ÄTSTÖRNINGAR. Under en graviditet är det väldigt mycket fokus på vikten. De flesta mammor får väga sig varje besök hos barnmorskan för att hålla koll på att allt ser bra ut. Att man går upp i vikt som rekommenderat, inte för mycket och inte för lite. För en person med en före detta, eller en pågående, ätstörning kan detta bli en stor prövning. Men även för de som är friska kan det bli jobbigt med all fokus på kroppen och vikten, även om det sker i all välmening. Och det är inte bara från barnmorskan som kroppen kommenteras, många – både okända, vänner, kollegor och familj – tycker många gånger att det är fritt fram att kommentera en gravid kvinnas kropp, och ibland även ta på magen.
För ett par veckor sedan fick jag en önskan från en av er bloggläsare som ville att jag skulle skriva om graviditet och ätstörningar – och självklart gör jag det. Har berört ämnet tidigare, men det är ett ständigt aktuellt ämne. Även om inte jag är gravid är troligen några av er det.
Jag har gått igenom två graviditeter och hade inga problem med viktuppgången och fick inga jobbiga tankar i huvudet med kopplingar till min tidigare ätstörning. Tvärtom så tillhörde jag den grupp kvinnor som älskade att vara gravid, jag har aldrig känt mig så vacker som jag gjorde då och jag älskade att se hur min kropp förändrades och förberedde sig för mammalivet.
Alla har inte samma upplevelse som jag, och Frisk & Fri drog i början av detta år igång extra mammastöd för just gravida och nyblivna mammor för att de med jobbiga tankar skulle må bättre. Det kan vara tufft att se kroppen förändras, det kan vara tufft för någon med en ätstörning att bli orolig för hur fostret mår i magen om man fortfarande kanske äter för lite, det kan vara oroliga tankar över att man själv inte har kontroll över kroppen och så vidare …
Efter graviditeten är det mycket fokus i dagens samhälle på att vi snabbt ska komma tillbaka till ”vår gamla kropp igen”. Men vi måste inse att våra kroppar förändras, och de kommer i de allra flesta fall inte se ut som de har gjort tidigare, men det innebär inte att det blir en sämre kropp för det, bara annorlunda. Vår kropp förändrar sig hela livet – oavsett om vi går igenom en graviditet eller inte, men en graviditet påverkar såklart extra mycket.
Jag tycker det är viktigt att börja träna efter en graviditet (och under den om man mår bra och har en frisk graviditet), men det ska vara av rätt anledningar och anpassat efter den nya livssituationen. Ta det steg för steg och låt det ta tid. Träna inte för att se ut på ett visst sätt, träna för att må bra och få extra mycket kraft som mamma.
Något som jag tycker kan hjälpa när man blir mamma är att det är en annan liten person som blir det viktigaste i ens liv, och personligen tror jag att det kan bidra till att du släpper lite tankar om dig själv. Du får förhoppningsvis perspektiv och kommer på att du vill vara den bästa mamman för din son eller dotter. Och den kärlek som du känner till barnet känner barnet till dig med. Visa barnet att du älskar dig själv med, att du är värd precis lika mycket som alla andra precis som du är.
Men mår du dåligt över din vikt under och efter din graviditet och misstänker att du har en ätstörning och känner att du behöver hjälp rekommenderar jag att söka hjälp. Prata med din barnmorska, förhoppningsvis har hon bra kunskap och kanske kan hänvisa till någon terapeut eller liknande, eller kontakta exempelvis Frisk & Fri och få råd och stöd hur du går vidare.
Jag var nervös för att få tillbaka min ångest inför vikten och kroppen under graviditeten. Är en person som tar åt mig väldigt lätt av alla råd direktiv, som hur mycket man bör gå upp , hur mycket man bör träna och äta men det har gått bra tycker jag. Jag har intr behövt väga mig hos barnmorskan mer än under inskrivningen då hon inte tycker att det är nödvändigt. Iallafall så håller jag ändå med dig och många andra om att det är jobbigt att man helt plötsligt blir väldigt ”synlig” och att alla har rätt att kommentera ens kropp. Nu är det bara så att jag tillhör den skara som får höra att min mage är så liten och att min bebis måste vara pytteliten och att jag inte alls ser ut att vara så långt gången. Självklart är det skönt att det (hittills) mestadels är magen det syns på men jag har alltid drömt om att vara sådär vackert gravid med en stor och mysig mage och jag och mannen kämpade länge innan vi lyckades och därför blir jag ledsen när folk kommenterar att min mage är ”så liten”. Varken jag eller mannen (eller barnmorskan) tycker för den delen heller inte att min mage är särkilt liten, och alla är ju olika. Det jag vill komma fram till är att jag önskar att folk slutade kommentera och tycka, om det inte är så att man står varandra väldigt nära och de vet hur man känner inför sin kropp. Jag blir bara glad när min man eller föräldrar kallar mig ”tjockis” eftersom de gör det med kärlek för att de vet att jag blir ledsen av alla som säger att min mage är för liten. Men där är skillnaden, att jag känner dem och litar på dem och de vet hur jag fungerar. De skulle aldrig säga så om jag verkligen känt mig tjock. Jag hoppas att alla gravida där ute sträcker på sig och känner sig nöjda med sina gravida kroppar, oavsett hur de ser ut. Vi är olika och det är det som gör oss vackra! Jag önskar att vi alla kunde släppa ångesten och inte tänka mer på den och alla kommentarer, råd och direktiv. Och jag hoppas att jag efter den här graviditeten kommer fortsätta känna mig fin och slippa känna komplex över min nya kropp eller att jag måste stressa mig tillbaka till min gamla vikt.
Jag AVSKYDDE den där usla viljan att kalla en gravid för ”tjock” osv. Jag hade ingen ätstörning men hade alltid varit smal och i form. Att min kropp helt plötsligt blev allas egendom och att det helt plötsligt var ok att kommentera hur den såg ut osv kändes väldigt konstigt.
Idag tänker jag mig för och har samma inställning till gravidkroppar som till ickegravida och kommenterar aldrig ett utseende eller vikt. Skippar också kläm och pill på mage osv om inte den gravida ber mig känna på magen.
Samma respekt för individ oavsett gravid eller ickegravid tycker jag ska gälla.
Jättebra skrivet! Jag fick problem med sköldkörteln i slutet på mina 2 graviditeter och från att bara ha gått upp 7-8 kg fram till vecka 32-33 gick jag hux flux upp nästan 10 kg på bara ett par veckor.Tyckte det var väldigt jobbigt att inte kunna styra över vikten, även om jag inte haft problem tidigare. Har fortfarande ca 10 kg kvar att gå ner (7 från den senaste graviditeten och 3 från första, sonen är 10 mån och dottern blir snart 3). Men mycket tack vare din bok har jag nu tagit tag i träningen och har återfått motivationen! För det är jobbigt när folk undrar om man kanske är gravid igen, bara för man inte fått sin kropp tillbaka ännu. Kan varmt rekommendera den till andra som är osäkra på hur de ska sätta igång 🙂
Mycket bra och klokt Terese! Detta är verkligen viktigt att prata mer om!