Tanken är att följa med kompisen (äkta norrlänningen som är en gud på längdskidor) på långpass i hennes tempo. Friskt vågat hälften vunnit, eller hur var det nu?
Jag tittar upp på det käraste jag äger – guldmedaljen med en röd rosett som hänger på min anslagstavla sedan torsdagen den 10 januari 1985. Den är gjord av guldfärgad kartong. Följandes den runda formen står det upptill: ”2 varv runt farmors stuga” och sedan längst ner: ”JOHANNA”. I mitten finns en liten, rund teckning av en fyraårig flicka på skidor ditklistrad. Färgen på flickans overall, som en gång var knallrosa, och toppluvan som då var blå, har sedan länge bleknat, men inte minnet av denna dag: dagen då hon för första gången åkte två varv runt sin farmors stuga. Jag ler åt den tappra och envisa ski(d)t-ungen som älskade längdåkning över allt annat och hade sin pappa som största idol, en pappa vars skidkarriär i nationella sammanhang förblev blygsam men i ungens ögon var världsmästerlig och något hon med drömde om. Jag ler åt minnet att hon fick en guldmedalj av sin mamma för denna bragd och den glädje hon svämmades över av och fortfarande känner när hon nu tittar på medaljen 27 år och 11 dagar senare.
Nu blev det inte mycket mer av en framgångsrik skidåkare av mig än såhär. Men min pappas arv gick istället vidare till min kusin, som har förvaltat det på bästa sätt (om än jag inte är säker på att de medaljer vare sig han eller de andra i skidlandslaget tagit slår denna). Själv fortsätter jag att njuta av vad som med åren tyvärr har kommit att bli, eftersom jag sedan länge bor i Lund, stulna turer i skidspår, men där glädjen likväl troget väntar på mig vid första stavtaget. När jag nu får min doktorsgrad går flyttlasset hem till Sundsvall igen. Det är med blandade känslor jag lämnar mina älskade vänner och kära kollegor, bästa gym(pa)-anläggningen Gerdahallen och finaste gårdshuset vi bor i för att inleda ett nytt, oskrivet kapitel i mitt liv – men jösses vad jag ser fram emot att få åka en massa skidor! Den lyckan alltså!!! Att då åter igen få dra på sig knallrosa skulle allt ge lite extra CRAFT i spåret!
Bästa skidminnet är känslan av hur underbart det är att åka längd när som helst, var som helst. Jag, som inte gärna springer särskilt långt för att det känns tråkigt och motigt, åker gärna skidor i timmar och det är en ren lyckokänsla varje gång! Efter en slitig jul 2011 med mycket jobb blev det en kort resa till Gyllbergen och till Högbo för ett par dagars längdåkning efter nyår och så var med ens all energi på topp igen.
Vilket snyggt set!
För ett år sen tog jag på mig ett par längdskidor för första gången efter skräckupplevelserna från lågstadiet med snorig näsa och bakhalt.
Jag och pojkvännen (som för övrigt har tävlat längdskidor på elitnivå) åkte ut en vacker, solig dag i en 8 km spår och tänkta att han skulle visa mig lite teknik.
Men innan vi var hemma hade det blåst upp till storm. Snön yrde och vinden piskade och jag stod där med snorig näsa, men denna gång bestämde jag mig för att inte ge upp och tog mig genom hela spåret.
När vi väl kom hem igen bestämde jag mig för att jag innan 2015 ska genomföra en tjejklassiker och då måste man ju kunna åka skidor. Så när spåren nu är i ordning gjorda ska jag ut på längre färder och slipa på tekniken och då skulle detta set sitta perfekt!:)
För drygt 10 år sedan jobbade jag som barnflicka i Norge och åkte med familjen på skidsemester i Geilo. Tidigt på morgonen skidade jag uppför berget, med en 2-åring i skidpulka på släp. I lugnt tempo och sjungandes Mössens julvisa tog vi oss upp för att mötas av ett kritvitt, gnistrande landskap badandes i sol och inte en människa så långt ögat kunde nå. Picknick med varm choklad och Kvikk lunsj för att ladda energi, innan vi vände nerför berget igen och med rosiga kinder återvände till stugan. Absolut ett av mina trevligaste skidminnen och utan tvekan det roligaste jobbet jag har haft!
Nyårshelgen i Kläppen, Sälen. Hade inte stått på ett par längdskidor på kanske sådär 15 år. Jag får med mig min svägerskas pappa R ut i spåret att hjälpla mig med lite teknik. Vi kommer till en lång nedförsbacke där spåret var helt borta. Det svänger till vänster och på höger sida så ligger älven. Ta det lugnt och ploga ned säger R. Sagt och gjort det gör jag, det är bara det att halvvägs ned så finns det spår igen och då ska jag tillbaka i vilket inte va det lättaste. Jag stöp med hela huvudet före rätt ned i snön, vilket va tur för annars så hade jag hamnat i älven.
Bambi på hal is, det är jag det. =)
Enda gången jag åkt skidor var när jag var liten och vi åkte upp till en backe i norra Skåne. Minns inte så mycket för jag var inte så gammal men fint väder var det i alla fall, solsken. Skulle gärna vilja prova på att åka igen. 🙂
Förra året fann jag tjusningen i längdskidor då jag och mamma åkte en lååång längdtur i sälen . i år ska jag följa med en kompis till samma ställe och självklart visa henne rundan, då hade det varit skoj att se lite fräsig ut 🙂
Jag har alltid varit en sporttjej och minns mitt första skidminne från barndomen från ett par råttfällsskidor. Vanligtvis brukade vi cykla/gå till skolan men en vacker dag fick jag och en killkompis för oss att åka skidor 1 km till lågstadiet. Det var ju himlans skoj tyckte vi så vi tog en lång tur och kom väldigt försent till skolan. Det blev nog en rätt lång skidtur för vi började kl 8:20 och vi kom någon gång efter 10-rasten inåkandes på skolgården till vår lärares största lycka. Veckan efter skulle vi åka skol DM och gissa vad, vi båda fick varsin medalj med oss hem!
För många många år sedan var jag med familj i Hundfjället, Sälen. En dag såg vi en folksamling och gick dit för att se efter vad som hände. Där stod Pernilla Wiberg i egen hög person (plus reportrar såklart). Jag ville hemskt gärna ha en autograf, men som den blyga flicka jag var så vågade jag inte. Mamma fick offra sig och gå fram istället för mig. Eftersom vi kom från skidbacken hade vi inte mycket till papper på oss. Mamma rotade runt i sin plånbok och fick fram de bästa hon hade som skulle gå att skriva på – baksidan på ett litet fyrkantigt skolfoto av mig. Autografen fick jag, tro att jag var glad! 🙂 Jag undrar dock var den finns idag..
1991, jag, pappa och en vän till mig är på skidresa i Sälen. Jag och kompisen är 11 år och nybörjare. Pappa tycker det är dags att åka lite längre upp på fjället och hittar en blå backe som fortsätter i grönt. Lagom för oss. Vi sitter i stolliften och tittar ner. Kan detta verkligen stämma? Det ser lite brant ut. Och ja. Vi hade lyckats åka upp i en svart backe. Vi försökte ta oss ned på skidorna men gav snart upp. Vi fick helt enkelt ta av oss skidorna och ”hasa oss” ned!
Kommer upp sen på kvällen till stugan i Trysil. Ger mig ut tidigt på morgonen och två timmar senare svänger jag in i stugbyn glad och nöjd. Eller? Var är jag. Måste ha svängt in i fel stugområde? Vänder och blir mer och mer förvirrad. Har INGEN aning om husnummer eller adress. Virrar fram och tillbaka på alla stickspår och 70 minuter senare lyckas jag (med tur eller kanske uteslutningsmetoden) hitta hem igen. Något hungrig, kall och trött.
Haha, mitt bästa minne är från 3:e klass när vi åkte längdskidor på gympan. Jag och några kompisar råkade åka fel och fick en hääärlig runda på nån mil extra (bara…haha!). Försenade kom vi till nästa lektion, men glada av all frisk luft vi fått i oss. Härliga tider!
Det bästa och värsta skidminnet är när jag första gången åkte Öppet spår. Jag hade bestämt mig för att göra klassikern och detta var mitt näst sista delmål. Det började med att vara en totalt snöfattig vinter, men under julen åkte hem till föräldrarna och fick några mil bakom mig så sammanlagt hade jag åkt fyra mil skidor den säsongen när jag ställde mig på startlinjen. Under de fyra milen hade jag aldrig känt av skavsår, men det gjorde jag nu, så vid andra kontrollen fick jag lov att stanna och plåstra om mina stortår. När jag satte på mig skidorna igen så kom det säkert in lite snö i bindningen för några km senare var det en kvinna som åkte på min skida så att den lossnade. Det var bara att hoppa ur spår, springa tillbaka och hämta skidan och försöka få fast pjäxan i bindningen, men det gick inte. Försöker om och om igen, men det går inte att knäppa igen bindningen. Panik! Men jag lugnar mig och hasar mig fram i spåret eftersom jag inte kan lyfta vänsterfoten. När det kom någon backe, fick jag lov att ta skidan i handen och gå upp på kanten av spåret. Efter många långa km kommer nästa kontroll. Kan tömma bindningen på snö och skidar vidare. För att efter några km igen vara med om samma sak. Jag ville bara sätta mig ned och grina, men jag fortsatte. Hasade mig fram tills jag ser ett par killar bredvid spåret, ber dem hjälpa mig och en av dem letar fram en bilnyckel och kan skrapa bort is i bindningen. Skidan sitter fast, jag tackar dem ödmjukast och skidar vidare. För att lite senare bli av med skidan igen på samma sätt… Gaah! I Evertsberg stannar jag till vid en vallastation och ber dem värma skidan så att bidningen skulle vara tom på snö och is. Det verkar hjälpa och jag åker vidare. Kan åka mer som man ska och börja känna av skavsår på hälen, men jag vågar inte stanna igen. Jag behöll skidorna på resten av loppet. Det snöade och snöade så spåren var i vissa fall obefintliga men jag hade bestämt mig, jag skulle inte ramla, jag skulle inte stanna, jag skulle i mål. Hela kroppen värkte och jag var så less, men plötsligt var det bara en mil kvar. Jag anade att inget rep skulle kunna stoppa mig och när jag visste att målet var nära blev km väldigt långa, men på upploppet kom krafterna tillbaka, jag stakade för allt i världen och lite till, tills jag stapplade mig bort från målområdet och kände en sån lättnad över att det var över och ringde min familj med tårarna rinnande längs kinderna. Aldrig mer, sa jag till dem, aldrig mer. Det här var det dummaste jag nånsin gjort och kommer aldrig göra det igen. Tre veckor senare anmälde jag mig till Vasaloppet.
Mitt bästa skidminne inträffade i dag. Sista arbetsdagen inför semestern innebär alltid extra mycket jobb, men eftersom mitt mål var att hinna med tio mil skidor inför Kristinaloppet, min tredje gren i Tjejklassikern, tog jag mig ut i spåret på lunchen. Valde 7,5 km i skogen och den nyfallna snön gjorde underlaget perfekt. Dagen innan regnade det, men nu låg kristallgnistrande snö över hela landskapet och njutningen var total. Nu åker jag utomlands i två veckor och om jag kan få komma tillbaka till ett nytt skidset, och hänga undan min alltför varma skaljacka, är jag säker på att loppet kommer att gå fantastiskt bra! Se följande länk för bildbevis:
http://jayzee.blogg.se/?tmp=19221001
jag var 14 år och hade precis börjat tävla i längskidåkning. Fick då lov att följa med min morfar på skid-sm i Skellefteå. Efter att ha åkt en träningsrunda i spåren samma dag fick jag förfrågan att vara med som föråkare. Bara det i sig var stort för lilla mig. Efter sm-loppet stod jag inne i sekretariatet då plötsligt min stora idol Charlotte Kalla kliver in för att bli intervjuad av lokaltidningen. Hon ställde ifrån sig sina skidor mot väggen och när skidorna plötsligt började glida åt sidan var jag snabbt där och räddade dom. jag kände mig skapligt viktig och superstolt och skröt för mina kompisar som knappt visste vem denna skidåkare var. jag höll i Charlotte Kallas skidor!!!
Bästa skidminnet är helt klart från vår skidsemester i Ylläs (Finland) för ca 6 år sedan. Skidar väldigt sällan längdskidor men tog oss ändå ut på en tur på ca 15km, och jag föll första gången efter 100 meter !!! Men jag klara mig genom dessa 15km, otroligt känsla efteråt . Ikväll har jag tillbringar en timme i skidspåret hemma i vår lilla by, och jag tror banne mig i att jag fortsätter med det, skulle ju passa pefekt med ett skidkit till det !
Jag har många skidminnen, men mitt allra första är som väldigt litet barn. Mamma och pappa packade varmt ned mig i skidpulkan, som pappa eller mamma spände fast på sin rygg. Sedan bar det iväg. Storebror åkte på egen hand breve, och visst var jag lite avis att han var så stor så han kunde åka skidor alldeles själv. Men samtidigt hade jag det riktigt mysigt i min skidpulka där jag låg varmt nedbäddad och pratade på och tittade mig omkring. Det var hur fint som helst. Mina föräldrar brukade ha som slutmål att stanna och dricka varm choklad och så åt vi mammas goda smörgåsar. Pappa brukade också tända en liten brasa så vi kunde grilla korv. Efter den välförtjänta vilopausen bar det sedan iväg hemåt.
Det här är mitt första skidminne och ligger faktiskt som grund för min glädje till skidåkning. När jag sen blev lite äldre fick jag så småningom egna skidor, och kunde med stolta skidtag åka breve de andra på våra skidutflykter.
Att en så enkel sak som utflykt på skidor kunde ge fina minnen betyder mycket för mig.
För många år sedan när jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm åkte vi till Norge för ”vinterutbildning”
En dag skulle vi gå på tur på fjället.
Solen strålade och det var en underbar morgon men vi hade inte varit i gång mer än någon timme när vädret plötsligt ändrade karaktär.
Från klar himmel till full snöstorm på bara ett ögonblick.
Många i gruppen var ovana skidåkare och vi fick binda ihop oss med rep då man inte kunde se den utmärkta leden över huvud taget.
Vi var några som så småningom kunde ta oss ner för att hämta hjälp.
De som var kvar på fjället fick bryta sig in i en stuga och vänta och det var kväll innan räddningsmanskap med snöskotrar kunnat få ner allihopa.
Jag har nu blivit övertalad att börja träna för tjejvasan 2013 och det här fina setet skulle onekligen vara en sporre 🙂
Mitt skidminne:) Jag åkte vasaloppet 2005 för första gången, inte super förberedd .Minnet är från slutet av loppet när det var mörkt och alla marschaller var tända längst spåret. Jag var så trött så trött och jag ramlade till, då tar en man tag i min arm, lyfter upp mig, klappar till mig i rumpan o säger: Nu är det inte långt kvar.
Jag började gråta o tårarna rann i 2 km.När jag såg klockstapeln rann tårarna enormt, men herrejösses vad lycklig jag var över att gå imål.
Efter det det dansade jag hela natten på mora hotell.
Ann-Therese
Va underhållande och läsa allas skidminnen 🙂
Här kommer mitt som jag aldrig glömmer och som då inte var roligt men nu kan jag skratta åt det 🙂
Jag var 10 år och var ute å åkte längdskidor med min 14 år äldre bror. Påbyltade med massa kläder. Efter ett tag så blev jag så himla kissenödig och vill hem men min brorsa övertalade mig att det var en bra ide att sätta mig och kissa med skidorna på. Sagt å gjort, drog ner alla byxor och kissade. Såklart gled skidorna iväg samtidigt som jag kissade och det var omöjligt och få stopp på rullandet. Där låg jag med rumpan i vädret, nerkissade kläder och en vilt skrattande bror. Var ingen behaglig tur tillbaka precis.
/En läkarstudent som såå gärna skulle vilja få detta underbara kit!
Jag har inte åkt skidor i så väldans många år, jag lärde mig åka riktigt bara för två år sedan, och idag är jag 20. Anledningen till varför jag inte har vågat lära mig innan var för att när jag var liten (13 år) var jag med mina tjejkompisar och åkte skidor över en dag, de hade lovat att de skulle lära mig. Efter lite övning i barnbacken bestämmer vi oss för att ta mellanbacken, men för att det skulle bli lite roligare skulle vi ta skogsvägen, som tydligen skulle vara jätte bra för nybörjare.. Jo visst. När vi kommer in i skogen och börjar åka får jag panik då det låg fällda granar och kvistar överallt! Jag kommer inte ihåg så mycket av händelsen då jag var livrädd. Det slutade med att jag fick slänga mig åt sidan för att inte krasha med ett träd. Mina vänner åkte glatt vidare, såklart.
Idag skrattar vi gott åt detta då hela poängen var att de skulle lura mig, och jag gick på det -.- Idag kan jag åka skidor, och i år är det min tur att lära ut! Nämligen ett gäng ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan som aldrig stått på ett par skidor innan! Wish me luck! 😉
Jag och min pappa brukade alltid stiga upp tidigt på lördagsmornarna och åka skidor tillsammans med min farmor och farfar när jag var yngre. Vi befann oss på deras stuga ute i de norrländska skogarna. Solen hade precis stigit upp och lade sig som ett täcke över snökristallerna som glittrade på det där sättet som bara snökristaller kan göra. Farmor kokade varm choklad medan farfar plockade fram de klassiska längdåkningsskidorna. Matsäcken packades, och så gav vi oss iväg.
Eftersom det inte fanns några spår ute i skogen där stugan är belägen bestod skidåkningen till största del av ”skidpromenad”. Farfar gick före och trampade upp spår till mig och farmor. Det gick långsamt, och var fantastiskt harmoniskt. När vi kommit till något fint ställe slog vi oss ned och åt nybakta limpmackor med korv på. Rosiga kinder och en len doft av choklad blandades med fågelkvitter. Sedan ”promenerade” vi hem igen. Barndomen när den är som finast.
