Spark i baken

Hela gänget innan start. Min outfit för dagen: skor Asics GELsuper J33, strumpor Ullmax, tights Nike, funktionströja Craft, jacka Björn Borg. 

Det var med stela ben jag vaknade upp idag. Hade träningsvärk i vaderna, lite känningar i höften (men inte farligt ont utan mer ansträngningsont) och stel i baksida lår. Som tur är har jag tid hos min sjukgymnast idag som vill undersöka min kropp efter det att jag har sprungit för att kolla att min höft inte blir negativt påverkad utan att jag mår bättre och det går åt rätt håll i läkningsprocessen.

Vilken härlig resa jag var på i helgen, och höjdpunkten var såklart loppet Wings for life world run. Totalt var det 35 397 som sprang på loppen runt om i världen. Alla startade samtidigt, vi hade skön starttid i Sverige, medan andra delar av världen startade tre på morgonen (!). Världsvinnaren sprang nästan åtta mil innan bilen hann ikapp honom. Och den kvinnliga vinnaren sprang i Norge på nästan 5,5 mil. Bäst i vår lilla grupp var Pär Lernström som sprang 29 km! Och Anna som sprang 27 km. Grymt!

Jag och Anna träffade en glad Magnus i startfållan.

Det roligaste med loppet var själva upplägget. Det var spännande med en mållinje som närmade sig bakifrån och inte riktigt veta hur långt man skulle ta sig. Mitt mål var från början att springa 15 km, men kvällen innan ändrade jag mig till drygt 13 km då det där fanns en depå där bussarna skulle hämta upp löparna.

På väg upp på bron. Max 70 km i timmen – inga problem!

De första 3 km gick smidigt och enkelt, det var många Kalmar-bor ute och hejade på löparna när vi sprang mot Ölandsbron. Sedan började utmaningen. Bron var cirka 7 km med en lång backe upp och därefter en lång skön nedförsbacke. Backen var inget problem för mig, kände mig stark och pigg. När jag däremot kom ner för backen blev det segt. Det kändes som att bron aldrig skulle ta slut. Men strax efter 10 km-markeringen nådde jag land, tog några klunkar vatten och en bananbit på vätskestationen och hejade på Ewa som jag mötte flera gånger under loppet.

Sedan sprang jag vidare till mitt bestämda mål på 13,5 km. Men väl där ville jag inte sluta. Jag hade krafter kvar, och det kändes trist att stå och vänta in bilen. Nej, då var det lika bra att fortsätta. Jag sprang till 15 km och därefter började jag gå och jogga om vartannat. Jag hade inte riktigt koll på när bilen skulle komma, men plötsligt kom det cyklister som hojtade till oss löpare att hålla till höger. Då spurtade jag förbi några personer och ett par sekunder senare passerade The Catcher Car mig. Mitt resultat blev 17,39 km. Hade jag vetat att bilen var så nära hade jag kunnat springa lite till, men det svåra var just att jag inte visste exakt hur långt jag hade kvar. Och jag är otroligt nöjd. Skulle ta det lugnt, och även om jag tog i mer än planerat gjorde jag det bästa för mig igår.

När mållinjen var passerad var det bara för mig att gå några meter fram till en vätskestation mitt på ett rapsfält. Perfekt att stå och njuta av prestationen, få lite sol i ansiktet och stretcha innan bussen kom och hämtade upp oss.

Jag är väldigt nöjd över min löpning. Det var roligt att springa över bron, även om det var tufft, jag är glad att kroppen mådde så pass bra som den gjorde och jag bär med mig några nya erfarenheter och upplevelser. Dessutom är det hedrande att få vara en av många som var med och samlade in pengar till forskning för ryggmärgsskador. Igår sprang jag för de som inte kan!

Marcus Hellner var på plats och sprang loppet, här blir han intervjuad innan start.

Anna, jag, Musse, Joel, Pär, Johan och Håkan.

I väntan på bussen. Underbar känsla i kroppen!