Igår morse kände jag att en promenad tunt sjön skulle sitta fint innan midsommarfirandet, jag vaknade tidigt och kom iväg vid åtta. Jag tänkte att jag skulle varierar promenaden med lite joggning för att se om jag kunde pressa mig själv lite sedan sista. Jag började jogga motsols och stegen kändes lätta. Men när jag började närma mig Rosehills, var andningen ansträngd och kroppen trött. Jag peppade ändå mig själv att springa till uppförsbacken och tänkte att där får jag gå, men benen fortsatte springa och allt kändes lättare. När jag kom bort till Älvvallen kunde jag dessutom öka farten, men vi brukshundsklubben var jag helt slut och fick stanna för att hämta andan. Sedan fortsatte jag till bryggorna där jag stannade och kände in bragden att överträffa mig själv. Glädjetårarna sprutade och stoltheten över mig själv fan inga gränser. Det omöjliga är nu möjligt.
Senaste kommentarer