Kram!
Jag var uppe i Sälenfjällen och skulle åka längdskidor med mamma. När vi gav oss ut på vår skidtur var det lite växlande molnighet med solglimtar. Men efter några kilometer kom det ett snöoväder från ingenstans. Vi övervägde att vända då det hade blivit en kortare väg, men vi var envisa så vi fortsatte och hoppades på att snöstormen skulle försvinna lika fort som den kom. Det gjorde den inte vill jag lova. Så där åkte vi i snöstormen med snön piskandes mot ansiktet och såg ut som två snögubbar på skidor. Men, många svordomar och kraftansträngningar senare var vi äntligen hemma i stugan och kunde känna oss stolta och nöjda över vår prestation. Så här i efterhand hade jag kanske vänt hemåt och väntat ut stormen, men jag är ändå stolt över vår envishet och prestation! OCH vi hade ju faktiskt spåren för oss själva i snöstormen, alltid något positivt!
Mitt bästa (och första?) skidminne illustreras bäst utav ett foto på mig där jag är 4-5 år, första snön har fallit och jag åker glad i hågen runt på vår gård. Det härliga med bilden är att det är väldigt lite snö som har kommit så när jag åker bildas ett spår av grönt gräs efter mig. Jag tycker det är fantastisk hur jag inte kunde vänta på ordentligt med snö utan verkligen ville åka skidor. Den inställningen önskar jag kunde finnas i min träning idag också, även om förutsättningarna inte är de bästa så kan man alltid göra det bästa utav dem!
Ett minne jag kan skratta åt än idag och leva mig in i är en händelse för kanske 20 år sen (jag var kring 10 år) när jag och en klasskompis fick för oss att vi skulle åka slalom med längdskidor. Vi hittade en bra åker med kraftig lutning och en meter pudersnö. Min kompis åkte stora zick zack-svängar i sakta mak men jag tog fart och klarade inte alls av att svänga med mina långa smala skidor. Jag rusade fram som en pil rakt ner för backen tills jag tappade balansen och dök med huvudet före rakt ner i den djupa snön. Först fick jag panik för huvudet satt fast och jag inte fick luft men sen kunde jag ta mig upp och hörde då min kompis nästan kikna av skratt för hur hela händelsen sett ut. Det låg saker överallt, en skida där, en stav där, en vante där osv. När jag väl kommit till sans började jag skratta så jag nästan kissade på mig. Efter denna händelse har jag hållit mig till riktiga slalombackar med riktiga slalomskidor.
Åh, mitt bästa skidminne måste vara för en fem-sex år sedan då jag var uppe i fjällen med famljen och varvade längdskidor med slalom. Längdskidor åktes på kalfjället i strålande sol, perfekt före till en våffelstuga för varm choklad och våfflor med grädde och sylt. Utförsåkningen åktes i en perfekt pistad backe i underbart väder. Dessa dagar finns kvar och kanske får jag uppleva dem igen – i år!
Mitt absolut finaste skidminne är från förra vintern. Jag var i Harsa i vackra Hälsingland och tränade inför Vasaloppet. Hälsingland är väldigt kuperat och en slinga som finns i Harsa går ca 8 km upp på ett berg (och sen förstås 8 km nerförsbacke igen!=)).
Det hade snöat massor dagarna före och träden var helt snötyngda. Jag var nästan uppe på toppen när jag bestämde mig för att ta en ”varm-saft-paus”. Stannade i spåret och vände ansiktet ner mot dalen. Helt magiskt vackert! Det vackra landskapet, solen som sken och snö i massor! Och tystnaden! När jag sen tittar lite vid sidan av spåret får jag dessutom se något som jag tror var spår efter järv!
En stund som jag ofta kommer tillbaka till i minnet!
Jag kommer ihåg när vi skulle på friluftsdag med klassen, gick kanske i tvåan. Alla andra valde slalom, själv ville jag glida fram med längdskidorna. Intresset har hållt i sig sedan dess men legat på is i några år. Min man tränar inför ett lopp i mars och det vore ypperligt att haka på honom i spåret i denna snygga outfit!
Mitt skidminne som har gett mest skratt är en skidtur förra påsken. Jag var uppe i min sambos stuga som verkligen ligger på ett fjäll. Jag tillsammans med min svärmor och hennes vännina skulle ut på en efterlängtad härlig skidtur. Påsken låg väldigt sent förra året och det var inte lika mycket snö som tidigare år men i början såg det bra ut. Vi åkte ner för en liten backe, jag åkte sist för att se så att det gick bra för vänninan. men när jag kommer efter henne ser jag hur hon ramlar så jag åkte fram till henne för att hjälpa henne upp. Det slutar med att jag får gräva runt henne för att få upp henne. när hon väl stod på benen igen fortsatte vi vår tur upp mot fjället. När vi har kommit upp på fjället (mer än halvvägs hemifrån) visar det sig vara så lite snö att det mest var tunna isar över myr och tuvur och under fullt med vatten,blandat med lite snö. Så vi fick klampa över dessa isar. min sambos mamma lyckades som vanligt och blev knappt blöt och kunde skrida över dem tuna isarna. På något konstigt vis trotts att jag både väger mindre och är mindre än henne så lyckas jag kliva igenom ”ispölarna” och bli jätte blöt. Innan vi väl var framme i stugan igen efter denna snarare vändring med längdskidor över fjället än skidåkning hade det gått 2,5 timme den här turen tar annars inte mer än 1 timme. Den här skidturen kommer jag aldrig att glömma. den har gett oss många härliga skratt och kommer garanterat att berättas vidare i familjen. Så dessa fina skidkläder skulle passa väldigt fint så kanske jag skulle kunna hålla mig lite torrare nästa gång.
Mina skidkläder är från år 1996 då jag tävlade i längdåkning. Min man skrattar åt min vita mössa från Craft från 1994 typ, men den fungerar lika bra idag som den gjorde då! Kläderna känns väl ändå lite väl 90-tal om vi säger som så!
I år ska jag delta i BotniaVasan (5,3mil) och Finlandia loppet som skidas i Lahtis (5mil). I år har jag endast stått på rullskidor pga snöbrist. De senaste veckorna har jag kämpat med luftvägskatarr och idag påbörjade jag min andra penicillinkur. Kort och gott – en ny, fin, snygg skiddräkt från Craft skulle inte bara göra mig glad. Det skulle göra mig till den lyckligaste skidaren på jorden! Med en ny skiddräkt kommer jag inte bara att skida i mål på under 4 timmar – jag kommer att vara snygg då jag korsar mållinjen 🙂
Mitt bästa (eller sämsta) skidminne är då jag förlorade en tävling med ynka 2 sekunder för att jag vurpade strax innan mål – jag tog tag i skidorna och slängde in dem i skogen. Jag är en fighter men i början var jag inte direkt duktig på att klara motgångar.
Ett skidminne är när man står i berga by och trängs i den härliga folkfesten på väg upp för första backen och har hela 9 mil kvar till målet i mora=)
Jag hade många vänner omkring mig som skulle göra tjejklassikern. Jag blev lite avundsjuk och ville också göra det.. men problemet är att jag nästan aldrig åkt skidor förr.. Året skidresa drog jag mig ut i spåret och efter 2,5 km var jag helt död. haha, hur ska jag då kunna åka 3 mil tänkte jag. Men sista dagen drog jag av 1 mil och var så stolt över mig själv. Det är fortfarande ingen långdistans men en början.. Nu måste bara snön komma så man kan öva lite..
Hej! Jättebra blogg och detta tränings set va sjukt snyggt så denna tävlingen måste jag ju bara vara med i!
Mitt bästa skidminne är när jag åkte kortvasan för första gången, ca 3 år sen. Jag har alltid varit frusen av mig, så mamma tvingade på mig tjocka termobyxor att åka dom 3 milen med. Jag som inte åkt det innan tänkte inte så mycket på de, men hellre vara lite för varm än frysa när man åker. Men, det misstaget gör jag aldrig om. Efter ca 30 minuter var jag helt dyngsur av svett, det rann överallt, mitt ansikte va illrött och jag kände mig helt svullen och irriterad av den jobbiga värmen och dom klumpiga byxorna som hindrade min skidåkning. Men lyckades ta mig i mål med många pauser där jag slängde mig i snön med ansiktet före för att kyla ner mig. Efter de året åker jag med vanliga tunna vindbyxor och underställ. Mycket bättre!
Hälsningar Rebecca!
Mitt roligaste skidminne, så här i efterhand alltså – just då var jag inte så road, måste vara när jag var liten och skulle ut och åka skidor tillsammans med min tre år yngre lillasyster och vår mamma. Mamma packade iordning varm choklad och mackor och tänkte att det skulle bli en härlig dag i solen med oss barn. Tänk så fel hon hade, när vi åkt till grannens brevlåda (alltså ca 20m) så säger jag att jag inte orkar längre, men mamma hade inte tänkt fika utanför grannens hus utan jag fick ”plåga” mig vidare ungefär 500m tills mor min inte stod ut med oss kids längre.. Väl framme fick vi vårt efterlängtade fika (som egentligen var orsaken till varför jag inte ”orkade” längre än till grannens brevlåda). Grannen,som för övrigt är en inbiten skidåkare, fick sig ett gott skratt när vi sprattlade fram på skidorna på den tiden..
För cirka 2 år sedan skulle jag och min storasyster ut och åka längdskidor jag såg verkligen fram emot det. Det gick ganska bra i början men sen började skidorna gå upp hela tiden och det var jätte djup snö det slutade med att vi fick gå hela vägen hem jag vart jätte kall om fötterna och vart sjuk efter det. Sen dess har jag vägrat åka längdskidor.
Första gången jag åkte skidor var 1998 (då tio år gammal) var jag väldigt äventyrslysten. Efter skidskolan som hölls på förmiddagarna så åkte jag och min syster tillsammans, eller rättare sagt, jag åkte bredvid backen mellan träden där det fanns massa gupp. Om mina föräldrar tyckte om det? Nej självklart inte, men jag gjorde det ändå! Som tur var klarade jag mig med några blåmärken. Idag är det skönt att tänka tillbaka och känna att ”tur att jag inte skadade mig allvarligt!” Nu är jag betydligt mer försiktig!
Mitt absolut värsta skid minne är när jag för flera år sen hade fått inspiration av skid åkning från tv:n tänkte jag skulle åka lite. Jag bor på en liten ort och det finns några olika varianter av spår att åka på. Tänkte jag skulle prova ett jag aldrig åkt förut, inte för jag hade åkt så mycket skidor i mina dar. Det var en skapligt varm dag med lite snö som flög i luften. Hade nåt år innan köpt vallnings fria skidor för jag skulle börja åka, för valla är inte min grej direkt. Iväg det bara och jag åkte, sen åkte jag lite mer och det fanns inte en enda backe, varken uppför eller nerför utan endast flackt. Eftersom vädret inte var gynnsamt för vallnings fria skidor så fick jag staka hela tiden. Jag åkte o åkte, o det fanns inte en enda liten skylt om hur lång man åkt eller hur långt det var kvar, så min tanke på att vända om fick jag bara glömma för hade jag otur kunde det ju vara längre tillbaka än framåt. Åkte o slet hårt och tänkte att hur kan folk tycka detta är så förbaskat roligt. Iaf kom jag i mål till slut men dom närmaste 2 veckorna hade jag tränings värk i delar av kroppen som jag knappt visste existerade. Sen har jag inte stått på skidor, men har blivit efter ett års tränande lite sugen, men eftersom jag ska köpa skidor o pjäxor så vore ju en vinst av kläder lite extra pushning för att ge sej ut. 🙂
Under julen var vi uppe fjällen för skidåkning med våra små tjejer, 2 och 4 år. Det bjöds på både storm och soligt väder. Under de soliga dagarna fick tjejerna åka pulka efter oss i längd spåret. Härligt!!! Tjejerna sjöng i pulkan och vi fick en underbar dag av både umgänge och motion. Jag är dock nybörjare på längd och har inga bra kläder utan mina vanliga skidkläder (slalom). Det skulle vara perfekt att vinna dessa kläder då vi definitivt kommer att fortsätta med längdåkning.
Ett av mina tidiga skidminnen är från jag var ca 10-11 år. Jag, min lille-bror och grannpojken spårade en slinga på en åker och körde ”skidtävlingar” varje liten stund vi hade ledig. Vi turades om att vara Torgny Mogren, Tomas Wassberg och Gunde Svan =)
För ett par år sedan tog jag tag i skidåkningen igen och fick med mig en kompis på tjejvasan. Vi har nu tillsammans åkt den ett par gånger och vi älskar längdskidåkning.
Mitt bästa skidminne måste vara mitt livs första Vasalopp 2009. Jag ställde mig på skidorna för första gången sen barnsben bara tre månader innan loppet, och jag hade väntat och längtat så efter ögonblicket då alla 16000 åkare skulle få ge sig iväg från Berga by. Starten gick, och ljudet av alla stavar mot snön och känslan av att stå där mitt i den enorma, kylslagna människomassan var magisk. Hela loppet var sedan ett enda långt lyckorus – stakningen över myrarna, lyckan över att klara nerförsbackarna helskinnad, småpratet med medåkarna upp mot Smågan och den ihopbitna tystnaden mellan Hökberg och Eldris – jag har allt det där med mig som varma minnen i hjärtat som jag plockar fram då och då och bara njuter av. I år åker jag mitt tredje lopp, och jag hoppas att Vasaloppet och jag kommer få en livslång kärlekshistoria.
Min syster som är 12 år äldre än mig tog med mig på min första längdskidåkningsrunda ett sportlov för 15 år sedan, jag var 13 år. Det hade varit kallt länge och isen låg tjock med ett fint snötäcke över. Det var strålande solsken och i ryggsäcken låg varm choklad och hemmagjorda muslibars. Vi skulle ta oss över sjön och hem till några av hennes vänner. Jag ser fortfarande det framför mig, den långa vägen över sjön och hur det från början kändes omöjligt att ta sig dit men när jag hittade det rätta flytet och förstod hur jag skulle göra så försvann alla tvivel och det blev en alldeles underbar dag! Jag har tackat min syster många gånger för att hon introducerade mig för längdskidåkningen.
Jag blir alldeles tårögd när jag tänker tillbaka på den dagen, jag och min syster har många fina minnen tillsammans efter alla äventyr trots ålderskillnaden.
Mitt bästa (och värsta) skidminne är Vasaloppet förra året. Jag och kompisen tog oss igenom det mot alla odds, en klump i magen inför varje rep som skulle dras och en lättnad av att ha klarat repet även vid detta ställe. Känslan att komma i mål i Mora bland de sista, i fullständigt mörker går inte att beskriva. Och herren framför oss i mål som resolut tar av sig skidorna, bryter dem mitt itu och stoppar ner dem i soptunnan. 🙂
-17 grader, åker klassiskt efter elljusspåret hemma i byn, kl 21 släcks elljusen och det blir ett enormt vackert norrsken. Vackraste åkturen. Varken fullmåneåktur eller skidtur en solig aprildag kan mäta sig med detta.
Mitt bästa skidminne är då jag efter en vadslagning åkte Vasaloppet, Öppet spår 2010. Jag hade sagt, utan att själv ha åkt längdskidor, att ”alla” kan åka skidor, det är bara att stå på skidorna och glida. Efter nyårsafton 09/10 började jag få panik över att jag inte åkt några skidor alls. I mitten på Januari började jag åka, jag åkte och åkte och åkte ännu mer skidor. Knappt någon trodde att jag skulle klara det. Fick kommentarer av äldre herrar som pekade på att jag borde åkt tjejvasan istället. Jag hade planerat att åka loppet på under 10 timmar, en mil i timmen och stanna på alla stop för att vila.
Efter starten gick allt sakta, efter någon mil gick det fortare och jag kunde faktiskt åka om många! Innan Eldris gled en herre ikapp mig och sa att han följt mig och tyckte jag hade bra teknik. Jag förklarade för honom att jag var stressad och bara ville komma fram under 10 timmar. Sista kilometrarna åkte jag om många, de undrade hur jag kunde ha sån fart efter nästan nio mil. Väl i mål, hög av glädje, endorfiner och stolthet utbrast jag; Jag vill åka mer!!! Sedan sprang jag till diplomutdelaren och frågade honom om han ljög då han sa min tid, 8:30. Gud vad glad och stolt jag var!!
Det minnet kommer jag aldrig glömma och det visar att även en ”liten kortis” som inte åkt mer än 30 mil före en Vasa kan klara det 🙂
Förra påsken var vi i Åre och skulle åka längd till Fröågruva. Jag är en van skidåkare men mer van vid hårda höga pjäxor.(Slalompläxor och telemarkspjäxor). Jag, min sambo och vår son mötte en god vän som erbjud oss att tolka tillbaka till honom för lite vår grillning. Toppen tänkte jag som var trött i benen. Sonen fick sitta på skotern och sambo och jag skulle tolka. Smalt skoterspår i tät skog och mycket gupp. Gapskratt, livrädd och fort gick det. Det blev ett antal fall och till slut var jag så slut i benen att de bara skadade. När vi äntligen kom fram sa vår vän. – Det där gick ju fint! och då tillade min son 10 år – Mamma det 70 km i timmen över sjön. Då såg du bra rädd ut!! Tack för den! Utslagen på backen med ben som inte bar längre kunde jag inte annat än gapskratta. Nu litar jag bara på min ”egen motor” när jag ska framåt på längdskidor.
Alla timmar på miniskidor, eller för det mesta på huvudet i någon snödriva :), när vi tolkat bakom hästarna. Fullt ös medvetslös!
Snygga skidkälder du har! Dem hade jag behövt på Hovfjället två år sedan, när vi firade nytt år där . Åkte 10km när det var -20 grader och lite vind i min 30 år gamla skidöverall. Den höll ju inte vinden alls så man fick hålla farten upp för att vara någorlunda varm. Men fram kom vi helt vita i håret och istappar hängandes i håret som syntes under mössan och i mannens skägg.
