Ida Zäta

Vecka 30 känns på verkligen som en riktig milstolpe. Nu är det bara slutspurten kvar och även om maj känns långt borta så vet jag att tiden kommer att rusa iväg. Lillebror och jag lämnade resten av familjen hemma idag och åkte in till stan för ett besök på mödravården. Det kändes väldigt märkligt att lämna Felicia och vinka hejdå, men när jag väl hade tagit de första stegen så kändes det så skönt. Egentid är verkligen mer välbehövligt och viktigt än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. I mån av ork så kommer det absolut att ske fler gånger under våren innan lillebror kommer.

Nu är det två månader sedan som jag träffade min barnmorska Anna-Karin så mycket har ju hänt. Men jag hade ju med papper från mödravården i Ljusdal så lite siffror hade vi att fylla i. Jag hade ökat med nästan två kilo i vikt (väger nu 61,9kg, inskrivningsvikt var 57kg) vilket är bra och speciellt då Anna-Karin mätte mitt sf mått till 23cm. För er som inte vet vad ett sf-mått är så är det måttet på livmodern, man mäter från blygdbenet och till högsta punkten på livmodern. Detta ska gärna följa i centimeter efter vilken vecka man befinner sig i. Så jag som är i vecka 30 ska gärna ligga så nära 30cm som möjligt. Detta kan dock diffa med några centimeter, men att ligga på 23cm i vecka 30 är väldigt lite så därför ska jag tillbaka om en vecka och mäta igen. Då ska jag få träffa en annan barnmorska och förhoppningsvis så har magen vuxit till sig lite, om inte annat så blir det förmodligen ett tillväxtultraljud.

Jag fick också en tid om två veckor för att träffa deras läkare för att diskutera en eventuell sjukskrivning så att jag kan få hjälp här hemma. Smärtan från blygdbenet som strålar ner i låren samt alla sammandragningar gör att jag inte kan ta hand om Felicia till hundra procent helt själv. Både hon och jag behöver pappan hemma, åtminstone på deltid.