The Nike Blast 2012. Foto: Jane Haglund
Jag fick en fråga av bloggläsaren Sandra om vad jag tycker är det roligaste/tråkigaste/lättaste/jobbigaste med att vara instruktör. Här kommer mitt svar:
Det roligaste med att vara instruktör: att få möjlighet att peppa andra till träning och se dem utvecklas. Att se ett ärligt, stort leende från en deltagare mitt under en klass värmer i hela kroppen. Att få vara en liten del i att bidra till ett hälsosammare Sverige! Jag är stolt över mitt jobb och har alltid varit det.
Det tråkigaste med att vara instruktör: att jag väldigt snabbt tröttnar på mina upplägg och min musik och därför måste byta pass rätt ofta. Ibland tröttnar jag även på min egen röst och tycker bara att jag upprepar samma saker. Måste komma ihåg att deltagarna oftast inte går på ALLA mina pass och hör samma saker lika ofta som jag gör.
Det lättaste med att vara instruktör: att jag har varit instruktör i 15 år och har bra rutin. Jag kan lätt anpassa mig även om något skulle gå galet under en klass utan att få panik. Jag blir väldigt sällan nervös när jag ska köra pass, känner mer ett härligt pirr och förväntan.
Det jobbigaste med att vara instruktör: att leta vikarie vid sjukdom – och den lätta stress jag kan känna över vad som skulle hända om jag blev akut sjuk mitt i natten. Vem ska jag få tag på till min morgonklass då? Glenn instruerar ju inte längre …
Är du instruktör? Hur ser dina svar ut? Kommentera gärna!
Det roligaste: Säger som du, tycker det är så kul att få sprida träningsglädje till andra människor! Och är man på dåligt humör innan måste man ju fejka att man är glad under passet, och när det sedan är slut, ja då är man ju glad!
Det tråkigaste: Om man är väldigt väldigt trött en dag eller om det är mycket i skolan kan man inte plugga utan man måste jobba och sätta skolan lite åt sidan. Är nitton och går fortfarande på gymnasiet så blir lite problematiskt ibland. Och som någon över skrivit: kör också förkoreograferat; LesMills och Actic, Bodyjam och Just Dance och ibland hinner man tröttna lite 😉
Det jobbiga: Tidsbristen som jag nämnde innan och samma stress som du , då jag varit väldigt skadedrabbad med benhinneinflammation och knän senaste året, plus haft halsfluss och förkyningar väääldigt ofta från april. Har blivit lite för mycket sjukskrivning pga det, men vad ska man göra? 🙂
Det lättaste: Är när man har ett pass man verkligen tycker om, då är det inte svårt att förmedla energi och man tappar inte bort sig alls! Och skulle man göra det kan man ösa på ändå!
Mitt gym söker nya instruktörer och jag funderar på att söka för jag tycker det verkar vara så kul! Jag funderar bara på hur mycket tid det tar att göra nya pass? Träningstiden lägger jag ju redan ner så det är ingen skillnad men det känns som att det är ett jättejobb att lägga upp ett pass. Men fördelarna kanske väger upp 🙂
Ja, det tar tid att göra pass. Särskilt om de ska bli bra – och det vill du ju. I början tar det längre tid, sedan när du fått in vanan går det snabbare. Då är det mest musikletandet som tar tid. Men det är så roligt att det absolut väger upp det! Jag tycker du ska söka, låter som du är sugen på det.
Hej hej!
Bra frågor med svar som är intressanta, speciellt om många svarar. Kanske finns det en röd tråd blad instruktörer runt om i landet. Jag har arbetat som instruktör sedan jag var 14 år och är nu inne på mitt sextonde år, herregud!
Det började med Kidsaerobic och har varierat och förändrats sedan dess.
Det roligaste med att vara instruktör:
Mötet med människor som vill träna. En konstrast till idrottsläraryrket där alla elever inte tycker det är lika roligt som jag själv. Att peppa andra får mig att ta i mer själv och det är en underbar känsla att se andra utvecklas och bli nöjda med sin insats.
Det tråkigaste med att vara instruktör:
Instämmer i allt du skriver. Hur trött kan man bli på sin egen röst?
Musiken är också en viktig faktor. Instruerar bland annat i Les Mills fantastiska BodyCombat och innan en ny release lyssnar jag på musiken dagarna i ända och när man har koll på takterna är det 3 månader kvar till ny musik. Då är det skönt att även instruera i spinning där det går att förändra oftare =)
Det lättaste med att vara instruktör:
Hmmm, jag blir fortfarande nervös. Ibland mer, ibland mindre. Men jag tror att det är bra för att hålla intresset och glädjen uppe. Det är dock väldigt skönt med rutin och jag kan hålla de fladdrande fjärilarna på plats. En annan aspekt är att man som instruktör inte kan strunta i en klass för att man är lite trött för dagen – det är mitt jobb och således får jag min träning gjord ändå!
Det svåraste med att vara instruktör:
Att vara nöjd. Det går alltid att fila lite med på musiken, öva in fler detaljer på combaten, bli tydligare i utförandet med kettlebell osv. Att medlemmar kommer tillbaka borde vara ett bra kvitto men ibland vill jag ännu mer på något sätt. Att vara instruktör i en liten stad innebär också att man blir något av en ”offentlig person” och det blir extra blickar i kundvagnen i mataffären – ”Ska hon hem och äta chips nu? Jag trodde hon var instruktör och duktig?” Människor på nattklubben/restauranger vill väldigt gärna lätta sitt hjärta gällande träning och ovanor m.m.
Sammanfattning: Att vara instruktör är underbart!
Jag har jobbat som spinninginstruktør i snart 10 år och ælskar jobbet. Hær ær mina bud:
Det roligaste med att vara instruktör: Jag får ett enormt kick av att undervisa, går alltid med ett leende från cykelsalen. Tycker det är fantastiskt att kunne tilgodose både nya och vana cyklister.
Det tråkigaste med att vara instruktör: Lite som det samme som du skriver, jag blir trøtt på att høra på mina samma små dåliga skæmt varje gång och tycker ibland jag borde sluta prata. Dessutom trættnar jag också på mina intervaller och musik ret snabbt.
Det lättaste med att vara instruktör: Det ær klart lættare nu nær jag har vanan, jag får inte mardrømmar av at musikken inte funkade eller jag glømde något. Det ær hærligt at kunna ta det med en klackspark.
Det svåraste med att vara instruktör:
Ær att gøra alla nøjda, ja altså det kan ju inte låta sig göra. Jag kan lætt fokusera før mkt på den ena som sitter och suckar øver musik valet eller intervallerna, och det kan bli min personliga kamp att få denna person till at bli nøjd. Något annat som ær svårt ær att instruktører ofta ær ”divor”, som ofta inte ær lagspelare men fokuserar enbart på deras egna timmar. Det kan vara svårt att tex læra eleverna att ta biljetten med till timmen om man ær den enda instruktør som håller på reglerna.
Och nå ja, så ær det det dær med at nær man står och duschar kommer medlemmarna fram och informerar mig om att det inte finns mer toapapper på kundtoan. Øhmm… Haha, man har aldrig ledigt.
Tack för ditt svar. Intressant att läsa.