Skönt var det efteråt i stugvärmen. Fina spår där. Kan rekommendera!
Hej! 🙂
Tittar in här på din blogg för första gången idag och oj vad jag blir skidsugen.igen. När jag var liten, säg 9 år, tränade och tävlade jag i längdskidor… men tyvärr, som den vinnarskalle jag är, så gick jag alltid ut för hårt och fick alltid håll direkt vilket ledde till att jag tyckte skidor bara var föör jobbigt och skittråkigt. Minns särskilt hur dålig jag kände mig på en tävling och en tjej kommer åkandes bakom mig och ropar ”UR SPÅR!!” och jag försökte verkligen skynda på, men jag var ur-slut, och det gick bara inte. Nu vill jag ha revansch, kanske kan ett nytt skid-kit ge mig en spark i baken?
Mitt bästa skidminne kommer från Torneträsk, som sträcker ut sig som en vit snötäckt filt mellan Abisko och Björkliden, och när solen krypt fram ovanför bergen så blir där otroligt längdskidsvänligt! Flackt, men tänk en helt öppen yta, ospårat, och med solen i ögonen, fin musik i öronen, och grym vallning så går det väldigt lätt att skida milen till Abisko, vända där, och skida milen tillbaka.. med solen värmande i nacken! Armarna och tekniken gillar det 🙂 Och vad mer är att själen älskar det!
Nu under julledigheten bestämde jag mig för att följa med min pappa på skidtur. Vädret var perfekt, det hade kommit ganska mycket snö. Jag hade som mål att åka lika fort som honom, men den tanken fick jag släppa fort. Det var sjukt coolt att se min snart 60åriga pappa vara så otroligt mycket starkare än mig i en sådan ansträngande sport, speciellt efter att vara f.d rökare och vara opererad för lungcancer. Jag fick en otrolig upplevelse som alla ”barn” önskar få uppleva om sina föräldrar när man blivit lite äldre – att dom är oövervinneliga.
Hej!
åh trodde aldrig att jag skulle känna sug efter kyla snö och evinnerliga skidspår och att få ta ut mig ordentligt, när jag var liten och pappa tog ut mig på tur.. det var det värsta jag visste, trots pappas omtanke om något roligt ihop så räckte inte omsorgen till för varma vantar och pjäxor, vilket förtog all glädje tyvärr.. Nu vill jag vinna och känna mig snygg stark varm inuti och utanpå med dessa fina funktionella kläder! Låt mig vinna och skida mig ut i spåren!
Tack för en härlig inspirerande blogg!
mvh,
Charlotte
Vi är i Lindvallen med ett par andra familjer. Den ena pappan är överviktigt, storrökare och egen företagare som pratade KONSTANT i mobiltelefonen. Vi sa åt honom att slappna av och njuta av semestern istället men han kunde både och sa han med glimten i ögat. Så iallafall ställer han sig vid kanten av backen och pratar i mobilen samtidigt som han tittar på oss andra som hoppar i backen. Med cigarett i mungipan, mobil vid örat och två stavar i ena handen ser vi honom åka bakåt! Vad händer? Över snökkanten och rakt ner, nu snackar vi stup. Vi hör ett vrål som sakta försvinner bort och långt där nere ser vi en snögubbe som ligger och asgarvar. Det bästa med detta var att mobilen försvann och han pratade inte e t t samtal mer på resan. Hans familj och vi var mycket nöjda över det, men bäst av allt han själv njöt av vara ledig…
Förra året när vi åkte på eget spårat skidspår i Aplared med barnen som då var 6 samt 8 år. Vi slet runt dryga 2 km på ett spår som ömsom var så brett att minstingen knappt kunde åka ömsom inget spår alls, bara platt snö. Men kul hade vi!! Vi längtar nu sååå efter snö igen så vi kan ut och spåra, samt åka ”riktigt” skidspår inne i Borås.
Erika
Mitt allra första skidminne är från när jag var 7 år gammal och familjen var på vår första skidresa tillsammans. Gick på skidskola och åkte barnbackar hela veckan, tyckte det var bland det roligaste jag gjort. Frisk luft, omgiven av massa härlig snö och det var så himla roligt att åka skidor. Sista dagen ville jag vara lite modigare och bestämde mig för att åka i en brantare backe, tyvärr så slutade med att farten blev för hög och jag åkte in i en stuga och bröt handen….det gjorde riktigt ont men jag var glad ändå för jag hade varit modig som vågade åka i den farliga backen!
Ett fantastiskt härligt skidminne från förra säsongen var första gången på mina nya skidor.
Ny utrustning som kändes som om den åkte av sig själv jämfört med mina gamla helt utnötta skidor från mitten av 80-talet. Kom iväg på en tur jag nästan önskar att den inte tagit slut. Åkte från gården på diverse skoterspår, kom ner på en stor vid myr med perfekt hård skare precis vid skymmning och skatade tills månen gick upp och jag kunde hitta min väg hemmåt igen.
Jag glömmer aldrig första söndagen i mars 2006 då jag stod på startlinjen för Vasaloppet tillsammans med tusentals andra skidåkare! Jag var överlycklig, nervös och väldigt taggad. All träning som lagts ner för just denna dag – dagen då jag skulle bevisa för mig själv att jag fixar det. Det var helt magiskt att höra startskottet och det var inte långt ifrån att tårarna kom. Själva Vasaloppet har jag givetvis många minnen ifrån men inget slår starten och minutrarna innan starten!
Mitt bästa skidminne är helt klart när jag var med familjen förra året i Orsa Grönklitt. Hela min familj (mamma,pappa,syster+sambo, min man och dotter 1,5 år som åkte släde efter min man) var med ut i spåret för en mil på långfärdsskidor. Denna dag gav mig mersmak, jag hade inte åkt längdskidor på åratal och undrade innan avfärd om jag skulle gilla övningen? men som jag gillade det! Underbart att vara ute i skogen tillsammans med min familj och min pappa som hjälpte mig med tekniken, efter denna dag åkte jag längt varje dag på semestern i Orsa, jag trodde det skulle bli hemmahäng med dottern och lite utförsåkning under veckan, men med barnvaktshjälp lyckades jag skrapa ihop många mil och jag hoppas på att kunna skrapa ihop ännu fler under vecka 11 år och bygga nya härliga längdminnen=)!
Ett av mina bästa och första skidminnen är från när jag var 6 år och prövade mina alldeles nya blå, fina skidor på en lägde hos min farmor på landet. Solen sken på nysnön och min pappa hade dragit upp en fin slinga i en kohage där jag jag glatt åkte varv efter varv. Och pricken över i.et var att mina två kompisar, två grannkatter var med som supportrar 😉 de låg och mös vid sidan av 🙂 Kanske var det den upplevelsen som gjorde att jag fortsatte åkandet..för jag ägnade min barn/ungdomstid till att tävla och är ännu aktiv och det är en av mina favoritsporter! 🙂 En perfekt motionsform, man tränar allt och får frisk luft och rosiga kinder =)
Mitt bästa skidminne är inte så gammalt men ett starkt och positivt minne. Förra vintern satsade jag inför vasaloppet, det tog mycket tid och kraft men jag klarade Vasaloppet och tyckte det var mycket roligt. Sista metrarna på upploppet mot den kända målgången spred sig lyckan av att klara 9 mil i kroppen. Härligt!
Jag har många hemska minnen från skoltiden när man ”tvingades” åka skidor och alla andra barnen åkte för bi mig, var hemskt! Nu när jag är vuxen har jag en helt annan relation till skidor, fina soliga vinterdagar älskar jag att åka skidor efter ett skoterspår och bara lyssna på naturen.
Min 6-åriga dotter brukar följa mig på kortare turer och hon fullkomligt älskar det! Det är vad jag är gladast över…att kunna ge henne en positiv start och bild av skidåkning, innan den präglas av hetsig tävling (nu har ju jag börjat gilla att täva i diverse former – skidor, löpning osv så hon kanske kommer älska skidåkning i skolan också :-))
Mitt bästa skidminne var förra vintern när vi hade massa snö. Då gav jag mig ut i spåret för förta gången sedan jag var liten. Det var så otroligt kul och jag längtar till varje tur.
Jag och min pojkvän åkte till Whistler, Kanada för några år sedan. Jag skall då åka utförsåkning för andra gången i mitt liv – jag är alltså inte särskilt bra. Håller mig till de gröna backarna. En av dagarna åker jag och min pojkvän i en grön backe tillsammans, jag åker efter honom. Plötsligt ser jag honom inte längre, men han åker ju snabbare än mig. Jag faller omkull. Inget ovanligt. Faller omkull igen, det går verkligen inte att hålla sig upprätt, blir asförbannad att jag inte kan åka en grön backe ens! Försöker och försöker, nästan gråter av frustration. Då ringer min pojkvän och frågar var jag är, men misstänker att jag av misstag hamnat i en röd backe. Försöker i panik ta mig ner, nästan så att jag satt på rumpan och kanade ner till slut. Väl nere (låångt senare) kollar vi på kartan och inser plötsligt att det inte var en grön backe jag åkt i, inte ens en röd – utan en svart! Kul att skratta åt i efterhand! 🙂
Mitt bästa skidminne är skidutflykterna tillsammans med min pappa när jag var liten. Eftersom jag är äldst fick jag åka ensam med pappa och det var fantastiskt kul att få vara stor flicka och slippa mina jobbiga småsyskon en stund. Och aldrig smakade apelsinerna godare än när pappa plockade fram dem ur sin ryggsäck efter en härlig skidtur!
Mitt bästa skidminne är när jag kom in på upploppet i Mora. 9 mil på skidor är långt men jag klarade av denna utmaning.
Mitt bästa skidminne är inte så gammalt.
Som mamma så ska man ju peppa sina barn att åka skidor.
Varje vinter så har vi gjort upp ett kuperat spår runt gården med skotern.
Mina döttrar (då 7 år och 4 år) skulle få åka runt lite så jag hjälpte äldsta lite extra eftersom hon har balansproblem. Hon hasar iväg och far ner för en liten backe och styper rätt in i en driva. Lillasyster skrattar till och jag med för det gick ju bra trots allt.
Upp flyger min 7åring i full humör och vrålar ”-Åk själv om du nu är så bra!”
Sagt å gjort, jag sätter på mig mina skidor och ska styla lite för dem på spåret och styper handlöst i backen när jag passerar veboden.
Oturligt nog lyckades ena skidan komma in vedboden så toppen av skidan sprack men tack å lov höll jag själv.
Idag är barnen 12 och 9 och jag lovar er att de minns när mamma slog en frivolt på längdskidor, det är något jag får höra varje nån gång varje vinter sedan det hände.
= )
Tja, när jag i skolan blev less på att ligga sist och less på bakhala skidor så hade jag en genväg genom skogen, tog jag den blev 5 km bara 2,5 🙂
& jag kom då fram samtidigt som de andra.
I lågstadiet åkte vi ofta längdskidor i skolan eftersom det fanns spår precis bakom skolgården, och jag tyckte väl inte alltid att det var jätteroligt. Jag minns ett år på fettisdagen då vi först skulle åka skidor och sedan få semlor. Besvikelsen var stor när det visade sig att semlorna av någon anledning inte kunde serveras den dagen!
Jag var aldrig särskilt förtjust i skolidrotten, men som vuxen har jag till slut upptäckt att jag faktiskt tycker om att träna på mina egna villkor och gör det ofta och gärna! Hoppas att barn idag får prova på fler sorters idrotter och träningsformer i skolan än de eviga bollsporterna som jag minns.
Nu har jag, i alla fall, precis börjat åka skidor på längden igen efter många års uppehåll och gör det gärna även om det inte bjuds några semlor. Och skulle absolut känna mig ännu lite mer motiverad i så tjusig outfit 🙂
Mitt absolut bästa skidminne – inte träningsmässigt, utan i upplevelse. är helt klart en dag på fjället för två år sedan.
Det var vår och solen strålade högt på himlen, jag klev upp i tid och drog på en tur själv på fjället. Jag fick inget sällskap med mig men trodde väl att det vara mycket folk i farten en solig söndag. Dock lyste människorna med sin frånvaro men istället fick jag sällskap av en hel flock med renar. När jag kom upp över ett krön på fjället befann jag mig mitt i en renflock. I första skede blev jag rädd, då inte renarna verkade ett dugg skraj för mig men sedan lyfte jag blicken och njöt av denna naturupplevelse. Med skidor på, kalfjället runt om mig, solen från den blå himlen och ca 800 renar. Häftig känsla! Helt klart ett skidminne som fastnat på näthinnan!
// Ninni 🙂
Ett av mina bästa och framförallt mest oförglömliga skidminne var för två åre sedan när jag var i Kina och åkte Kinesiska vasaloppet. Hela resan var så klart en upplevelse men tävlingen är den jag minns mest.
När vi kom till tävlingsplatsen var det -35 grader kallt och temperaturen ändrades inte fram till start. Loppet är 50 kilometer och det var inte lätt att komma på en strategi för hur man skulle klä sig för att inte frysa och samtidigt inte bli allt för klumpig för att kunna åka skidor ordentligt.
Med zinkpasta och tejp i ansiktet, för att inte förfrysa ansiktet, dubbla underställ, skiddräkt, överdragskläder och tjocka vantar tog jag mig runt loppet. Men att tävla i -35 grader är något jag hoppas jag slipper att göra om.
Mina skidminnen kommer från när jag var liten och ofta åkte längdskidor med min mamma, vi gick till kohagen bredvid vårt hus och gjorde upp egna spår som vi sen utnyttjade flitigt.
Mitt absolut bästa skidminne är från när jag var barn och vi var uppe alla kusiner hos farmor i norrland. Vi åkte till en liten backe i närheten som hade en lift som pappa satte igång på kvällen och vi han åka i två timmar innan det kom någon som sa att så fick man minnsan inte göra!
Underbart och det fina minnet pratar vi fortfarande om när vi ses! Skulle vara perfekt att vinna dessa kläder då jag har tänkt prova på längd igen efter 10 år!
Minns första gången jag skulle åka längdskidor (som vuxen). Detta är inte speciellt länge sedan men jag var fullständigt livrädd så fort jag kom till minsta lilla nerförsbacke. Haha. Stelnade till och ramlade varje gång, gav min pappa som var med ett gott skratt varje gång. Nu ska jag åka Kristinaloppet nästa vinter och ser fram emot hård träning på längd !
Mitt roliga skidminne är från då min son var 3 år och dagis hade lilla vasaloppet. Han åkte den lilla slingan och sedan skidade han hem, för dagis skulle servera ärtsoppa till lunch!
Fina kläder får den som har turen att vinna.
Mitt starkaste skidminne är från kortvasan förra året. Sista grenen i tjejklassikern, så att komma i mål var ett måste. Uppladdningen hade varit dålig men på start kändes allt bra. Efter 1 mil var jag helt slut men det vara bara att kämpa på. När det var 9 km kvar var jag illamående, hade kramp i benen och ont i ryggen men det vara bara att streta vidare. Sista 2km kom jag knappt framåt men tillslut kom jag äntligen i mål och det var en sån skön känsla. I år är det halvvasan som måste klaras av och jag hoppas det kommer gå lite lättare den här gången.
Jag har två bröder, de är fem och sju år äldre än mig. När jag var liten åkte hela familjen ofta skidor. Mina bröder var så klart mycket snabbare än mig och det var alltid så att de skidade på i en fart som jag inte kunde hänga med i. Jag pinnade på allt jag kunde men det slutade alltid i att mina bröder stod och väntade på mig efter en bit. När jag väl kom fram så åkte de iväg igen och så höll det på. Jag fick med andra ord aldrig vila. Men det gjorde mig uthållig och stark. Framförallt byggde det ett litet pannben hos mig som hela tiden har växt och med tiden mött större utmaningar.
Jag minns när jag var liten och först började åka skidor på elljusspåret. För jag var nämligen alltid så rädd när jag skulle åka nerför backarna för om någon annan före mig hade åkt ur spår så gjorde nämligen jag det också… jag hade liksom inte kommit på att jag kunde lyfta fötterna när jag åkte ;0) Hade någon ramlat före mig så åkte jag liksom i deras spår och ramlade också. Tur att man blir äldre och klokare!
Håller tummarna för att jag får bli lite snygg och får ha lite funktionella kläder i spåret!
Minns när jag var åtta år och precis hade brutit armen i en handbollsmatch och vi åkte upp till Funäsdalen, som alltid på sportlovet.
Jag tragglade mig iväg på en liten tur på fjället och sedan stannade vi vid en fäbod där vi satt oss i solen och jag minns att min mormor läste för mig. Mitt i allt elände var det en av de bästa fjällturerna…
har länkat.
http://care69.blogspot.com/2012/01/21-jan-vinn-langdklader-fran-craft.html
Min andra Tjejvasa var en iskall historia. Det frös i näsan och ögonfransarna. Andningen blev jobbig och spåren var som sandpapper! Jag tror att jag hostade i två veckor efteråt. Men helt fantastiskt var det ändå! Det har blivit flera lopp i Vasaloppsspåren efter det. Kanske dags för comeback?!
När jag var yngre tävlade jag i längdskidor och jag kommer speciellt ihåg en tävling. Jag hade åkt bra under banan och när jag kommer in på upploppet var det en tjej framför mig i spåret som jag ville åka om. Därför gick jag ur spåret och började skejta. Eftersom att det var en tävling i klassisk stil får man ju inte skejta. Jag var nära på att bli diskvalifiserad men tävlingsledningen bedömde att det jag tjänade på att skejta inte påverkade tävlingsresultatet. Jag skämdes ganska mycket som den tio åriga tjej jag var men tävlingsinstinkten tog över och jag tänkte helt enkelt inte på reglerna ute på upploppet. Så här i efterhand tycker jag att det är ett riktigt kul minne!
