Ida Zäta

Söndagen var en helt vanlig dag, jag mådde precis som alltid under graviditeten och hade absolut inte på känn att Elias gjorde sig allt mer redo för att komma ut. Vi var nere i båthamnen och socialiserade oss med vänner på dagen, solen sken och det var ett härligt väder. På kvällen åt vi en grymt god middag, tortellini, parmaskinka, halloumi och sallad, fortfarande hade jag inga känningar på att förlossningen var annalkandes. När Felicia hade lagt sig så gav Pontus mig en ordentlig masage i svanken då jag under de senaste veckorna hade gått och klagat på hur ont jag haft. Efter de så började jag få lite kraftigare sammandragningar och förvärkar igen men fortfarande ingenting som tydde på en förlossning, vi klockade dem och de var väldigt oregelbundna, allt från 2 minuter till 6 minuters mellanrum. Pontus tvingade mig dock att packa klart BB-väskan innan vi gick och la oss och tur var väl de.

Klockan ett vaknar jag av tilltagande värkar som jag ligger kvar i sängen och klockar i ungefär 40 minuter, det är regelbundet 4.30 minut emellan. Jag går upp på toan för att kissa och vakna till lite så att jag bättre kunde avgöra hur jag egentligen mår. Jag ville ju inte väcka Pontus i onödan då jag vet att han förmodligen precis hade somnat. Jag upptäcker att jag även har börjat blöda en aning och bestämmer mig för att ringa förlossningen för att rådfråga. Nu är värkarna tillräckligt kraftiga för att jag ska behöva andas igenom dem så det blir väldigt jobbigt att behöva svara på alla frågorna. På förlossningen så råder de mig dock till att avvakta lite då min värkar är aningen korta på ett snitt av 30 sekunder.

När jag har pratat klart med förlossningen så är klockan strax efter två på natten. Jag ringer mamma för att förbereda henne på att förlossningen har startat och att hon i morgon ska köra ner för att ta hand om Felicia, men tillägger också att det inte är någon brådska. Efteråt så ropar jag på Pontus för att dels väcka honom men också för att jag har svårt att röra mig från ett ställe till ett annat. Jag sitter nu på knä mot badkaret och andas genom värkar. Pontus hjälper mig ut till vardagsrummet och sätter mig i puffen i stället. Där sitter jag väldigt skönt och inser då att förlossningen är faktiskt i full gång på riktigt.

Pontus ringer sin mamma och ber henne komma över för att vara med Felicia. Det tar ungefär en timme för dem att komma och då är klockan strax efter tre. Felicia har förmodligen hört oss då hon plötsligt vaknar och kommer upp med stora ögon. Där ligger mamma och har jätte ont, stackaren det hade jag önskat att hon slapp se. Men hon blir inte rädd utan finner sig väldigt fort i situationen. Hon går villigt upp i Peters famn och lyssnar noga när han berättar vad som händer. Det som händer är att jag försöker ta mig ut till bilen, kräks på vägen och får två värkar. Innan dess så ringde jag förlossningen och meddelade att vi var på väg.

Bilresan gick väldigt fort, klockan tio i fyra är vi inskrivna. Vi kommer in på förlossningsrummet efter x antal stop på rund av värkar och jag hoppar upp i sängen. Sjukt obekvämt, försöker luta mig tillbaka men det går inte. Efter vad som känns som en evighet så får jag hjälp av sköterskan att lägga mig bekvämt, kläder och trosor åker av och på med sjukhuskläder. Jag kopplas upp till ctg och får precis som under förra förlossningen panik av att de måste sitta så hårt runt magen. Räcker det inte med smärta från värkarna? Barnmorskan kommer in och gör en första vaginal undersökning. Hon konstaterar att jag då är öppen tio centimeter och i samma veva så går även vattnet.

Jag får lustgas och andas lugnt igenom varje värk. Jag bestämde mig redan hemma när jag satt på toagolvet att fokusera under värkarna, smärtan skulle inte få vinna över mig, jag är starkare än så. Medans jag andas så försöker Pontus febrilt att ladda ner en app för att kunna betala parkeringen. Maskinen var nämligen sönder och deras telefontider var mellan åtta och fem, men man måste betala från klockan sex på morgonen så för att undvika böter så hade han inget val. Hans telefon var dock för gammal och min behövde en uppdatering innan jag kunde ladda ner. Så mellan värkarna fick jag svara på frågor som vilket mitt favorit band var på högstadiet, vad min mamma heter i andra namn och så vidare.. helt galet kändes det men tillslut så funkade det och han kunde betala.

Vid tio i fem så vill min barnmorska att jag ska sätta mig på förlossningspallen för att se om krystvärkarna kanske kommer igång med hjälp av tyngdlagen. Det gör dom inte så hon sätter ett finger i underlivet på mig och ber mig trycka mot det nästa gång som en värk kommer. Jag kan lova att det hade effekt och själv blir jag helt chockad av smärtan, jag var inte alls beredd på den. Vid första krystvärken så kommer halv huvudet ut, det brinner i underlivet och jag skriker att det går för fort och att dom måste trycka tillbaka honom. Mitt förstånd försvann i samband med smärtan. Men två krystningar till och huvudet är ute, vilket lättnad. Jag kände mig nästa klar och barnmorskan fick påminna mig om att kroppen ska ju också komma ut. Det gör den också i nästa krystvärk och jag får upp Elias på bröstet 05.16, 3030 gram och 50 centimeter perfektion.

Efter förlossningen så känner jag mig direkt pigg och full av liv, utmattad självklart av allt jobb men ändå så sprudlar det i hela kroppen. Samtidigt som telefonen går varm till nära och kära och jag njuter av Elias så hinkar jag också i mig en hel kanna med saft för att kunna kissa så att vi får lämna BB och åka upp till hotellet. Det tar mig nästan en evighet att klämma ur mig några droppar men när jag väl har lyckat som är det R.Kellys låt Im the world’s greatest som snurrar i skallen.

Vilken lycka det är att bli förälder. Att vara gravid är en upplevelse, en förlossning är mind blowing men att vara förälder är det bästa som finns.