Förra året sprang jag första upplagan av Wings for Life World Run, ett välgörenhetslopp med start i Kalmar, över Ölandsbron och sedan söderut på ön. Samtidigt som loppet springs i Sverige springer människor över hela världen samma lopp i deras länder samtidigt, så på vissa platser gick starten mitt i natten. Man springer så långt man hinner innan följebilen kommer ifatt en, då är ens lopp slut och man får skjuts tillbaka med buss. Och pengarna som samlas in – de går till forskning för de som inte kan springa.
Igår var jag på första pressträffen inför årets lopp. Vi var ett skönt gäng som fick springa med Jonas Colting på Djurgården. Loppet gick i ett makligt tempo, och under motivationssnacket innan pratade Jonas om vikten av att springa så att det är skönt i ett medelhögt tempo och så att du längtar tillbaka till löpningen. Det är lätt hänt att dundra på för hårt. Nybörjare kan börja med 9 minuter promenad, 1 minut löpning och upprepa tre gånger. Allt eftersom springer du mer och går mindre. Vips är du igång och springer för fullt.
Vackra Stockholm i kvällsmörkret.
Lite av löpningens charm är också att det kan vara lite tufft under själva passet – med vindar, regn eller tunga ben – men efteråt är känslan oslagbar. Och för de som någon gång har upplevt ”Runner’s high”, när allt känns magiskt under löpningen, då vill man bara ha mer.
Jag ser fram emot att springa i Kalmar den 3 maj. Kanske ses vi på startlinjen?
Gänget jag sprang med förra året.