Första gången hela familjen ska åka längdskidor tillsammans är en historia som bara är ett par veckor gammal. Fyra vuxna barn plus en pojkvän där ingen kan åka-två föräldrar med grundläggande kunskaper, åker till Långberget-en längdskidort av rang inkvarterade i Målstugan över nyår. Stugan som alltså fungerar som tävlinskansli och ligger i direkt anslutning till spåret. Under ett par dagar i fantastisk fjällnivå lärde jag mig att ta mig fram på ett par längdskidor. Ett fantastiskt skönt sätt att träna på-utmanande med uppförsbackar där skidorna i början glider mer bakåt än vad jag lyckas få dem att förflytta sig framåt och branta nedförsbackar med sväng där det var svårt att hitta rätt balans. Men efter ett par timmar lyckades vi få det att fungera och målet nu är att klara av tjejvasan i februari.
Mitt bästa skidminne är när jag förra året för första gången körde Kristinaloppet (som ingår i Tjejklassikern) trots att jag aldrig riktigt gillat skidor speciellt mycket. Loppet blev en vändpunkt för mig och idag ger jag mig gärna ut på skidturor när det finns snö och är soligt väder!
Ett skidminne jag har, som jag tyvärr dras med varje gång jag ställer mig på ett par skidor, blev till vintern 2007.. Jag var i Idre med mina bästa vänner och vi hade hyrt en stor stuga tillsammans! Det väntades -5 grader och strålande sol hela veckan, stugan hade bastu och bubbelpool och resan dit hade gått bra – det kunde alltså bara bli en bra vecka!
Fösta dagen så var det mycket nysnö i backarna så man fick kämpa mycket för att få fart men det var så härligt! Då vi bodde i en stuga mitt i backen (!) så vi började andra dagen med att åka ner för backen. Precis när man kommer till slutet av backen ska man åka igenom en tunnel och jag tog sats då jag minns gårdagens sega snö. Men det var ingen seg snö idag. Det var ren is och det hade bildats ett stenhårt gupp precis innan tunnelöppningen. Jag körde upp på guppet och flög rakt in i tunnelväggen. Jag föll ner på marken och jag minns att jag skrek i ren panik till min kompis som kom efter ”Hur ska jag göra så att jag inte har så ont!!!”. Smärtan var den värsta någonsin. Där tog min härliga skidvecka med kompisarna slut..
Jag är fortfarande väldigt rädd för utförsåkning men har istället funnit längdåkningen och ska i år göra Tjej Vasan! Då skulle detta sett passa perfekt!
Tack för all inspiration!
Kram Evelina
Jag kommer ifrån en icke-skidintresserad familj ifrån södra Sverige så jag har egentligen bara provat på skidor en gång och det var förra året med några utbytesstudenter från Tyskland som gick i min klass då. Bara jag tänker på den dagen blir jag helt lycklig! Solen sken, snön hängde på träden som i ett vykort och jag och de andra, som också var nybörjare, svettades och skrattade i spåret. Det var bara så himla kul – en dröm i framtiden är att bosätta mig längre norrut så jag kan skaffa längdskidåkning som hobby och vad vore då bättre än att vinna ett sådant fint kit!
Under sommaren jobbade jag på Kebnekaise fjällstation utanför Kiruna, och hade till trots lokationen inte för en sekund funderat över möjligheten till kvarvarande snö i juni. En vandringsfreak är jag, men skidor hade jag inte åkt på över tre år (och då i Idres snälla backar) då ett par kollegor tredje dagen efter jobbet frågade om jag ville hänga med upp i personalbacken på ett åk. Så kom det sig alltså att jag på tveksamma ben knallade upp med skidorna på ryggen upp för Kebnetjokka, stärkte mig med en kall öl och sedan svischade ner i 30 graders strålande eftermiddagssol i den sista sänkan snö – utan att trilla, bör jag väl tillägga. Något jag aldrig trodde jag skulle göra, eller klara av för den delen, och därav ett gott, kärt minne. Tack och lov för världens bästa fjällstation och att vintersäsongen där snart nalkas med många fler, fina skidminnen att upplevas!
Tack för en fin blogg!
Jag fick ett par längdskidor i julklapp förra året, då hade jag inte skidat sedan jag var barn. En av mina första turer skedde i finska österbotten. Jag var med min sambo till hans familjs stuga och såg varje dag människor skida förbi utanför fönstret. Min sambo berättade att det går ett skidspår runt en ö, och att det troligen är det spåret alla vi ser skidar på.
Jag bestämde mig för att skida runt ön, ensam. Det var underbart väder, solen sken och jag såg andra som skidade i spåret. Jag skidade på och tänkte att jag skulle vara ute en timme (eftersom jag trots allt var ganska ovan), så när jag skidat en halv timme tänkte jag se hur långt jag kommit och eventuellt vänta tillbaka om jag inte kände att jag snart hade kommit runt ön. Men jag hade så fint före så jag bestämde mig för att fortsätta.
När en timmes skidning var till enda och jag inte hade en aning om hur långt det var kvar ringde jag min sambo och försökte förklara var jag var. Han hade ingen aning. Spåret gick hela tiden längsmed kusten på isen, och efter ett tag drog det in dimma, riktigt tjock dimma. Jag hade ingen aning om var jag var, min sambo hade ingen aning om var jag var och jag såg inte mer än 5 meter omkring mig ett tag, så jag kunde inte se om jag närmade mig stugan igen.
Efter två timmars skidning rundar jag en udde och känner plötsligt igen mig, jag var framme (då hade jag just ringt sambon igen och försökt förklara hur det såg ut där jag var)!
Nästa gång vi åker till sambons stuga under vintern ska jag definitivt skida runt ön igen! Nu vet jag iaf att det tar ca. 2 timmar, även om jag inte vet var jag är någonstans.
Av alla skidminnen är Öppet spår/Vasaloppet mitt bästa minne hittills. Jag var glad och pigg genom hela loppet, min inställning var att ha så roligt som möjligt och uppe på toppen av varje backe stod jag och strålade av hur härligt det var medan andra svor, surade och kämpade på. Jag log loppet igenom, skrattade och njöt av utsikten och med stor tacksamhet till kroppen, som tog mig 9 mil på skidor, grät jag glädjetårar fram till mål.
I april åker jag till Svalbard för Ski Marathon 4,2 mil och jag tror att det kommer bli ett oförglömligt minne det också, med isbjörnsjägare längs med loppet och storslagen natur! Skidor ger en möjlighet till att färdas långt, vara nära till naturn och aktivera kroppen. Precis så jag gillar det.
O, mina bästa skidminnen är helt klart från när jag var liten och vi åkte skidor i Tyskland. Åkte långt för en 4-åring men vad det var skoj. Bästa var när vi halvvägs stannade och fikade med varm choklad och apelsiner 🙂
Jag vill gärna vara med och tävla 🙂
Jag har åkt längdskidor då och då, men har funderat på att börja åka för träningensskull nu på senare år faktiskt 🙂 Skulle ju vara en spark i rumpan att ha ett fint längdset 🙂
Ett av det absolut bästa minnet jag har när det kommer till längdskidor var i början på april 2008! Jag och min klass var uppe i fjällen och gjorde en dagstur med längdskidorna. Det var så mysigt mellan varven. Det sjuka var bara att det var storm uppe på fjället och vi såg kanske en meter framför oss, annars var det vitt så långt ögat kan nå och blåste gjorde det verkligen! Men sen kom vi fram till vår hållplats där vi gjorde små vindskydd och satt och fikade. UNDERBART var det verkligen!! Vi stod nog på längdskidorna en hel dag och det var verkligen en härlig känsla 🙂 Nu vill jag upp på längdskidorna ännu mer ^^,
Mitt bästa skidminne är faktiskt väldigt färskt, från december förra året. Hösten 2010 blev jag skadad och blev då förbjuden att åka skidor och åkte därför inte det någonting under vintern 10/11. Jag har åkt skidor i hela mitt liv, inte på tävlingsnivå, men för att det är bra träning och för att jag tycker att det är riktigt roligt, så det var en väldigt jobbig vinter utan skidåkning.
I december åkte jag och ett gäng träningssugna personer till Idre på träningsläger, då gjorde jag premiär på skidorna och det var helt fantastiskt. I uppförsbackarna skrek varenda muskel och det var så himla jobbigt, utför däremot, där släppte jag på och njöt som aldrig förr. Den natten somnade jag gott med ett leende på läpparna och vaknade dagen efter med en fruktansvärd (men ändå underbar) träningsvärk redo för ännu en dag i spåret.
Mitt bästa skidminne är nog från min barndom. Tränade och tävlade på den tiden i längdskidåkning vilket jag tyckte var bland det roligaste att göra, men tyvärr var klantigheten framme och jag lyckades skada min tumme/hand. Efter att legat på sjukhus och börjat rehabilitera tummen/handen tog lusten för att åka skidor över. Det sluta med att jag började åka längdskidor igen, dock med en stav, lite Gustav Vasa fast på skateskidor. Kommer ännu ihåg den känslan efter snart 15 år.
Ett väldigt starkt skidminne för mig är mitt allra första Vasalopp (det har sen blivit tre till). Jag var i sluttampen på En Svensk Klassiker och hade bara Vasan kvar. Två veckor innan loppet kom så ett rejält bakslag – jag blev skadad, en inflammation i baksida lår konstaterade läkaren. Jag frågade med gråt i halsen om jag skulle kunna köra Vasaloppet eftersom Klassikern var så nära, och svaret blev ”du kan köra utan risk för men för livet, men räkna med att det kommer göra ont och att du får en lång rehab”.
Jag valde att chansa. Nervös som bara den stod jag på startlinjen. Skulle benet hålla? Hur ont skulle det göra? Skulle jag lyckas ta mig i mål? Innan skadan hade jag en vag förhoppning om att klara Klassikern på under 24 timmar vilket innebar ett Vasalopp på under 8 timmar, men det målet hade jag släppt.
Jag tog det lugnt i början av loppet. Föret var till min fördel för jag kunde staka mycket och således spara på benet. Depå efter depå passerade och när jag nått Evertsberg, lite mer än halvvägs, bestämde jag mig – jag bara skulle i mål om jag så skulle krypa sista milen! Det gick förvånansvärt bra och i Eldris tittade jag på klockan för första gången under loppet. Till min förvåning insåg jag att jag hade chans på sub 8 timmar om jag stod på ordentligt sista 9 kilometrarna.
Sagt och gjort. Inget kunde stoppa mig, ingen körde om mig. Jag tog i för kung och fosterland; kände ingen trötthet, ingen smärta. Jag bara matade. Tillslut såg jag Mora kyrka och målområdet. Spurtade in under skylten: ”I fädrens spår – för framtidens segrar” och tittade på klockan: 7 timmar och 52 minuter. Jag hade klarat det. Jag hade klarat Vasaloppet, jag hade klarat Klassikern och jag hade gjort det på under ett dygn, trots skada. Min mamma mötte mig i målområdet och när jag såg henne brast det inom mig – jag kastade mig i hennes armar och stortjöt. ”Men, är du ledsen” frågade mamma. ”Du har ju gjort ett jättebra lopp?”. ”Nej” svarade jag, ”jag är lycklig”.
Jag minns när min pappa och jag skejtade upp för en lång och brant backe förra julen. Det var tävling och blodigt allvar och jag vann med kanske en centimeters mariginal. När vi kom upp delade vi på en iskall apelsin.
Jag har en farfar som alltid har tagit med oss barnbarn ut på skidturer när vi var små och det var egentligen inte min starka gren och inte heller något jag tyckte var kul.
Men en gång så skulle i alla fall jag och min kusin tolka på längdskidor tillsammans med farfar efter min fasters skoter. Det var bara det att vi tyckte att det var lite otäckt i nedförsbackarna så vi släppte linan och plogade oss ner. Vilket ju så klart retade gallfeber på farfar eftersom han blev lidande när vi släppte. Till slut blev det ju lite på skoj också eftersom han blev argare och argare.
Det slutade i alla fall med att han började skrika på oss att vi inte fick släppa när vi kom till nästa backe. Faster hörde hans skrik och vänder sig om och med det kör hon av spåret och fastnar. Men då var alla i sällskapet tvungna att skratta i alla fall.
Jag har ett härligt skidminne ifrån då jag var yngre och tävlade i längskidor. Min pappa hade fixat glidet på mina skateskidor och dom gick superbra, riktigt fort gick dom i utförsbackarna. När jag svischade förbi publiken var det flera av ledarna som kommenterade mitt superglid och pappa var så stolt och nöjd. Jag var också nöjd med en mycket lyckad tävling tack vare min pappa. 🙂
Då jag bor nere i Skåne så blir det inte så många tillfällen att åka skidor, men ett minne som ”alltid” har varit med mig är följande:
Jag var ca 10 år och hade precis läst Ronja Rövardotter (då nyutkommen). Jag och min lillasyster tog varje tillfällen i akt för att lära oss att åka skidor som Ronja, hur lite snö det än fanns. Kommer så väl ihåg den ”enorma” backe (idag är den knappt värd att kalla backe) som vi åkte i, jag var så mallig för att jag hade minsann lärt mig att inte bara åka med en stav utan kunde även åka nerför backen på en skida (Ronja gjorde ju det när hon hade blivit skrämd av vildvittrorna). Har i övrigt inte många minnen från jag är liten, tyvärr, men denna ”Ronjavinter” har jag alltid kommit ihåg.
Mitt roligaste skidminne är faktiskt även mitt första skidminne!
Jag är inte uppvuxen med föräldrar som tvingat mig att åka, så första gången jag stod på ett par skidor var när jag var 24 år gammal.
Jag var på tjänsteresa med jobbet i Luleå, och med den kopiösa mängd snö de hade där, och möjligheten att låna skidor på hotellet gjorde att jag var tvungen att testa! En kollega fick vara min lärare och efter lite övande så gav vi oss ut i spåret. vi skulle åka ca 5 km hade vi bestämt, eftersom jag var en sådan rookie. Efter att ha åkt efter min kollega i ca en timme så frågade jag om vi inte borde närma oss hotellet snart. Då visade det sig att hon citat ”inte riktigt visste var vi var någonstans”. Efter en del irrande i skogen och många skratt så lyckades vi till slut ta oss tillbaka till hotellet. Våran lilla tur tog nästan tre timmar, och jag kan lova att vi åkte betydligt mer än 5 km! Jag hade brutal träningsvärk i ljumskarna dagen efter men det var det värt, vi hade grymt kul!
Tack för en inspirerande blogg!
Hej!
Jag har inte hållt på med vintersport så särskilt mycket under min livstid. Har helt ärligt inte gillat vintern överhuvudtaget, då jag blir nedstämd av vintermörkret.
MEN, efter snart tio år uppe i Norrland, så drog min sambo ut mig till skidspåret förra året. Med stappliga steg, med alldeles för korta skidor och stavar så stakade jag mig iväg runt en bana på 600 m. Jag var livrädd när det lutade lite neråt och stod med raklång kropp och med armarna och stavarna rakt ut mot sidorna och gallskrek av rädsla tills jag tog mig ner för backen.
Men trott eller ej så fastnade jag för långskidåkningen trots denna smärre traumatiska upplevelsen. I julklapp i år fick jag ett par alldeles egna skidor och stavar (i rätt längd) och skidturerna har redan blivit många, nedstämdheten har hållt sig borta också, då jag haft någonting att sysselsätta mig med:)
Så nu med egna skidor och ett humör på topp så är det bara en uppsättning snygga skidkläder som fattas:)
WoW vilket fint pris! Lycka den som vinner!
Mitt bästa skidminne är första utflykten i längdspåret nära vårt nya fina hus! En perfekt solig dag med några minusgrader. Hela familjen samlad; min man med minstingen på ryggen (1 år) och jag med ryggsäcken på ryggen full med varmt te och ostsmörgåsar. Äldsta flickan i pulka runt midjan. Vi hade en sådan underbar härlig dag med den bästa kombinationen det går att tänka sig; sol, familj och rörelse! Tack!
Ett utav mina bästa skidminnen är den dagen jag lärde mig åka.
Jag var 23 år gammal och tyckt att skidor mest var för töntar, men det var enbart för att jag själv inte kunde. Efter ett pass var jag såld och ser gärna till att värva fler och fler till vinterns bästa sysselsättning.
Jeg har et skiminne fra i dag 🙂 Årets første skitur. Sola har enda ikke kommet tilbake etter mørketiden, men vi så den skinne bak fjellene og så viiidt på fjelltoppene. Det var -12 grader ved bilen og kaldere der vi gikk langs elven. Hunden måtte få på seg en dekken, da ble han glad og løp lykkelig rundt resten av turen. Det er et så spesielt lyst her nord nå i januar (ja, i hele mørketiden, egentlig), lett rosa med et pent blåskjær. Etter å ha gått en times tid, fant mannen min og jeg oss en fin liten haug vi kunne sette oss på, litt opp fra elven slik at det ble litt varmere, og i ly for en liten vind. Vi pakket oss inn i en kamelhårskappe vi kjøpte for flere år siden i Tunisia, tok frem termosen og spiste lunsjen vår. Kos 🙂
Åh, vilket superpris!
Det första skidminne jag kommer och tänka på är förra vintern, dagen innan julafton, då jag hade planerat att åka mitt första långpass. Det var kallare än jag planerat och då går det ju åt en hel del vätska till att värma upp luften. Redan efter första varvet (10 km) var jag väldigt törstig. Samtidigt hade den lokala skidklubben träning, iklädda tomtedräkter, där de serverade (till sig själva) julmust. Jag kommer fortfarande ihåg den väldiga avundsjuka jag kände, och som bara växte ju törstigare jag blev! Sen dess har jag lärt mig att även skidåkning kräver att man har vätska med sig om man ska vara ute länge 🙂
Vi är på Kommunskidan-final på 80-talet (kommer inte ihåg årtalet) i Trehörningsjö och jag är jätte laddad, det börjar med en ganska lång uppförs backe tro det eller ej vem har världens bakhalaste skidor!!! JAG. Gissa vem som blev sist och förb…. det blev droppen, tävlade inte mer!!!!
