STOCKHOLM HALVMARATHON. Det är en vecka sedan Stockholm halvmarathon, och eftersom jag sprang den utmaningen tillsammans med Glenn är det inte mer än rätt att han också får dela med sig av sin upplevelse, så här kommer Glenns historia (och min hittar ni här):
”ALDRIG mer att jag springer en meter till … om det inte är så att jag är sen till något det vill säga.” Det var mina tankar när jag passerade mållinjen. Den där underbara känslan som alla lovat mig fanns inte där, i alla fall inte direkt efter målgång. Då var det bara en känsla av varför i h*lvete gjorde jag det här för, vad ska det vara bra för och så vidare.
När jag sedan såg Tess stå lite längre fram med några vänner började känsla av lättnad och glädje så smått komma smygande. Den känslan växte sedan sig allt större och större under promenaden hem, även om jag haltade kraftigt då jag var öm under höger fot. Känslan vände sedan neråt igen och slutade i ett lätt illamående med mig liggandes på golvet fullt påklädd och skulle bara ”vila lite” som jag sa till Tess.
För några år sen cyklade jag halvvättern (15 mil) utan tillräckliga förberedelser. Jag tog mig runt men även det loppet slutade med en illamåendekänsla och kramp i varenda muskel som fanns i benen. Men stoltheten över mitt genomförande kom tillslut efter tag men det tog lite tid.
Loppet i sig började så bra, kände mig lätt i stegen och första kilometern gick i min värld rasande fort men jag kunde ju inte gärna bromsa in då eftersom alla runt mig sprang lika fort. Tess sprang om mig vid första vattenkontrollen och sedan höll jag henne i synfältet fram till nästkommande vattenkontroll. Det var det sista jag såg av min otroligt duktiga fru. Jag ska erkänna att jag hade en liten förhoppning att jag skulle kunna hålla jämna steg med henne om jag bara hade en riktigt bra dag men så blev det inte kan man säga.
Något som överraskade mig var hur stressande det var att bli omsprungen av så många löpare. Jag var inställd på att göra mitt lopp men när man började bli passerad så blev den redan tunga känslan i kroppen ännu tyngre. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, speciellt inte när man inte har satt något tidsmål men det är svårt för tävlingsmänniskan i en att bara slappna av och springa. Även om jag misstänker att mina förberedelser var lite för dåliga, speciellt på tävlingsdagen. Jag åt för nära inpå starten, drack för lite dagarna innan och försökte fylla på samma dag.
Jag tror dock att min totala träningsmängd, antal pass och mil, fram till loppet var ok för att ta mig runt. Om jag kollar min träningsdagbok så hittar jag lite över 30 st löppass sedan maj och då vet jag att alla inte är bokförda. Totala längden har varit ca 232 km fördelat på pass 3-21 km. Jag hade aldrig ont i kroppen under loppet, mina benhinnor och vader som annars drar ihop sig vid löpning kändes bra. Nej, jag tror att det som var jobbigast för mig var det mentala och så klart att jag inte förberedde mig rätt på tävlingsdagen och dagarna innan.
Hur blir det nu med maran nästa år? Som det ser ut nu är jag fortfarande inte säker på att jag kommer springa den. Glädjen över att vara mål vägde inte tyngre än den känslan jag hade på banan. Förhoppningsvis så kommer detta ändras på samma sätt som halvvättern. Jag kommer fortsätta löpträna men just nu är det utan någon direkt målsättning. Jag hoppas att jag och Tess kommer att hinna med något mer pass tillsammans för det är väldigt roligt att springa tillsammans. Även om hon envisas med att stressa upp mig genom att, som hon säger ”jag ska bara köra några tempointervaller och kommer sedan tillbaka” precis när jag flåsar som mest. Men det kan jag ta så länge jag får hänga lite med henne i spåret.
Tack för att ni läste och på återseende!