Det är inte längre en hysteriskt gallskrikandes och tårögd tjej som jag lämnar på förskolan tre dagar i veckan utan en sprudlande och förväntansfull minimänniska som ser fram emot spännande timmar med kompisar. Idag fullkomligt skuttade hon fram och hann knappt klä av sig och säga hejdå innan hon sprang iväg och lekte. Det känns både skönt och vemodigt. En liten självisk del i mig blir sårad av att inte känna sig hundraprocent behövd. Men en större del är så stolt över henne och hennes sätt att mogna och bli en egen individ.
Pontus har varit hemma idag också. Men stackaren har inte fått vila så mycket som han förmodligen skulle behöva. Han har instället fått en massa Elias-tid medan jag har fixat med massa annat. Men det gäller ju att passa på när man kan få hjälp.
Senaste kommentarer