Hej Terese!
Hoppas du har det kanon i Bad Garstein, var själv i Österrike när jag var liten och det var såå härlig skidåkning!
Mitt skidminne kommer dock inte så långt ifrån i avstånd, utan inträffade när jag var i Säfsen för X antal år sen och skulle för första gången åka skidor. Min pappa, min syster och jag samt en kompis familj hade hyrt en stuga i en vecka och efter fix och trix med liftkort och skidhyra skulle vi upp i ”knappliften” – vi snackar alltså en grön, bred backe. Väl uppe (ja, det tog ju inte så lång tid;)) så skulle vi ju såklart ner. Men det var lättare sagt än gjort. Som barn var jag alltid den som skulle vara modig, skulle våga allt i allt från smaker till aktiviteter – men här tog det stopp. Jag stod uppe i backen (backe och backe – som sagt det var ju inte jääättebrant precis) och vägrade åka ner. Pappa försökte tappert men jag talade klart och tydligt om för honom att det INTE GICK! Så tårarna sprutade och paniken spred sig. Min syster däremot, som alltid var den som inte ville smaka nya saker eller testa nya aktiviteter, ställde sig i ”störtloppsposititon” och åkte absolut RAKT ner. Mitt självförtroende blev inte precis bättre av att hon körde ner i ilfart och ju mer folk som började bry sig om hur jag skulle göra – desto mer irriterad blev jag. Men givetvis tog jag mig tillslut ner och innan dagen var slut var det svarta backar som blivit testade. Så trots att jag i flera år efter fick höra denna historia (och mådde lite dåligt av det dessutom, jag ville inte vara den som inte vågade och hade fel..) så har jag i alla fall lärt mig en sak – Allting går, hur motigt det än är och hur osäker, rädd eller skrämmande det ens känns. Så glöm aldrig det – allting går och det som inte går – det går det med!
Ha det som sagt kanon på resan!
När jag var liten, typ 10 år, lånade jag mammas längdskidor. Hade tidigare aldrig stått på skidor och åkte runt vår fruktträdgård. Det var en klar vinterdag solen sken och jag var överlycklig. Ja åkte och åkte vet jag inte minns att jag stakande som sjutton och hade tränningsvärk i flera dagar. Talade dock inte om för mamma vad jag gjort.
Har tänkt att ta upp min skidåkning igen och då vore kläderna inte fel!
Ååå, vad jag skulle bli glad 🙂
Mitt bästa skidminne är när vi var i fjällen hela familjen för första gången, misstänker att jag var kanske 7 år. Det var första gången vi åkte allihopa utom pappa som hade åkt ett par gånger innan. Första dagen som vi skulle ta liften upp till backarna skulle pappa skicka iväg oss en och en, jag skulle åka med pappa allra sist. När pappa skulle skicka iväg mamma gav han tydliga instruktioner till att inte sätta sig ner utan på något vis bara luta sig lite (detta var knappliftar). Och det första mamma gör är att sätter sig ORDENTLIGT ner, haha… Hela veckan var fylld av liknande händelser 😉 Minns speciellt också när syrran hamnade på konstig väg i backen och flög ut bland granarna och jag var tvungen att titta vart hon tog vägen… Och eftersom jag så nogsamt tittade åt hennes håll (som hade fastnat i en gran) flög jag mycket riktigt på samma håll, in i samma gran, haha… Efter detta gav vi oss iväg någon mer vecka med familjen, men kan avslöja att vi aldrig blev någon riktigt skidfamilj. Jag har däremot fastnat för sporten och har varit iväg ett gäng gånger efter denna gången med familjen. I år är det dessutom första gången jag ska åka tjejvasan (första gången för mig på längd sen jag var riktigt liten). Så det hade verkligen passat mig perfekt med ett (ROSA) kitt 🙂
Jag pluggade i Grenoble för några år sedan och åkte längdskidor ( skating) med Ecole Nordique. Som avslutning på säsongen skulle vi köra skidorientering i par. Det var i slutet av mars och snötillgången hade varit extremt dålig under hela säsongen. Lyckligtvis fanns det fortfarande snö kvar på sina ställen. Min partner in crime, tillika tysk, hade åkt hela säsongen i en 80-tals inspirerad slalomdräkt och varje vecka frågade fransoserna honom om han inte var lite för varm i den.
-Nein, nein, svarade han lika klämkäckt varje gång.
Han och jag skulle alltså köra i lag tillsammans och halva loppet gick hur fint som helst. Dessvärre gick hans stav sönder då vi endast hade tre kontroller kvar. Så därefter gick det mycket långsammare och det slutade naturligtvis med att vi kom sist in i mål. Fast lika glada ändå. Och Günther, som tysken hette, erkände senare att jo, han hade varit lite för varm.
Det minnet får mig alltid att tänka på om Günther fortfarande åker omkring i sin overall eller om han har bytt sig till något lite lättare. Craft kanske?
Julafton för ett antal år sedan då jag och min syster skulle ut med de gamla längdskidorna och försmå pjäxorna för att pulsa oss fram i snön. Efter 1/4 del av spårets längd kom första vurpan och sedan fortsatte dem bara att rulla på. Sammanlagt ramlade vi 10ggr var, hade snö innanför kläderna och var väldigt böta pga detta. Trots det var humöret på topp och vi fick en super fin julafton tillsammans och en riktigt bra början på dagen. Vi kunde inte annat än skratta 🙂
En solig dag i Trysil, perfekt hårda backar. Jag är ensam tjej med fyra killar. Får stå på för att komma upp i samma hastighet och trycka rejält i svängarna. Varje åk är som en prövning för kondition och mjölksyra. Och så är det dags för backe 30, svart backe. Bra fart, härlig känsla som snabbt byts ut mot smärta och rädsla. Efter ett krön är det ett isparti som gör att mina skidor inte skär fast. Jag ramlar, skidor och stavar flyger all sin värld. Omtöcknad men vaken kommer jag upp och kan ta mig ner för backen. Nu fyra år efter har jag fortfarande ett jack i höger lårmuskel men lyckan att komma ut i skidbacken är lika stor och adrenalinet fortsätter att spruta när det är dags att ge sig ner för backen!
Mitt bästa skidminne är när jag som liten snörade på mig de gamla, gamla längdsikdorna och åkte runt runt kvarteret åtskilliga gånger. Många gånger fanns det knappt ens snö, men det var så rogivande att få vara för sig själv en stund.
När jag som sex-åring kommit upp till Funäsdalen med familjen hade vi suttit i bilen så många timmar att det bara pirrade av rastlöshet i mina små skidåkarben. Så fort vi kom fram kastade jag mig på skidorna och frågade mina föräldrar som höll på att packa ur bilen om jag fick åka iväg i spåret själv. ”Jaja, gör det men var inte borta för länge!” sa de glatt. Och iväg åkte jag! Och åkte, åkte och åkte… Jag råkade visst välja det väldigt långa spåret och inte det korta som jag hade tänkt/trott. Efter ett par timmar kom jag tillbaka och fann en mamma i upplösningstillstånd som hade ringt polisen (!) medan pappa var ute och skidade och letade efter mig. Jag själv somnade snabbt efter den ansträngande turen men mina föräldrar berättar fortfarande den här historien med en gnutta ångest i rösten.
Hoppas att ni får en härlig skidvecka!!
Förra året så stack min sambo och jag till fjällen med hans familj. Jag hade inte stått på skidorna sedan skolan (ca 10år) så jag var lätt nervös. Första dagen skidade vi bara 1 h, ganska lätt och jag började få mersmak. Följande dag hittade vi en runda på 12 km som vi bestämde oss för. Det var en tuff runda. Bakhala skidor hård vind och mycket backar. Men känslan när vi kom i ”mål” efter 12 km var fantastisk! De sista km kändes det som ”aldrig mer” och efter målgång så kändes det som igenigen!! Och nu är snön här, och det lär bli mycket mer!
Snö och skidåkning har varit sjävlklara inslag i mitt liv. Är nästintill född i skidbacken och stod på mina första slalomskidor när jag var knappt två år! Har åkt hela mitt liv, även om jag avslutade med min tävlingskarriär efter skidgymnasiet. Då jobbade jag istället en period som skidlärare i fjällen.
Och det var då som jag en kall (-27 grader) morgon ser hur en människa, likt bambi på hal is, tar sig fram mot mig. Trots denna, allt annat än okomplicerade promenad på ca. 50m, så är det enda som jag egentligen lägger märke till ett enda stort vitt leende! På knagglig engelska så visar det sig att mannen kommer från Kenya. Han har, innan gårdagen, aldrig i sitt liv sett varken snö eller skidåkare, men blev så facinerad att han bestämde sig för att det där skulle han fixa.
Första lektionen gick åt till att försöka få ordning på skidor och stavar och att försöka ta sig fram på platta marken utan att ramla varje meter. Men denna positiva människa, med det ständigt bländvita leendet, var så fokuserad på att lära sig åka slalom, att innan tredje dagen passerat så klarade han att åka hela barnbacken! Liften fixade han själv både på och av. Åkningen utför backen gick med stora fina svängar, till en början i en ganska sällsynt egenkomponerad stil. Men det gick. Och han kunde stanna. Jag blev så otroligt facinerad av denna människa! Han lärde mig minst lika mycket under dessa dagar, även om han själv hade svårt att tro det.
Jag minns alla gånger man skulle åka längd som barn på det lilla elljusspåret hemma. Man hade gått och längtat hela hösten (och ibland hela vintern också) på att det skulle komma tillräckligt med snö så att de kunde spåra. Sen vallade morfar skidorna (alltid bakhalt och så det laggade på ;-)) medan mormor stod för varm saft och hembakade skorpor i mullestugan. Det är skidåkning! 😉
När jag var liten åkte vi varje sports- och påsklov upp til min gammelmosters lilla stuga på fjällen. Min familj med min moster och mina kusiner. Och varje dag åkte vi skidor. Jag minns speciellt hur skönt det var vid påsktider. Det var soligt och varmt. Och jag är jo norska förstås så då blev det den där traditionella norska rasten med korvgrillning, appelsin och kvikk lunsj (norsk chocklad som vi äter när vi är ”ute på tur”)
Jag tror att min kärlek till skidåkning kommer just från dom här barndomssemestrena. Nu längtar jag som en galen efter snöen som inte verkar komma i år:(
Ha det så kul på skidsemester!
Bästa skidminnet var under förra årets Tjejvasa. Jag hade inte åkt skidor sedan jag var barn och aldrig något tävling, tekniken var usel i början och jag hade inga stora förväntningar inför loppet. Men det gick jättebra och den känslan i Eldris kommer jag aldrig glömma. Jag hade slitet i nära 2 mil utan vidare fäste och var riktigt trött, men när jag tittade på den klockan som satt på ett träd när jag lämnade stationen i Eldris insåg jag att jag skulle kunna få en tid under 3 timmar och det gav mig massor av ny energi. Det hade jag aldrig kunnat trott, men lycklig åkte jag i mål på 2h 51 min. Mycket tack vare alla glada påhejande människor längs spåret!
Mitt största och första skidminne är när jag och en vän åkte till Storlien för att åka skidor och ha en rolig vecka. Vi skymtade prinsessan Madelaine och prins Philip i liftkön och de såg väldigt proffsiga ut. När vi staplat oss upp för liften och stod redo att anta utmaningen slalom åkte Madelaine graciöst över kanten. Vi tittade på varandra och sa kan hon kan vi! Gjort! Vi vickade på höften till höger o vänster och smack så åkte jag rakt in i Madeleine som hade stannat i backen. Vi stupade bägge och efter 2 sekunder och när snön var borta från mitt huvud var jag upplyft att två säpo vakter. De hjälpte mig ner sen stannade jag nere resten av veckan!
Mitt första och enda skidminne är ifrån när jag var 10-15 år och min morbrors familj bjöd med mig upp till Sälen. Där bodde vi hos bekanta till dem, åt underbara middagar och hade fantastiska dagar i backen. Underbart, hoppas kunna åka på skidresa snart igen. Antingen till Sälen eller någon helt ny plats!
Min första kontakt med skidåkning över huvud taget var i Järvsö där 15-åriga jag och min familj var på besök. Jag har alltid haft sällskapsresorna som filmfavoriter, speciellt då snow roller-varianten. Därför trodde jag i min enfald att detta skulle vara lätt, både nedförs och slätförs. Det enda jag behövde göra var ju att vila på dalskidan. Det visade sig att det inte var så lätt som det såg ut och i min första riktiga backe fick jag för mycket bakvikt och lade mig ner bakåt för att sakta ner farten. Resultatet blev dock inte som tänkt och jag åkte hela backen ned, liggandes med kroppen på bakdelarna av skidorna med huvudet dunsandes upp och ner i snön. I mitt 15-åriga och hormonstinna sinne skämdes jag som attan och gick röd i ansiktet och satte mig på en bänk i skymundan. Jag åkte inte mer skidor under det Järvsöbesöket och det tog lång tid innan jag ställde mig på ett par skidor igen. Sällskapsresan har dock aldrig rubbats från sin plats som favorit.
Mitt bästa skidminne är från förra året när jag skulle visa min älskade man hur man åker, han är inte svensk och har aldrig sett snö innan men ändå kom orden ”Det där är inte speciellt svårt!” över hans läppar.
Han fick låna pappas skidutrustning och vi begav oss för att provåka på ängen nedanför. Jag åkte iväg och tänkte inte på att ens titta bakåt eftersom det här ju var så lätt enligt honom. Men när jag frågade om det gick bra efter ett tag och inte fick ett svar fick jag titta bak och insåg at jag tappat bort honom, så jag fick helt sonika vända om och leta. 10m från huset var det en pytteliten backe och där låg han och sprattlade och visste varken hur han skulle ta av sig skidorna eller resa sig upp. Efter lite hjälp ställde han sig upp igen och hann åka ungefär lika långt innan han trillade igen. Det tog oss hur lång tid som helst att bara ta oss ner för backen, men han var på bra humör hela tiden ändå och har inte gett upp än! Snart ska han lära sig slalom…
Gaaaaah stort vill ha!! Behöver – oh yes.
Jag har ett minne som kommer fram varje gång jag ska ut och åka. Det var första gången jag och min ppojkvän (nu man) skulle åka tillsammans. Jag – orutinerad och feg. Vågade inte bromsa nerför i rädsla att trassla ihop skidorna.
Det slutade narurligtvis med världens vurpa. Är fortfarande feg i nerförsbackar.
Jag kommer ihåg hur det var innan jag fick årets julklapp; jag körde i spåret med mammas gamla tävlingsskidor från början av åttiotalet. Kanske inget fel med det, förutom att pjäxorna var tre nummer för stora så jag fyllde upp med mormors hemmastickade raggsockor. Detta var dock inget fullgott substitut till pjäxor i rätt storlek, och detta fick jag uppleva på två ställen i vår ”2-kilometersslinga” där jag varje gång fick slänga mig på sidan för att inte köra full fart åt skogen. Mina fötter hade fritt spelrum inne i pjäxorna och det var omöjligt att styra. Men rakt fram gick ju bra! Härliga minnen, även om det bara blir ett minne blott nu 😀
Jag är väldigt nyligen insatt i detta med längdskidor och är i min uppstart just nu. Tidigare har det bara varit bräda och utför som lockat mig inom det alpina, men efter en utmaning om Vasaloppet har jag numera blivit frälst på längdskidor också! Att åka upp till Sälen i en vecka och ta sig igenom många jobbiga och tunga mil var inte det enklaste för oss nybörjare. Men med enormt mycket vilja, bångstyriga skidor och mjölksyra snittade vi 5 mil om dagen. Det var otroligt mycket skratt, men även perioder då det var nära att vi gav upp. Det minne både jag och Linn skrattar gott åt idag är att det bara var några veckor sedan vi låg utslagna i spåret upp i Sälen i minusgrader med gråten i halsen och frågade vad tusan vi hade gett oss in på. Vi saknade både talang och teknik, men ändå hade vi lyckats åka två mil och övervägde skotertaxi för att komma hem. Alternativt frysa fast i spåret där vi låg. Men efter lite pepp ryckte vi upp oss igen och tog hos hemåt igen. Viljan att klara av Vasaloppet sporrade oss hela vägen hem! Resterande av veckan gick betydligt bättre och idag känner vi att vi har koll och tillräckligt med teknik för att njuta av Vasaloppet. En otrolig vändning, lite träningsvilja och vinnarskalle kan ta en långt! Vi kanske ses vis startlinjen 🙂
Jag har hur många skidminnen som helst eftersom jag växt upp på ett par skidor 🙂 Men överlag så har det varit roligast när hela familjen tillsammans gett sig ut på havsisen och åkt på härliga skoterspår, drivsnö eller i härlig nysnö. Bara känslan av att va tillsammans är så härlig!
Mitt bästa skidminne är VASALOPPET 2010.
Jag köpte mina skidor 3 veckor innan och hade totalt (under hela min livstid) åkt 6 mil när jag stod på starten till Öppet Spår.
Mitt enda mål var att ta mig runt och få en uppfattning om HUR långt 9mil är på skidor… det var långt men jag njöt hela tiden och tog varje etapp för sig.
Snart är det fika igen tänkte jag när det blev tungt, snart är det blåbärssoppa och vetebulle, åh så gott! Det funkade för mig!
Dessutom ville jag inte att de som följde mig via smstjänsten skulle få ett sms där det stod att jag hade avbrutit.
I år är det dags igen och då behövs en ny, fräsch outfit!
Trevlig resa!
Mitt bästa skidminne är från förra året.Jag hade blivit utmanad att köra halvklassikern och halvvasan var vår första gren. Med tanke på vintern som var hade jag lyckats få ihop en hel del träningstimmar men jag hade bara åkt 2 mil som längst och var ganska nervös över hur jag skulle klara av 4,5 mil. Tävlingsdagen bjöd på klarblå himmel och strålande sol och jag hade så kul under loppet och det var en så häftig känsla att gå i mål i Mora. Där och då fick jag verkligen mersmak på längdskidåkning!
