För någon vecka sedan tipsade jag om Kropp & Själ som pratade om motionärer som tränar som eliten, och igår var det en intressant dokumentär på tv3 som behandlade samma ämne. I dokumentären var det rätt mycket fokus på triathlon och långa löparlopp och mina tankar började snurra.
En av de stora trenderna inom träningsområdet just nu är triathlon. Allt fler som kanske tidigare har löptränat mycket och/eller tränat inomhuscykling går på crawlkurs, köper landsvägscykel och anmäler sig till tuffa tävlingar. Det är såklart jättekul för de som tycker det är roligt att utmana sig på detta sätt, träffa nya vänner, få nya upplevelser, bli starkare och kanske lära sig nya saker om sig själv. Testa sina gränser.
Men vi är olika. Jag både löptränar och cyklar mycket (inomhus). Men nej, jag är inte ett dugg sugen på att testa triathlon, göra Cykelvasan eller köra ultralopp. Visst, jag kanske ändrar mig någon dag. Att springa maraton var något jag aldrig trodde jag skulle göra innan jag gjorde det och när jag väl sprang loppet trodde jag aldrig att jag skulle anmäla mig igen (men det vet vi ju att jag har gjort). Vi flyttar våra gränser och får lov att ändra oss. Vi bestämmer själva över vår träning och vad vi vill utmana oss med.
Eftersom jag läser mycket om träning på webben, har ett stort kontaktnät i träningsbloggvärlden och har kollegor på SATS som tränar mycket är det lätt att bli påverkad av andra. Men jag vill inte jämföra mig med andra och jag vill inte göra som alla andra gör bara för att det är trendigt. Tyvärr kan jag ibland känna att ”jag borde också testa”. Är jag ute som bloggare för att jag inte nöter landsväg flera timmar om dagen, har koll på olika cykelmärken och har ambitiösa träningsupplägg inför varje tävling?
Jag vet att svaret är nej. Men ibland behöver jag aktivt påminna mig om det. Långt ifrån alla vill träna så, och finns inte intresset är det dumt att lägga ner tid och energi på det när det finns så mycket annat roligt att träna.
Det finns såklart flera olika trender som råder förutom triathlon och ultraloppen. Men jag ville ändå skriva detta inlägg för att påminna andra om att inte påverkas av sådant man egentligen inte vill – allt passar inte alla. För att din träning ska bli rolig och meningsfull gäller det att du hittar aktiviteter du VILL göra och mål du VILL nå. Hitta dina utmaningar. Hitta dina träningsupplevelser. Testa sådant du är nyfiken på. Gör det inte för att alla andra gör det. Gör det för att du vill. Och bara för att någon annan springer lopp på flera mil innebär det inte att din femkilometersrunda är mindre värd.
Tack för tänkvärt inlägg! Får man lov att be om referenser/källor vad gäller föregående inlägg om nyaste nytt om träning efter graviditet, jag är mycket intresserad av ämnet och skulle gärna vilja läsa mer. Tack på förhand, och tack för en inspirerande blogg!
Bra inlägg!!
Det är klart att man påverkas av sin omgivning – men låt oss påverkas av det som för oss själva framåt. Att någon är grym på det de gör kan sporra mig otroligt mycket – för även om jag inte kör några maraton eller triatlon, så förstår jag ändå att kroppen är kapabel till mycket mer än vad man tror. Och den sorten av pepp behöver jag, för jag har länge värderat mig själv som ”svag” och då blir träningen därefter. Men som sagt, jag väljer att titta på andras träning som en motivation och inspiration, och sen kör jag det som funkar för mig!
Några tankar, bra att du lyfter frågan!
Jättebra och viktigt inlägg! Du har så rätt! Att göra det man gillar är så mycket roligare – varför vara som alla andra när man kan vara sig själv? 🙂
Tack!! Jag fick frågan imorse om cykel och vätternrundan på min klass och det är inte varken första eller sista gången antar jag… Lätt att dras med och man borde.. Tack!
Tack! Det där behövde jag läsa 🙂
Bra inlägg !!! =) viktigt….
triathlon är dock något jag skulle vilja checka av innan jag blir för gammal =)
Tack för ett bra inlägg! För inte är det lätt att känna sig tillräckligt ”bra” och duktig vad gäller träningsmängd och -intensivitet när man läser träningsbloggar och media rapporterar om elitmotionärer. Jag har ingen som helst längtan efter att delta i diverse lopp eller åka Vätternrundan, eftersom jag hellre åker nio mil på skidor, förflyttar mig 4.2 mil på två ben eller rullar 30 mil på två hjul utan att det är en massa annat folk att trängas med, om jag nu nödvändigtvis behöver en utmaning. Däremot sörjer jag ofta över att jag inte har mer tid att lägga på träning – testa nya träningsformer, gå kurser, delta på convent… Sedan barnen kom kräver bevarandet av familjefriden att jag förlägger min träning till tidpunkter då det inte går ut över familjen alltför mycket. Min man är nämligen inte världens mest förstående när det gäller mitt intresse för och behov av att träna. Är lite avis (minst sagt) på dig och andra bloggare som har en partner som tycker att det är BRA och KUL att ni tränar, istället för att få sura miner och ”ska du träna nu igen” till svar…
Kram och tack för en bra blogg!
Bra inlägg!
Helt sant. Jag har gjort tvärtom. Nu efter graviditeten känns långlopp, som marathon och ultra, helt ointressanta. Alldeles för tidskrävande. Det var mina huvudmål tidigare. Nu är det kort och effektivt som gäller, vad jag än tränar. Och banne mig, jag tror att träningen har blivit mycket roligare 🙂 Dessutom finns mer tid över till annat härligt!