Ett skidminne jag aldrig glömmer är då jag och två kompisar skulle åka skidor i Bydalen på en friluftsdag i gymnasiet. Eftersom vi inte kunde vägen på fjället så bra så hängde en lärare med oss. Det var det värsta jag varit med om! Den här läraren var utrustad med breda, rejäla turskidor och tog oss genom ett litet spår som ingen verkade ha åkt i innan, i en meter djupsnö. Vi på våra smala gamla skolans låneskidor ramlade ungefär var 4:e meter, och halvt skrattandes halft grinandes så tog vi oss i alla fall igenom den ca 3 timmar långa skidturen! Herregud!!
Mitt bästa minne måste vara från de senaste vintrarna. Jag har alltid varit i fjällen under alla lov, men har aldrig lyckat se en lämmel. Det ändrades under påskens tur till fjällen. Vi var ute på flera turer på kalfjället och vädret var varmt så man kunde njuta rejält och förutom det så dök det upp lämlar lite överallt så det var en fantastisk upplevelse för mig som resulterade i både en massa fina bilder på dessa fina men udda små djur och en rejäl solbränna.
Jag minns när min lillebror skulle lära sig åka längdskidor, han var sisådär 3-4 år. Han kämpade på duktigt men så kom en backe, men inte brydde han sig för det. Så han åkte ner, utan att försöka bromsa. Det gick snabbare och snabbare och snart ramlade han i en snödriva. Vi skyndade oss dit, lyfte upp honom och möttes av ett stort leende som sa ”släpp mig jag måste fortsätta”. Haha!
Mitt minne!
Vi har ett 5 km träningsspår där jag kommer ifrån uppåt innåt i landet. Här tränar skidklubben runt runt och hela samhällets motionärer, spåret går runt ett berg och ska man få några kilometer i kroppen så får man åka runt, runt några gånger. I Julas när jag var hem skulle den traditionella julaftonsåket infinna sig. Det var sol -10 grader. Perfekt! Det första vi möter i spåret är ett helt gäng kompisar. cirka 50 renar står mitt i spåret och ser lagomt smarta ut. Vi åker på och hela ren-högen travar före med ögonlober i panik. Så runt berget vallandes 50 renar, de hängde med hela två varv. Lite småsur över söndertrampade spår fick man bli men nu efteråt är det ett kul minne 😉
Jag är nybörjare men gav mig tusan på att jag skulle åka tjejvasan för två år sedan. Sagt och gjort, jag fixade det. Men förra säsongen hade farsan (som inte åkt längdskidor på 25 år!) skaffat sig ett par och han trodde väl att jag var bra på att åka så vi bestämde att vi skulle ut i spåret en lördagseftermiddag i februari. På med skidorna och sedan bar det av, jag såg inte röken av farsan förrän han varvade mig 20 minuter senare. Han frågade vart jag tog vägen? jag svarande att jag nog inte var lika talangfull som han och flåsade vidare, och det enda jag såg av honom (igen!) var den där blå ryggtavlan som försvann långt bort mot horisonten!
Jag hade i stort sett aldrig stått på ett par skidor. Men min dåvarande sambo (numera man) har alltid åkt och alltid älskat det. Och ett gemensamt träningsintresse har vi alltid haft, så jag tänkte att varför inte testa även det där med längdskidor.
Så jag lånade ett par av hans 15 år gamla juniorskidor. Han hade ju storlek 44 i pjäxor så dom kunde jag inte ha. Där emot hittade jag ett par (med de urgamla bindningarna) på en second hand. En storlek för små, men det fick gå.
Premiärturen skulle ske under ett besök hos mina föräldrar i Småland. I Göteborg fanns så klart ingen snö. Men total rookie i ett kuperat och krokigt elljusspår som till på köpet var rätt sladdrigt och sönderkört… efter några vurpor hamnade jag till slut längst ner i en backe med huvudet 5 cm från en jättestubbe. Det kunde ha slutat riktigt illa. VIlken premiär?!!
Men skamm den som ger sig. Dom senaste åren har jag spenderat en del tid på Idre fjäll i perfekta platta spår, och då är skidåkning riktigt härligt även för en rookie som mig 🙂
Ett skidminne för mig är när jag var ca 11-12 år gammal och det äntligen hade kommit snö. Jag hade sett skidtävlingar på tv:n den vintern och fick för mig att jag skulle börja satsa på längdskidåkning. Jg visste att jag hade skidor nere i källaren så efter skolan sökte jag fram allt jag behövde. Pjäxor (för små), skidor (mycket mycket för korta och absolut inte vallade) & mammas stavar för jag hittade inte mina egna (mycket mycket för långa). Så tog jag mig iväg till spånbanan som jag visste var skidspår om vintern. Jag satte skidorna på och började stapla mig iväg. Och jisses vad jag fick stapla, det var OMÖJLIGT att komma framåt. Men jag var envis, och kämpa alldeles för länge för att ta mig runt den kortaste banan på 1,2km. Sen grät jag hela vägen hem och förstod inte vad som hade gått fel, på tv:n såg ju allt så lätt ut. När mamma väl kom hem förklarade hon att det i vissa sporter kunde bero på utrustningen då det gick dåligt, det hjälpte väl humöret lite uppåt. Jag sgjorde aldrig min satsning på längdskidåkning efter det, men idag älskar jag skidspåret de gånger jag tar mig ut med BRA utrustning 🙂
Jag har inget skidminne. Jag har nämligen aldrig stått på ett par skidor. Dock har jag alltid varit sugen på att prova och vad hade inte varit en bra morot om inte att vinna detta pris!
Haha! Jag glömmer aldrig första gången jag åkte längskidor.
Det var under OS i Vancouver. Jag blev så imponerad av alla skidåkare och blev helt övertaggad på att åka längskidor.
Så jag drog med mig pappa ut i spåret som är en gammal längdskidåkare.
Det gick bra till en början när det var raksträcka..tills det kom en AAAALLDELES för brant backe för en nybörjare som mig.
Min första tanke var:
– Jaha, och det kanske hade varit bra om jag lärt mig hur man svänger innan jag åker störtlopp för typ Mounteverest.
Mer hann jag inte tänka innan jag låg där i snön.. i ett dike..all by myself och självklart var allt pappas fel.
Han skrattade bara åt mig och det gjorde ju inte saken bättre. Haha!
Men så här i efterhand kan jag faktiskt också tycka att det är lite roligt så varje gång jag åker i en nedförsbacke så säger jag alltid till dom runt om mig att dom åker efter mig på egen risk. Lite pinsamt!
Vinner jag träningsstället kanske dom inte känner igen mig nästa gång 😉
Men det bästa av allt är faktiskt att jag inte gav upp, utan att jag fortsatte åka och vill verkligen lära mig. Det blir säkert ännu roligare när man ser bra ut i skidbacken med nya träningskläder.. eller i diket om man vill köra min stil. Haha!
Ååå bästa minnet är från när jag var liten och det ”alltid” var snö på vintern även i Göteborg. Mina föräldrar och jag samt alla kompisar m sina föräldrar…jag kan gissa att vi var ca 15 personer som drog iväg m längdskidor, varm choklad och sötlimpa m ost. Sen åkte vi upp i skogen på ”slingan” och skidade i sakta mak. Efter nån timme stannade vi på en stor öppen plats och fikade och lekte, sen väntade den läskiga nedförsbacken. Stor lycka när man klarade den för första gången. Efter några timmar utomhus så var vi hemma i radhusområdet igen. Denna längdtur som kändes oändlig när man var liten är dryga 5 km och inte fullt så oändlig längre:)
Mitt bästa minne var när jag första gången klarade att åka Tjejvasan! 30 km svettig och slitig glädje. Stort ögonblick för mig då jag ”bara” hade åkt milen som längst!
Oh vad kul att sitta och tänka tillbaka på alla skidturer. När man åker mer på vilja än teknik händer det både det ena och det andra dråpligare än det andra, svårt att sluta fnissa här i soffan. Men ett minne ska jag dela med mig.
Mitt skidminne är från ett träningspass inför vasaloppet för 2 år sedan.Hade planerat för ett långpass men det enda spår som fanns tillgängligt var ett 2 km spår. Men jag är inte den som är den så runt runt runt for jag. Efter sisådär 10 varv stannar en man mig och utbrister ”du tjejen, jag måste bara fråga, är du helt dum i huvudet….?! eller förresten, du kanske ska åka vasaloppet?” Haha frågan är om man inte i det läget skulle kunnat svara Ja på båda 😉
Hej!
Tänkte berätta om två väldigt olika skidminnen som jag har. De är som natt och dag.
Mitt första minne är den årliga skidtävlingen vi hade på vår låg- och mellanstadieskola, Lilla vasaloppet. Jag rent ut sagt avskydde längdskidor och var heller inget vidare bra på det, och försökte alltid hitta på ursäkter att slippa delta. ”Mina pjäxor är för små” ”Jag är förkyld”
Enda sedan dess har jag alltid sagt att jag inte gillar att åka längdskidor, baserat på mina dåliga barndomsminnen. Tills förra vintern, då jag följde med min pojkvän och hans föräldrar upp till deras fjällstuga.
Motvilligt gick jag med på att följa med ut i längdspåret, och jag var fast!
Vilken härlig motionsform som både ger frisk luft och gör en så glad. Det hade jag aldrig trott och detta är ett bra exempel på att man alltid ska ge saker en andra chans.
Ett gammalt dåligt minne från barndomen är nu omvandlat till ett underbart minne från ett vackert vinterlandskap med längdskidåkning varje dag! Nu längtar jag tills nästa gång det blir av, då skulle inte nya kläder sitta fel! 🙂
Hej!
Jag glömmer aldrig av när jag var dum nog att låna min pappas långa skidor när vi skulle åka elljus spåret med skolan och allt gick bra tills vi kom till den där jäkla backen. En nedförsbacke, som alla klarade galant utan JAG. Det var en rätt brant backe och jag åkte rätt in i skogen och gjorde illa mig så vida pass att jag knappt kunde gå :/ Jag älskade att åka skidor innan dess(åkte tex mitt egna vasalopp runt huset även när det var barmark), men efter detta har jag aldrig stått på ett par skidor 🙁
När jag var runt åtta år var vi i dalarna för att jag så gärna ville lära mig att åka skidor. Jag ville dock kunna allting på en och samma gång och efter att ha trillat x antal gånger tog jag av mig utrustningen, kastar den och säger att jag aldrig ska hålla på med denna j*vla skiten igen. Sedan dess har jag inte åkt speciellt mycket skidor men ett roligt minne är det:)
Jag har ett väldigt fint skidminne som jag fått berättat för mig många gånger. Det handlar indirekt om mig och mer direkt om min mormor och morfar. När depressionen blev verklighet i USA i slutet på 20-talet så fick min morfar ut lite pengar och åkte hem till Sverige igen efter att arbetat i staterna i 20 år. Han byggde en gård i Falmark, Västerbotten. En solig vinterdag var min mormor ute på en lång skidtur (hon bodde i en annan by) och precis när hon passerade morfars hus så stöp hon i backen och han sprang ut för att hjälpa. Så kom det sig att de träffades, blev förälskade, och fick en hel del barn och barnbarn, var av jag kom till 🙂
Skulle så gärna vinna detta till min mamma som är så duktig att hålla igång men dålig på att unna sig nya anpassade kläder till skidåkningen. Mitt ”bästa” minne är detta:
Under en fjällsemester skulle jag, mamma, min faster och kusin passa på att åka längdskidor i fina spår. Jag var ca 6-7 år och 2,5 km-spåret kändes lagom. Grejen var att vi åkte och åkte men kom aldrig fram och det kändes som att vi åkte längre och längre bort och inte runt i ett spår. Jag och min kusin började bli trötta och ledsna lite men blev konstant matade med apelsin och chokladbitar för att hålla energi och humör uppe. Till slut fick vi vända och åka hela vägen tillbaka. Det visade sig att de nyss spårat för en kommande tävling, vilket gjorde att vi missat avfarten till det rätta spåret och hamnade på tävlingspåret istället. Vilket var 3 mil långt till en annan by, så tur att vi vände. Kanske inte konstigt att jag inte blivit lika biten som min mamma av längåkningen, utan nöjer mig med någon runda per år sådär. Men vi fick ju åka i fina spår i alla fall. 🙂
Det måste väl vara när jag och min sambo för första gången tog med våran dotter så hon fick prova på att åka på lånade skidor förra vintern. Hon riktigt älskade detta och har tjatat och frågat om inte snön kommer snart så vi kan åka i år igen.
Hela upplägget med stafettvasan för 6-7 år sedan.
Vi hade fått snygga slimmade dräkter från jobbet så jag såg nästan ut som ett proffs, det var bara slängkappan som saknades för att jag inte skulle tas för en superhjälte. Ut i spåren för att känna på de nyinköpta skidorna med skiddräkten på. Inte som Bambi på hal is, men inte långt ifrån…
Hade inte fått allt för många mil i kroppen när det var dags för stafettvasan. Vi hade fått ihop åtta lag från jobbet och jag hade fått sista sträckan (1,9 mil) efter eget önskemål. Dagen innan hade jag köpte vallatejp på inrådan i nån skidbutik. Precis när jag satt på tejpen säger en kollega -Det ska ju snöa imorgon, tejp är nog ingen bra idé. Jag orkade inte göra om allt så det fick bli tejp på och jag fick nästan staka i nedförsbackarna. Fick en svacka efter milen och står lite avslappnat i en nerförsbacke när jag ser godis i mitt spår – cocosprickar! Med taggarna upp! Det blev tvärstopp och jag föll på näsan.
I sista vallaboden fick jag i alla fall hjälp med att ta bort tejpen och jag fick upp lite fart. Tror vi tappat en mittenplacering till att vara näst sist. Kämpar på bra och kommer till upploppsrakan, vänder mig om och ser den som ligger sist (av de från jobbet). Tänker att jag ska lägga på en superspurt men blir för exalterad och faller i backen – på raksträckan. Skandal! Upp på skidorna snabbt som ögat tänker jag men snubblar på mina egna stavar och precis när jag ska upp för andra gången passerar Maria mig. Den glädje som strålar ur hennes ögon när hon inser att det är mig hon passerar är så smittande att jag blir så glad för hennes skull.
Vi kom sista av våra åtta lag men det var en otroligt rolig resa med träning (allt för lite), sammankomst dagen innan med kollegorna och hela loppet. Fler stafettvasor åt folket! =)
Åh, vad jag önskar att jag hade ett längdminne att skriva ner till dig! Jag ska åka Tjejvasan OCH Halvvasan nu i februari (avslutar min Tjejklassiker och påbörjar min Halvklassiker, det är två dagar emellan), och jag har aldrig stått på ett par skidor. Aldrig. Jag skulle varit på träningsläger med en kompis i helgen, men istället ligger jag hemma på soffan med hög feber… Så mitt skidminne får bli en ledsen önskan om snö snart, lån av rullskidor och kanske ett fint set med kläder för längdåkning?
Ett av mina bästa skidminnen sträcker sig några år bakåt i tiden. Efter en intensiv vecka i Sälen med mycket utförsåkning bestämde jag mig för att testa på det här med längd igen. Skulle det vara lika tråkigt som jag mindes det?
Jag lånade en kompis utrustning och begav mig till ett längdskidspår som fanns precis utanför stugan. Hur skulle detta gå? Hur jobbigt skulle det bli? Hur tråkigt skulle jag tycka att det var?
Efter dom första stavtagen kändes det som om jag flög fram medans jag färdades längre och längre in i skogen och bort ifrån stugor och civilisation. Det blev helt knäpptyst, bara mina andetag och skidornas skrapande mot snön hördes. Jag stannade upp och andades in den friska luften och kände mig totalt mentalt avslappnad och harmonisk. Bara jag och naturen. Helt själv.
Även om skidturen inte varade mer än en timme är detta ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Det fick mig att hitta lugnet och fylla på depåerna igen i en annars stressad vardag.
Nu är jag inte ”skidlös” längre utan är ägare till både ett par längd- och rullskidor.
Mitt största skidminne är från när jag var liten, kanske nio-tio år och var i Säfsen för att åka slalom med familjen. Jag hade aldrig stått på ett par slalomskidor förut men var sådär självsäker som barn kan vara. Jag började med de små backarna, men lyckades aldrig få in den där rätta tekniken med slalom utan plogade mest ner för backarna. Trots att jag inte kunde åka var jag så bestämd att jag skulle åka de svarta, branta backarna. Första gången försökte jag ploga mig ner, men såklart går inte det så jag voltade ner för backen med skidorna som hade åkt av efter halva backen. Men jag gav inte upp för det, jag skulle ta mig ner för en svart backe. Andra gången gick inte bättre den. Pappa var nog tvungen att säga att jag nog borde lära mig tekniken först. Om man var sådär självsäker nu! Mitt första mål är i alla fall att lära mig åka på längden, som nyinflyttad Ö-viksbo, då kan man väl i alla fall inte volta nedför en svart backe.
Sälen. Kalven runt. -10. Strålande sol. Bästa sällskapet. Stillhet. Våffla och varm choklad. Lycka. Total lycka.
Mitt minne är inte från ett specifikt tillfälle, utan från utedagar vi hade varje vinter, min familj, när jag var yngre. Vi hade ett fantastiskt fint spår i närheten av vår stuga i Sälen, där vi åkte längdskidor. Spåret var väl kanske 5-7km långt, och halvvägs stannade vi alltid, pappa grävde fram en ”bänk” i snön om det inte redan fanns en, och så satt vi där i solen och drack varm choklad och åt mammas hembakta bullar, eller tunnbrödrullar vi gjort och tagit med oss. Har familjen så långt borta numera, och blir riktigt varm i kroppen när jag tänker tillbaka på våra härliga skiddagar ute i spåret!
Det måste nog vara för ungefär två veckor sedan då jag stod på ett par längdskidor för första gången, min vän var övertygad om att mina hyrda vallningsfria skidor behövde vallas så det tog tvärstopp sisådär tre gånger på 20 meter och jag drullade omkull, till alla inne på afterskins stora glädje då de hade full uppsikt på mina tappra försök.
Mitt bästa skidminne var för tio år sedan när jag blev riktigt skidåkningsfrälst! Tillsammans med både föräldrar och syskon var jag i norra Finland för att ta del av naturen och ett riktigt vinterlandskap. Vi hyrde skidor och åkte ut på flera dagsturer och njöt av de fina naturupplevelserna och av att vara tillsammans. Det var den senaste gången vi reste iväg som familj, så det är verkligen ett kärt minne för mig. Sedan dess har jag försökt att ta mig ut på skidorna varje vinter!
I julas var jag och hela min släkt uppe i Idre och åkte skidor. Då jag alltid varit intresserad av längdskidor på tv bestämde jag mig för att köpa ett par skidor i höstas som fick följa med upp då snön lyser med sin frånvaro i Östergötland och jag ej fått inviga dem. Med stappliga ben ställde jag mig på stugbyspåret, ett enligt beskrivningarna ett lätt kuperat spår på ca 8 km. Iförd fleecejacka och tunna mjukisbyxor (som inte var vindtäta visade sig det) slet jag mig runt spåret ner för branta backar och sedan upp för dem igen tog jag mig runt det kalla, men otroligt vackra landskapet. Jag var otroligt stolt över mig själv, att jag puschade mig själv runt spåret trots att benen skakade av kylan och att jag gav mig på det flera gånger under den där veckan. Iförd pappas förstora termobyxor med ett åtdraget skärp och hängslen. Det är dags att skaffa passande skidkläder, för skidorna ska snart på igen!
Jag har många fina skid minnen tillsammans med familj och släkt då vi åker längdskidor på sjön vackra soliga vinter dagar. Men ett av de minnena som jag kan börja skratta åt när som helst är då jag och två tjej kompisar för ett antal år sedan skulle åka lite skidor. Vi åker på ett helt plant spår när den ena tjejen skriker ”nej nej” och börjar tappa balansen, viftar med armarna och ramlar. I fallet får hon på något konstigt sätt in staven i munnen och slår ut halva tanden! Det kan låta som ett tragiskt minne men vi alla bröt ihop av skratt och har roligt åt hennes min och gester än idag. Hon har även en plast tand nu så det minnet bär hon alltid med sig, och har inte heller åkt skidor sedan dess.
Ett minne som jag har ganska färskt från förra året, då jag och tre arbetskamrater var i Sälen på träningsläger för att träna inför stafettvasan 2011.
Det är ingen av oss som är något speciellt proffs på skidor och detta var min första säsong som vuxen som jag åkte längd. Vi kom till en väldigt brant backe som naturligtvis avslutades med en 90 graders kurva längst ner.
Två av tjejerna svischade ner för backen och kvar stod jag och en Maria. Maria sa: ”Nej, här kommer jag att gå ner” och tog av sig skidorna och började knalla ner för backen. Själv så tänkte jag typ ..Hur svårt kan det va lixom och började åka ner.
Insåg rätt snart att backen var bra mycket brantare och längre än vad jag fått intryck av från början. Benen blev mer och mer stela/skakiga och det gick fortare och fortare. Väl nere i kurvan så försökte jag parera så gott det gick, men det var ju inga spår längst ner i kurvan och min kurvteknik är inget att hänga i julgranen. Utan det gick rakt fram i full fart väldigt nära både träd och busksnår, genom en snödriva och ni ska inte tro det tog stopp där. Nej, jag flög ner för en slänt och landande på en skoterled innan jag ramlade.
Jag skrattade så jag grät då jag reste mig upp och jag kan lova att mina kompisar gjorde detsamma. Varje gång vi pratar om turen runt kalven så börjar vi gapskratta. Shitt, vilken flygtur det blev. Men en rolig helg hade vi iaf .
Snart ska vi på träningsläger igen…..hehe…händer säkert något tok då med 🙂
KOmmer ihåg när vi körde längdskidåkning på skolgympan i gymnasiet. Ingen hade med egen utrustning = låna av skolan. Skolans utrustning var köpt typ 82, så du kan ju tänka hur den såg ut. Alla stavar var krokiga och hittade du två som var nästan lika långa hade du tur. Skiderna hade brakat av på flera ställen och var tejpade med silvertejp. Skorna, ja det fanns 1 par 37 å 3 38or. Och vi var 15 tjejer.
Nåväl, vi kom oss iväg och helt plötsligt stod vi inför en backe som slutade i en kurva. För vår del slutade vi i en hög nere i backen, alla på varandra, för att ingen fick det svängt.
Som tur är jag bättre på att skida idag.
Wow! Jättefina kläder!
Mitt första längdskidåkningstillfälle var nog när jag var så mycket som 16 år. Åkte upp med en vän och hennes mamma och vi begav oss ut på en 13 km lång runda. Första hälften gick i princip BARA uppför. Jag tänkte flera gånger: ”Vad sjutton har jag gett mig in på??!” 😮
Men när vi efter mycket kraftansträning kom upp på ”toppen” satte vi oss med en macka och varm choklad. HELT UNDERBART!
Sen gick det mestadels nedför på vägen hem. Helt ok avslutning för slutkörda muskler. 🙂
Mitt första och starkaste skidminne är när jag sex år gammal slet i en hel dag på Funäsdalsberget för att slutligen komma till den omtalade våffelstugan. Nygräddade våfflor, hjortronsylt och grädde samt en varm stuga med öppen spis var det som drev mig att slita över milen på de små skidorna. Och slutligen, efter mycket om och men kom vi äntligen fram! Skidorna åkte snabbt av och jag rusade mot dörren, men lyckan tog snabbt slut… STÄNGT IDAG! Det vara alltså bara att vända om hem igen utan varma våfflor i den lilla magen.
Hej!!!
Jag har tyvärr inget skidminne att dela med mig av, men jag skulle gärna vilja skapa mig ett… Om jag vinner detta setet kommer jag att anmäla mig till vasaloppet nästa år, och skapa mig ett fantastiskt minne som jag kan dela med mig av då!!!!
Kram Mariana
Har ett väldigt ’ömt’ minne från förra året. Har aldrig åkt längdskidor men eftersom det var andra vintern med kolossalt mycket snö tom i Stockholm så köpte jag all utrustning jag behövde och tänkte att ’det här kan väl inte vara så svårt’. Och visst, det var inte alls svårt sålänge det var plant men för att över huvud taget komma ut på spåret som bara ligger runt knuten hemma var jag tvungen att ta mig ner för en backe med massa träd. Envis som synden skulle jag åka ner men efter tre praktfulla rovor på en bål som fyra månader tidigare fött ett barn fick jag låta bli några veckor och när jag började igen fick jag nesligen promenera nerför alla lite brantare backar. Det gjorde nog mest ont i egot. I år hade jag planen att be om en lektion i nerförsåkning hos lokala skidklubben men ingen snö så långt ögat kan nå så jag väntar och längtar för mitt ego kräver upprättelse!
Skidminne: Nyinflyttad från Stockholm till norrlands inland. Jag hade bestämt mig för att börja åka längdskidor, ska nämnas att jag då var i 40 årsåldern, och hade aldrig stått på ett par skidor. kaxigt hade jag köpt mig ett par skidor och i byn där jag bodde hade jag sett att de hade ett jättefint , kuperat elljusspår. Jag hämtar skidorna och ska precis spänna på dem när sambon frågar: vars hade du tänkt åka? Jag svarar -Elljusspåret – vars annars? Nja säger han och ler – du kanske först skulle prova på ”slät” mark innan du ger dig på elljusspåret. -Ta en tur på älven först. Sagt och gjort – jag spände på mig skidorna. Jag hade aldrig fattat vilket fart man får med dessa längdskidor, den lilla, lilla nedförsbacken till spåret på den isbelagda älven gjorde att jag världens fart, föll som en kägla. Jag låg utslagen – nästan oförmögen att ta mig upp och ilsken som en bålgeting. Jag hade trott att det var enkelt att åka längdskidor – men det behövs verkligen god teknik för att njuta av det. Nu – har jag har lärt mig – och nu är jag ofta ute och åker – och draghjälp har jag av min jämthund Ajax.
Mitt skidminne:
Vålodalen, milspåret, 13-15 år och precis upptäckt juniorer från landslaget som ser söta ut är på plats.
Jag och kompis ute och harvar i milspåret som är en tuff utmaning med mycket uppför och även en hel del utför. Fnissiga och blyga flyttar vi oss då och då när juniorerna kommer farande i fartdräkter med landslagsfart som skiljer sig drastiskt från våran hemma-sydda-parkas-och-choklad-&-nötblandning-från-mamma-i-en-konken-på-ryggen-fart. Men vid en större och längre nedförsbacke ramlar jag och precis då kommer en sån här fartdräkts-dåre som vi sen länge spanat in. Han har såklart inte en chans att väjja med sin fart och drar rätt ut i djupsnön och snön yr. Han svär, blänger på oss, kravlar tillbaka och försvinner med ljusets hastighet och innan jag kravlat upp.
”Titta han bröt skidan!” säger min kompis. ”Hrmm” säger jag samtidigt som jag visar upp min ena skidas taggiga avslut. Det var alltså min skida som gått av och vi fick menande blickar av juniorer när vi dessutom förstörde spåret på vår väg hem med bruten skida.
För att vinna detta måste jag kanske be min vän illustrera händelsen?
/söl-åkaren i vålis
Åhh, kom direkt att tänka på när jag precis köpt mina nya skidor & skulle ut & åka med en vän i ett spår som för mig var okänt. Nya skidor, väldigt ovan & väldigt ostadig… Vi ger oss iväg & efter ett tag kommer en ordentlig nedförsbacke som slutar med en sväng. Ostadiga jag, på nya skidor, lyckades inte riktigt ta den där svängen i hastigheten vi fått upp! Så för att undvika att hamna i diket fanns det bara en sak att göra, slänga sig åt sidan! Allt gick bara bra, men vi fick oss ett ordentligt skratt! Sen gick det helt klart bättre efter ett par varv, och jag lyckades hålla mig borta från diket! 🙂
Under min utbildning på GIH fick vi möjlighet att under 10 dagar lära oss både utförsåkning, längsåkning och prova på att gå på tur. En av turdagarna delade vi upp oss i grupper om tre. Solen strålade, det var inte ett moln på himlen och när vi kom upp för krönet på berget möttes vi av ett snötäckt landskap så långt ögat kunde nå. Solen reflekterades i den vita pudersnön och det kändes som om vi kommit till himlen på jorden!
Mitt bästa skidminne är från en tur i längdspåret med pappa. Pappa brukar inte åka skidor men denna dag följde han med ut. Det började bra, pappas självförtroende var på topp under början av passet och han hängde glatt på. Jag fick höra en del kommentarer om att det här var ju minsann inte jobbigt eller svårt, men de fick han allt äta upp en liten stund senare. Vi kom till en nerförsbacke, och där fick pappa problem. Han trillade omkull och utbrister ”fan, jävla skidor som ska till att gå baklänges istället för framåt”. Jag började skratta så att jag grät, dels åt kommentaren och dels åt han för han såg alltför rolig ut där han låg i snön.p. Resten av turen gick fint, skidorna gick framåt. Idag kan både jag och pappa skratta åt de där skidorna som gick baklänges 🙂
Mitt bästa skidminne är typ mitt värsta skidminne.
År 1999 när jag var 12 år var jag med min kompis och hennes familj uppe i fjällen, Grövelsjön. En dag när solen sken och det VAR vindstilla bestämde vi oss för att ta en tur på fjällen och till våffelstugan som låg högst upp på fjällen! Mysigt tänker många nu men jag tyckte det var hemskt.
Jag och min familj var inga vana längdskidåkare och hade inte så bra koll på utrustningen. Så jag hade med mig ett par stavar som var ALLDELES för långa. Alltså det var det jobbigaste jag har vart med om, jag fick ju ingen hjälp av stavarna alls det var nästan bara jobbigare att ha dem med mig. Och till råga på att jag hade för långa stavar så blåste det som bara den uppe på fjällen så under hela turen, var det på bristningsgränsen till gråt, men jag höll ihop. Sen hade jag min fina vän som jag kunde byta stavar med emmanåt.
Men vi fick en underbar fin dag på fjällen och vi avslutade den med våfflor och glass i fjällstugan på toppen.
Men nu när jag åker vet jag vad för utrustning som jag ska ha!
I åttan eller nian åkte jag längdskidor i elljusspåren på byns frilufsanläggning tillsammans med en god vän. Vi hade jättemysigt och gillade det verkligen, men när en intressant kille ringde hette det plötsligt att vi var ute och åkte snowboard… Idag känns längdåkning betydligt hetare och nåt man gärna berättar att man sysslar med!
Ett av mina bästa skidminnen är från dagis när jag var 4-5 år gammal. Varje år ordnande mitt dagis ”lilla vasaloppet” där vi barn skulle ta oss runt en bana på några hundra meter. När vi gick i mål fick vi så klart blåbärssopa och en medalj som bestod av en träbricka målad i guld. Jag kommer fortfarande ihåg hur gott blåbärssoppan smakade och hur stolt jag var över min ”medalj”.
Ett skidminne som jag bär med mig är från förra året när mina döttrar fick testa på detta med utförsåkning för första gången.
En av dagarna efter lunch var det dags att ta sig ut i backen igen. Så på med kläder och utrustningen igen. Just denna dag så kom jag i konflikt med den yngsta tjejen gällande knäppning av pjäxor…efter ungefär en halvtimme kamp så gav sig hon iväg mot liften..arg som ett bi och med tårarna tillrandes ner för kinderna. Mitt i backen ner från huset mot liften så vänder hon sig om och ger upp. Gråtandes fram orden mamma kommer det en liten michelingubbe upp för backen och kramar om mig. Efter detta så blev det en bra eftermiddag i backen.
Detta kanske inte är mitt bästa skidminne, men definitivt det som värmer mest i hjärtat.
Mitt bästa skidminne är från förra juldagen när jag och min sambo gav oss ut på morgonen i högbo bruk. Det var enorma mängder snö, fantastiska spår och den helt underbara tystnad som blir av stora mängder snö!
Vi åkte ett par varv i milspåret, helt ensamma, och julen kunde inte bli så mycket bättre!
Mitt bästa skidminne är från en tur med min pappa där målet var Hemfjällsstugan tur och retur. Vi började med att klättra uppåt fjället… Solen sken och vi valde en avstickare för att riktigt ta ut oss. Väl uppe på fjället utan skydd från träd blåste det och på bara en sekund blev det SVINKALLT. Tårarna var nära, men jag bet ihop och fortsatte att klättra. Spåret blåste snabbt igen och vi fick följa skyltarna. Efter en evighet nådde vi Hemfjällsstugan, delade på en Snickers och fortsatte sedan neråt. Det blåste fortfarande iskallt och jag var beredd att stoppa första bästa skoter. När vi sedan kom ner i skogen igen blev det direkt varmt och skidåkningen var underbar. Vips så var alla dåliga upplevelser uppe på fjället som bortblåsta och vi har ett roligt minne att dela. Pappas kommentar ”Ett hus!!!! Nej… En hägring” är och förblir en klassiker.
Mitt skidminne är alldeles färskt, från trettonhelgen 2012, och beskriver en helt galen dag på längdskidor. Vi var två familjer: 4 vuxna, 6 barn mellan 11 och 3 samt en hund som styrde kosan mot längdskidparadiset i Harsa. Efter att ha vallat skidorna samt knäppt på dragpulkan packad med varm choklad och en treåring drog vi ut på det enda spår som tillät hundar: 5 km-slingan. Fem kilometer må låta kort, men när man som mina barn är enbart är fyra år gamla är det rätt långt. Vi var som en cirkus med barn som tävlade med varann, ramlade om vartannat, älskade att åka skidor, hatade att åka skidor, blev matade/mutade med kex, osv, osv. Pappan med dragpulkan gjorde en hjälteinsats och drog till och från TRE barn i pulkan. Men störst hjälteinsats gjorde ändå de ”mellanstora” barnen: 4 & 5 år, som åkte nästan hela sträckan själva! Aldrig har väl lunchen smakat så gott som den dagen.
På eftermiddagen skulle sen jag och den andra mamman ta ”en kort tur” innan vi packade in hela cirkusen i bilarna tillbaks till stugan. Dock studerade vi inte spårkartan ALLS utan gav oss i väg på måfå. Vi hade tänkt oss 3-5 kilometer. Det blev 15. Varav typ 10 gick uppför, och jag hade SJUKT bakhalt. Mörkret höll på att sänka sig och jag var rätt rädd ett tag. Men tillslut såg vi Harsagårdens ljus glimra i fjärran och vi kom hem! Den kvällens middag var det godaste jag ätit i hela mitt liv.
Detta skulle jag behöva för min utmaning, att åka vasaloppet 2013!
Mitt finaste minne är förra våran, spåren var perfekta – 5 grader och jag stannade efter en mil och åt en apelsin i vårsolen. Då är det härligt med skidor!
När jag var i 8-9-årsåldern höll min pappa i längdskidträning inför lite tävlingar runt omkring den lilla Jämtlandsbyn vi bodde i. Vi fick bra teknikträning men det var aldrig någon som hetsade oss till att prestera utan vi barn såg träningen som lek. De olika backarna i elljusspåret fick namn och vi ställde oss på rad och åkte ”tåg” i spåret. Loppen gick sådär, men träningskärleken lever kvar än idag! 🙂
Konstigt nog äger jag inga riktiga skidkläder trots att jag åker så mycket varje vinter. Förra vintern var jag höggravid och missade skidåkningen så det skulle vara grymt roligt att glida runt i Crafts fantastiskt fina kläder den här skidsäsongen.
Kram/Anna
Jag minns när jag var tonåring och min familj åkte till Ramundberget för att åka slalom. Jag hade begagnade pjäxor och skidor som vi bytt till oss på sportbytardagarna hemma. Dagen innan vi skulle åka hem så ramlade jag högst upp i backen så kraftigt att ena pjäxan gick sönder (det var nog ingen vidare kvalitet heller i och för sig)! Sulan satt liksom kvar på skidan och resten av pjäxan satt på foten. Det resulterade i att jag åkte ner för backen med en skida och en halv pjäxa… haha, det måste ha sett roligt ut – för många tittade… och jag tyckte att det var oerhört pinsamt. Resten av skiddagen fick jag sitta och dricka varm choklad på en restaurang och jag var jättesur 🙂
Hoppas att just jag har tur 😀
Förra året läste jag en skidkurs på högskolan som mest handlade om utförsåkning. Men det ingick även två träningspass på längdskidor vilket var en upplevelse för mig som aldrig tidigare stått på ett par! Första passet var tungt och jobbigt men redan till andra passet, som var en nattorientering på skidor, hade min inställning förändrats. Åkning i mörker i skogen med pannlampa och det enda man hör är ljudet från sina egna skidor var underbart. Fick i julklapp mina första skidor så nu väntar jag bara på att snön ska komma också!
Oj, jag har så många minnen från skidåkning – både utför och på längden. Men det bästa är när min pappa drar upp 6-månaders-syrran i en babyryggsäck och kastar sig utför pisten i Riksgränsen. Mormor var livrädd och mamma lite obekväm med detta. Men pappa är (ja, fortfarande 19 år senare!) kung på slalom, så det gick så fint så.
Skulle supergärna vinna detta set så att jag kan åka ut på längd-turer med mina fina föräldrar, om nu snön får fäste i Stockholmstrakterna innan våren tar vid!
Mitt absolut bästa skidminne är ifrån förra året då jag genomförde Halvvasan och därmed slutförde min halvklassisker! Jag ska väl inte sticka under stolen med att uppladdningen hade varit minst sagt usel med endast ett fåtal mils träning…men med perfek väder (klarblå himmel och endast ett fåtal minusgrader), föräldrar som servade en och med en vilja av stål så tog jag mig hela vägen fram, 4,5 mil! Har nog aldrig varit så lycklig som då när jag gick i mål! Än så länge har längtan efter att åka igen inte kommit men jag hoppas de mognar fram allt eftersom! För stämningen i och runt spåret är oslagbar!
I februari är det 2 år sedan vår lilla familj packade in sig i bilen och körde från västkusten till Orsa för en veckas skidsemester. Av någon underlig andledning hade varesig jag och maken åkt skidor tillsammans innan (fast båda på var sitt håll) och målet var att lära den då 4-åriga dottern att stå på skidor. Jag hyrde utrustning för utförsåkning och där i butiken fick jag ett ryck… högg åt mig ett längåkningskit att hyra för en vecka oxå. Jag hade hört att dom hade bra spår men aldrig stått på ett par längdåkningsskidor… Samma eftermiddag begav jag mig ut i ett 6km ”hund & pulka” spår. Efter ett staplande första varv kom jag in i tempot och körde 3 varv, 18 km!!!! Jag älskade det! Gick tillbaka till shoppen, lämnade in hyrskidorna och köpte mig ett längdåkningskit med skidor, stavar, pjäxor och en ny jacka! Här gällde det att smida medans järnet var varmt! 😉 Jag åkte betydligt mer längd än utför den veckan och är sedan dess fast. Det blir i alla fall en vecka per år och jag längtar redan till nästa gång! (ps… vi åkte tillbaka till Orsa under påskhelgen samma år … finns det något bättre än stugsemester i fjällen, bastu, god mat, ett glas vin och en tänd brasa … och lite lätt go träningsvärk förståss” )
Ha en trevlig helg!
Jag har inte åkt skidor på platten sen jag var liten och gick i mellanstadiet, men har iår planerat att börja åka mer längd.
Mitt skidminne är vackra snöiga vintrar på orten norr om Stockholm där jag är uppväxt (när det fortfarande kom massor av snö, varje vinter). Man hade skidor med sån där spiralbindning som gick runt hela skon. Hur alla tog med sig sina skidor till skolan för att åka på gympan runt i skogen och där det var åkbart runt skolbyggnaden, alla var alltid lite avundsjuka på andras skidor för det var alltid någon som hade något lite modernare än en annan. Skidåkning kanske det inte ska kallas, alla hasade sig väl mer eller mindre fram. Men kul och härligt var det!
Som den norrlänning jag är åkte jag mycket skidor när jag var liten men när jag började komma upp i tonåren slog något slint. Jag tappade helt kontrollen över min kropp och hatade att åka skidor. Jag kunde inte åka mer än 2 meter utan att ramla. Droppen kom när jag under första året av gymnasiet skulle åka skidor med klassen under idrotten. Eftersom att jag gick idrottsklass med riksintag hade vi en kille som kom från skåne i klassen som aldrig stått på ett par skidor innan. OCH TILL OCH MED HAN VAR BÄTTRE ÄN MiG! Dock bara marginellt men efter det ställde jag mig inte på ett par skidor förrän denna vinter, 5 år senare.
Nu är jag hookt och satsar på att köra vasaloppet nästa år då det tyvärr var för sent att anmäla sig till i år.
*Några km var väl rättare sagt 2-3 men då man va liten så kändes det rätt långt 😛
Bästa skidminnet: Då jag var liten hade vi en skidtävling i skolan som hette ”bamseloppet”. Då skidade vi via en bana i skogen några km mellan två byar. Det var en riktigt mysig utflykt med massa saftstationer med varm saft och annat skoj. Sedan då man gick i mål så fick man ett diplom 🙂
För ett år sedan var vi tillsammans med min ex-sambos familj upp i Finska Lappland. Det var mörkt och runt -20 grader men vi åkte skidor många gånger med min ex och hans syster. På morgonen innan vi skulle åka tillbaks hem till södra Finland gjorde vi ett 10-kilometers lopp och oj vilken bra start det var till dagen som spenderades annars sittande i bilen. 🙂
Ett härligt skidminne är från då jag åkte tjejvasan 2002. Vi var ett kompisgäng av studenter som bestämde att åka tjejvasan. Innan tränade vi ihop, långpass och teknik. Väl i Mora hade vi med oss två snälla pojkvänner som vallade våra skidor till perfektion och gav oss fina förutsättningar för de tre milen. Tjejvasan det året bjöd på strålande sol och någon minusgrad, en jättehärlig upplevelse!
För att fira 10 år sen sist s är det i år Vasaloppet som gäller och då skulle skidkläderna passa!
Åh mitt bästa (och nära nog enda med tanke på att jag inte åkt sedan dess men nu ska ta upp det igen) är när jag var runt 10 år, precis på väg in i den åldern då man börjar bli medveten om saker och ting, dvs vad som är rätt och vad som är fel. Familjen skulle ut och åka längd en lördag och matsäck var packad och allt var klart. När vi väl ska ge oss ut så visar det sig att mina stavar är på tok för korta varvid min kära pappa tar fram sina egna alpina stavar och ger dem till mig. Min reaktion var givetvis (de var ju ”fel”) att lägga mig ner på garageinfarten och skrika saker i stil med ”aldrig i livet att jag åker mer” och det har jag heller inte gjort…
Så snälla, låt mig få vinna så lovar jag att ta tag i min längskidåkning igen (den här gången med längdstavar)!
Ett av mina första skidminnen är från min första skidtävling. Jag var runt 10 år gammal och hade inte mycket erfarenhet av skidåkning. Känslan när jag tog mej i mål efter 3 tunga km minns jag fortfarande!
Mitt skidminne är lite ledsamt samtidigt som det är väldigt peppande. Jag har aldrig varit en skidtjej. Fick aldrig lära mig när jag var liten, och har alltid varit höjdrädd. Men så för några år sen skulle jag tillsammans med killen och två vänner ge mig ut på en endagstur för att lära mig åka slalom. Redan i sittliften upp kände jag paniken stiga, och när jag hoppade av så råkade jag åka ner i fel backe. Den var alldeles för brant för en nybörjare som jag. Så det dröjde inte många minuter innan jag vred mitt knä så illa så att jag fick åka sittliften ner för backen igen. Väl nere med liften så stjälptes jag ner och landade på mage, likt Bridget Jones. Pinsamt.
Det fina i kråksången är att jag den här vintern kommer ge mig upp i sadeln igen. Jag VILL verkligen lära mig åka skidor både på längden och tvären. En vecka åker vi upp till Vemdalen och det kommer bli den första skidsemestern av många för mig. Det är jag säker på. Finns viljan så funkar resten, eller hur?!
Ett starkt minne är från första och andra gången jag åkte öppet spår. Första gången var pappa men och hejade vid alla ställen han kunde ända fram till Mora. Under det året gick han tyvärr bort alldeles för tidigt och dumt nog åkte jag öppetspår året därpå och höll på att bryta ihop vida alla ställen där pappa året innan stått och hejat på mig!
Mitt bästa skidminne är från när jag var liten. Skidorna var inte direkt som dom är idag utan med spännen som hela tiden lossnade. Vi hade åkt i vad jag tycker flera mil och jag var helt slut. Då kom belöningen.
Vi satte oss i solen på sittunderlag och mamma plockade fram skogaholmslimpa med smör och prickig korv, varm choklad och apelsin till efterrätt. Jag var i sjunde himlen. I vanliga fall åt vi aldrig köpebröd utan bara mammas hembakta och jag ville som alla andra ha skogaholmslimpa. På den tiden hade jag inte vett att uppskatta ett gott hantverk 🙂
Picknicken var pricken över iet och jag längtade när äventyret var över redan till nästa gång!
När jag gick imål efter Kortvasan. Min första gren i Tjejklassikern som jag gjorde för ett par år sedan, något som jag aldrig trodde att jag skulle klara. Men känslan då var ”JA det gick, nu är det bara 3 grenar kvar!”
Mitt skidminne är från en resa till Trysil. Min familj och jag var där tillsammans med min farbror och hans familj. Efter en dag i utförsbackarna så skulle längdskidorna på och min pappa och faster skulle förstås ut och åka. Min jämnåriga kusin skulle förstås med, så inte kunde jag säga nej. Även hennes yngre bror, som är hela 8 år yngre än mig bestämde sig för att följa med. Idag är ålderskillnaden inte av så stor betydelse, men då, när jag var runt 16-17 så var det en stor skillnad.
Vi tog bilen till spåren och gav oss sakta men säkert iväg. Pappa och min faster försvann rätt så snabbt, min äldre kusin hakade på. Jag, och Patrik vi försökte ta oss framåt. Det var jobbigt och tungt och snabbt förlorade vi ögonkontakten med de andra ryggar. Minns jag rätt så föll både jag och han flertalet gånger. Till sist bestämde vi oss för att vi skiter i det här, detta är inte vår grej. Vi åkte tillbaka till bilarna, tog nyckeln som låg på bildäcket och satte oss i bilen för att vänta in dem andra.
Efter denna händelsen slutade jag med att försöka åka längd. Saker bli rätt så tråkiga när man märker att man inte är så bra på dem, i alla fall är det så för mig. Så det var först för två år sedan, ungefär 10 år sedan händelsen, som jag tog på mig ett par längdskidor igen och vågade mig ut i spåren. I år har jag även ett mål med skidåkningen – jag ska lyckas ta mig igenom tjejvasan. Tänk att ens inställning till en träningsform ändå kan ändras så mycket.
Här är mitt skidminne, som faktiskt är väldigt färskt, men än så speciellt.
Jag har åkt skidor i hela mitt liv, sedan den första gången jag stod på skidor som två-åring, då jag bor i norra Norrbotten. Det har varit sporten jag utövat, minst fem pass i veckan sen jag var tio år och framåt. När jag var 16 så bestämde jag mig dock för att fara ett år som utbytesstudent till USA. Där hade jag tyvärr inte möjligheten att hålla på med längdskidåkning, utan tränade löpning istället. (Tro det eller ej men det är väldigt få i USA som ens vet vad längdskidåkning är för något!)
När jag hade kommit hem och den första snön väl föll hade jag nästan inte åkt skidor på ett och ett halvt år (inte sedan våren 2010). Jag kunde knappt bärga mig att äntligen få komma ut för att susa fram på det vita guldet. Samtidigt var jag lite rädd att jag skulle ha tappat tekniken och konditionen, att jag inte skulle tycka att det var kul längre. Men ack så fel jag hade; tekniken satt precis där den hade suttit innan jag for till USA och jag hade kunnat åka på hur länge som helst. Vädret var vackert, minus 5 grader och soligt, och jag hade bergfäste. Det var ett av de bästa skidpassen i hela mitt liv.
Nu ska jag fortsätta åka skidor hela vintern (och resten av mitt liv) för det är den bästa sporten i världen enligt mig. Lite nya träningskläder skulle jag dock verkligen bli glad av, då mina skidbyxor har blivit för korta eftersom jag växte några centimeter på längden i USA, och några snyggare träningskläder än dessa får man leta efter! 🙂
När jag efter 2 timmar och 58 minuter går i mål efter att nått mitt mål att köra tjejvasan under tre timmar…
Vilka viktiga minuter! vilken härlig känsla!
Mitt skidminne går många år bak i tiden då jag var liten flicka och vi hade idrottsdag i skolan och skulle åka längdskidor tillsammans med parallellkassen.
Min termos hade såklart läckt i väskan (som alltid), chokladen som fanns kvar var iskall och mina svettiga ostmackor såg inte vackra ut i jämförelse med de andra barnens pannkakor eller fina sirapsflaskor med röd saft (min mamma bakade sällan så vi hade aldrig såna flaskor hemma och jag avundades klasskamraterna!).
Det var kallt och jag hade tappat min ena vante under skidturen och jag satt ner i en snöhög för att äta min matsäck.
En av pojkarna i parallellklassen satte sig ner bredvid mig och för en kort sekund skämdes jag så för mina mackor och chokladdränkta ryggsäck.
”Min termos har också läckt” sa han och log.
Jag fick låna hans vantar resten av dagen. <3
Åh, vilken underbar historia! Jag tävlar själv med en skidhitstoria men tycker ändå du ska vinna! 🙂
Dags för att testa Tjejvasan för första gången, sagt och gjort vi åker ett glatt gäng till Långberget för att träna över nyår. Det är nu första gången som jag står på ett par längdskidor, jag tänker helt ärligt… det kan väl inte vara så svårt… MEN, vilken miss! Vi ligger på led, 5 tjejer, första nerförsbacken kommer och vips trillar förste kvinna, vips trillar andra kvinnan, vips trillar tredje kvinnan och som fjärde person får jag ta sikte på en gran. Granen klarade sig och jag likaså. Numer är längdskidåkning den sporten som jag har störst respekt för och jag beundrar Sveriges längdskidåkare mer och mer.
De hade varit guld att få vara snygg i spåret på tjejvasan då jag inte är vassast i spårtet 🙂
kram Lisa
Mitt bästa eller snarare roligaste skidminne är från första gången jag skulle stå på ett par skidor när jag var liten sisådär 8 år kanske och skulle åka ner för backen hemma vid min mormor och morfar. En liten bake ner från deras gräsmatta. Det hela slutade med att jag fick sådan fart och åkte rakt in i fårens staket och fastnade med skidorna. Som vi skrattade och fåren tyckte det var spännande 🙂
Mitt bästa och största skidminne var när jag och min kompis åkte Halvvasan tillsammans förra året. Det var en perfekt vårdag med strålande sol, perfekt skidspår och våra kroppar var fulladdade med energi. Folkfest när den är som bäst. I år laddar jag inför Öppet sår och skulle mer än gärna åkt i ett sånt här snyggt set 🙂
Osäker på om vi killar får tävla, men jag chansar. 🙂
Mitt bästa skidminne är från förra påsken. Min sambo hade lurat med mig på tre dagars skidåkning runt Jämtlandstriangeln. För en som ALDRIG åkt skidor innan var det en ”intressant” utmaning, men jag härdade ut och efter första dagen njöt jag både av åkningen och grymma utsikten.
Hoppas jag vinner!
Å vad jag skulle behöva detta! Särskilt mössan… Mitt skidminne lyder nämligen såhär:
Jag hade precis kommit igång med längdåkning på egen hand; du vet första gången man gör det frivilligt, och inte är tvingad av föräldrar eller skola.
Sällskapssjuk som man är lockade jag med mig min lillasyster på skidturen. Vi stod i valet och kvalet om vi skulle ha mössa på oss, men jag övertygade henne om att man ändå alltid tar av sig mössan; man blir ju alltid så varm och svettig! Så vi tog inga mössor. Väl ute i spåret var det sjutton grader kallt, och jag kan intyga att en mössa INTE hade suttit i vägen!
Resultatet av detta var en butter lillasyster, knallröda, svullna, förfrusna öron som tinade upp några dagar senare. Efter detta har jag ALLTID mössa när jag åker skidor..,
Så, för att sammanfatta, skulle jag vinna detta…. kanske min syster borde få mössan 😉
Ett skidminne för mig var när jag vann skolmästerskapet en vinter för många, många år sedan. Alla i klassen gick på skidträning varje vecka, jag sysslade istället på med gymnastik och friidrott. Jag trodde att min chanser att vinna var små, då de andra hade övat in både teknik och styrka. Men jag körde järnet! Istället för fin teknik satsade jag på att ”springa” så fort jag kunde på skidorna. Jag var snabb nog vilket resulterade i att jag fick hoppa högst upp på prispallen. Det går om man vill 🙂
Familjen är vid riksgränsen i Norge och jag är ca sex år och har tröttnat på längskidorna för länge sen. Pappa som är norrbacke och älskar att ”gå på tur” tröttnar ut på mig och säger ” Kan till och med mamma åka så kan du också”. Det har vi haft kul åt många gånger.